Gustav III:s Boulevard i Frösunda – lika smart som IKEA

Enligt forskaren Alan Penn vid University College London är Ikeas varuhus skapta som labyrinter för att kunderna ska handla mer. Se till exempel SvD.

Ganska fånigt, det behövs ingen forskning för att räkna ut att det förhåller sig så. Om Ikea använt sig av miljöpsykologer eller om de helt enkelt dragit sina egna slutsatser av lång erfarenhet låter jag vara osagt, men varuhusen återspeglar hur som helst urgamla urbana fenomen.

Det är så här den klassiska rutnätstaden fungerar.

Det finns vissa saker som måste få utrymme i staden, till exempel sjukhus, skolor, stora företag, stora livsmedelsbutiker, stora gator etc. Jane Jacobs brukade kalla dessa för primära funktioner. Därutöver finns det verksamheter som existerar enbart tack vare det folkliv som de primära funktionerna skapar. Det kan t ex vara småbutiker, serviceställen eller caféer och restauranger. Dessa kallar Jacobs logiskt nog för sekundära funktioner. Hon påpekar att i en hälsosam stad lever båda funktionerna i en hälsosam och generativ symbios.

Men, och det finns ett stort men här, denna symbios uppstår bara om de sekundära funktionerna och de primära funktionerna ligger på samma gator . En verksamhet som lever på att locka in förbipasserande människor måste vara på några få stegs avstånd från dessa. I ett köpcentrum utanför staden ser vi sällan sekundära funktioner. Möjligen kan man då och då se en enstaka korvkiosk vid p-platsen, det är allt.

Ikea har intuitivt eller medvetet fattat galoppen. Där finns möbler för de stora projekten, som sovrummet, köket och vardagsrummet. Där finns också, på vägen ut, alla de saker man hade kunnat förvänta sig säljas av mindre aktörer på en klassisk storgata. Små, billiga pryttlar. Det är genialt, men kanske inte så bra för samhället i stort. Hade Ikea varit en del av en sammanhängande stadsväv, hade många små aktörer kunnat dra nytta av Ikeas förmåga att locka folk. Nu är det bara stora aktörer som har råd att bygga sig in i denna struktur.

Ett fint och ouppmärksammat exempel på symbios är Gustav III:s Boulevard i Frösunda, Solna. Denna gata byggdes i slutet av 1990-talet och har varit en starkt bidragande orsak till att stadsdelen blivit så stadsmässig och framgångsrik. Mitt ute i förortsstrukturen har det landats ett stycke stad och detta visar om inte annat att det går att bygga stadsmässigt i förortsmiljö.

Receptet för Gustav III:s Boulevard är mycket enkelt. På den sidan av gatan, som vetter mot E4:an, är det bara kontorshus och lokaler (som bullerskydd) och på den andra sidan är det bostadshus med lokaler i botten. Gatan är också en genomfartsgata, så här finns ett flöde.

Effekten av att bostäder och kontorshus delar gaturum är att de små verksamheterna som etableras här har besökare hela dagen, inte bara under morgon och kväll som i Hammarby Sjöstad där det än så länge saknas tillräckligt många kontor.

I ett och samma stadsrum finner vi alltså 40 % kontor, 40 % bostäder, 20 % verksamhetslokaler i bottenplan och ett trafikflöde om ca 5-6000 bilar per dygn. Så skapas en liten storgata, en liten bit levande stad, som är nyckeln till stadsdelens attraktivitet.

I Frösunda finns ingen märkvärdig arkitektur, det märkvärdiga är den levande stadsmiljön som skapas av stadsstrukturen. Det är på sådant Stockholms politiker borde lägga sitt fokus istället för alla dessa enstaka objekt som ska frälsa staden.

Peter Elmlund

Projektledare Urban City Research/Ax:son Johnsonstiftelsen