Det segdragna dramat om Lindgården går nu in i akt två – återuppbyggnaden. Att första delen av dramat var en tragedi eller tragikomisk torde stå klart för de flesta. Bortschabblade arkitektoniska, historiska och ekonomiska värden hos byråkratin där staden inte krävt det som ingick i avtalet 1990 då donationen upprättades, nämligen upprustning enligt Stadsmuseums skyddsföreskrifter. Samtidigt lät man den privatperson tjäna orimliga 25 miljoner på att sälja själva Lindgården och behålla två andra inkomstbringande fastigheter som ingick i donationen. Lindgården är nu riven. Ägarens handlingar kan ses som moraliskt förkastliga men affärsmässigt briljanta. Och staden lät det ske.
Restaurangen , som var stadens största byggdes inför Stockholmsutställningen 1930. Arkitekt Arre Essén återknöt arkitektoniskt till utskänkningstället Lusthusporten som brann ned 1869 och fick så ihop en flerhundraårig tradition på platsen. Arkitekturen var då den avgående tjugotalsklassicismen med inslag av den kommande funktionalismen som presenterades på utställningen. Lindgården användes fram till 1993 som restaurang och därefter sporadiskt som festvåning. Dåvarande ägaren, Rotaria Invest AB, ansökte om rivning eftersom skicket bedömdes undermåligt.
Lindgården hade känslan av funktionalism med sina stora ljusinsläpp och repetitiva bygnadselement, men hade den dekorativa dräkten från 1920-talet. Kanske var det en bidragande orsak att den inte såg ut som funkis och då föll ur intresset för bevarande. Foto: Ankara
Strax innan rivningen pratades det om att det gick att spara stommen och återskapa huset. Detta är visserligen möjligt men restaureringsprinciper brukar stå emellan då rekonstruktioner oftast inte kommer till stånd. Tillägg och ombyggnader skall enligt b. la. Venedigdokumentet från 1964 göras i respekt till originalet men tydligt särskilja sig från detta då inga frågetecken om objektets ursprunglighet ska behöva dyka upp. Detta grundar sig i 1800-talets ”oärliga” restaurerings ideologi där man oftast passade på att förbättra och förhöja det historiska istället för att förtydliga det med en kontrast. Att man inte kunde/ville/hann restaurera byggnaden beklagas b.la. av stadsbyggnadsborgarådet Kevius.
Sandell Sandbergs förslag i glas med harlekinmönstrad fasad inspirerad av Gröna Lund gillades slutligen inte. För mycket kontrast till omgivningen. Collage Sandell Sandberg
Tittar man på områdets karaktär, vilket är av stor vikt, så hittar man snabbt att området präglas av festlig arkitektur och färgsättningar, både av högsta kvalitet som till de byggnader som uppnått charmstatus. I ett sådant perspektiv är en rekonstruktion lika god som en bra nybyggnation.
De förslag som först framlades var en glasbyggnad av Sandell Sandberg. Gatufasaden var visserligen intressant med harlekinmönstersatt olikfärgat glas med enligt arkitektbyrån inspiration från Gröna Lund, men byggnaden hade mycket lite att göra med området i övrigt.
Materialen på Djurgården är trä och puts och stor del av byggnationen går tillbaka på palladianska ideal. Detta hindrar naturligtvis inte en glasbyggnad, men försvårar att den smälter in men gör det extra sårbart som arkitektur då det är lätt att dra paralleller till 1960-talets många gånger avskydda omgestaltningar. På idéskisserna ser man hur glashuset lät de andra byggnaderna förhålla sig till sig och inte tvärtom alternativt att byggnaderna förhöll sig till varandra. Alltså inte i enlighet med tillägg i känslig miljö.
Rosendals slott av Fredrik Blom är ett utmärkt exempel på den enkla kombination av byggnadskroppar som sammanfogats till en. Systemen går tillbaka på den italienske 1500-tals arkitekten Andrea Palladio som i sin tur hämtat kunskap från Vitruvius. Blom ritade flertalet byggnader på Djurgården och inspirerade till andra. Foto: Kungahuset
Det senaste förslaget är i trä. Ett material som på senare tid åter smugit sig in i städer. Dessutom ansluter det väl till närliggande träbyggnader samt utgör ett vitalt utropstecken för den tid som kommer. Karaktären på byggnaden är ”lådsystem” vilket på ett lekfullt sätt ansluter till den palladianska, via Fredrik Blom, lådkombinationer som finns över hela Djurgården. Den nya byggnaden är 800 kvadratmeter mindre och den översta våningen är indragen för att harmoniera med omgivningen. Trots detta skall den ursprungliga tanken på att hotellverksamheten skall kombineras med musei- och utställningsverksamhet förverkligas.
Det nya förslaget ansluter mer till den byggnadstradition i trä och "palladianska lådor". Collage: Johan Celsing Arkitektkontor
Om det första förslaget inte smälte in så snarare försvinner detta in, dess lågmäldhet blir dess karaktär då övriga statusbyggnader i området verkligen tävlar om vår uppmärksamhet. Idag är det fortfarande svårt att be om tinnar, torn och kupoler, även om det just här varit möjligt och förklarligt med traditionen. Det nya hotellet ligger mer i linje med 1900-talets sätt att se på arkitektur där reduktion och renodling förordas och som i sin tur anses ge en uthållig arkitektur. Alltså i mycket motsatsen till den sagoarkitektur som Lindgården hade. Risken med den ”samtida” arkitekturen är att det lätt tolkas som ett praktiskt tillägg, utbyggnad, en parantes. För att förhindra detta har man låtit fasaderna bli omålade vilket på ett intressant sätt både återknyter och berättar om den stora träbebyggelsen på Djurgården.
Hela historien om hur förfarandet av Lindgården har gått till har satt djupa spår i förtroendet för byråkraterna och förhoppningsvis så rivs den inte förgäves. Egentligen låter det som förfarandet i en småkommun någonstans i Sverige någon gång på 1980-talet, men tragedin har skett för öppen ridå i 18 år med intermezzon av stadens revisorer 2004, effektfull rekvisita i form av överväxt trädgård, byggbråte och kättingförsedd grind. Förhoppningsvis var det sista gången staden bjöd på en sådan föreställning.
Matti Shevchenko Sandin
Skyline
Länk till ”Insyn Stockholm” med handlingar runt Lindgården
Länk till Henrik Nerlunds vandring i Lindgården innan rivningen.
Länk till Fredrik von Feilitzens debattartikel i Dn
Väldigt likt tre rader byggfuttar staplade ovanpå varandra. Förstår faktiskt inte den besynnerliga dogmatiken som gör det så omöjiigt att återuppbygga originalet, så hade man väl gjort om stället t ex brunnit ner?
Synd att man inte gick in tidigare och sparade både hus och pengar. Att restaurera huset till brukbart skick har varit att bygga bort i princip allt original, vilket gör det hela tämligen meningslöst trots allt, det finns en skönhet i att kunna veta att byggdelarna varit med länge, och inte ser ut som något som en gång fanns. Detta hade kunnat ske för mindre än tio år sedan. Men nu är det borta och förhoppningsvis blir detta ett stopp för liknande historier, för det lär komma flera.
Faktiskt så tyckte jag aldrig om den trista byggnaden. Den såg medt ut som någon barackkonstruktion med ärtigt tak. Skönt att den är borta. Det är väl förfarandet som är fullkomligt bedrövligt. Det nya hotellet ser lovande ut. 1000 ggr snyggare än Lidgårdens skämtarkitektur.
Intressant analys. Fashinerande att staden ger bort så mycket pengar…. För övrigt är det på tiden att venedigdokumentet uppdateras eller får en friare tolkning. Rekonstruktioner behövs och/eller komplement (typ tillgänglighetsanpassningar) som smälter ihop med orginalet.
Venedigdokumentet är lite svårt idag, med tanke på de rekonstruktioner som sker i Europa. Problematiken blir snarare när man kan göra något, men samtidigt lr det helt rimligt. Om en byggnad brinner ned kan den rekonstruera den bitvis, men om hela brinner ned helt blir det svårare. Det finns naturligtvis undantag som Katarina kyrka, men då hade den en avnötande roll för stadsbilden. Lidgården var mest intressant för Stockholms utställningen , men var en dålig representant för funkisen. Att rekonstruera den vore som att rekonstruera vad som från utställningen. Att gården gick under så märkliga omständigheter bör däremot uppmärksammas och skapas ett prejudikat för liknande situationer ska undvikas. Betänk vad 27 miljoner skulle göra för exempelvis arkitekturforskning!
Sara. Tyvärr är det nog så att det här inte är slutet på likartade historier. Snarare lär det eskalera så som tidsandan ser ut.
Herbert. Ibland blinkar du till *s* – trevligt.
1977 brann Skånska Gruvan som uppfördes 1897 till Stockholmsutställningen. Den stod utbränd fram till 1999 då man genom byggnadsvård och Skansen återskapade den och nu står den fin och fräsch som ett minne på sin plats. Vare sig man tycker att Lindgården var full eller inte så var den ett minne från sin epok. Däri ligger värdet med vissa byggnader. Men men, Stockholmsutställningen 1930 är grusad för all framtid, bravo Stockholm …
Trist och tråkigt. Av de två nybyggnadsförslagen hade jag nog faktist föredragit Sandell Sandbergs även om jag i det här fallet tycker att en rekonstruktion verkligen hade varit på sin plats. Matti: med den här trista historien i minnet, vore det inte läge att försöka lätta upp de hårda kriterierna kring gällande restaureringsprinciper? Är inte kraven på stenhård autenticitet egentligen en del av en större (och idag lite förlegad) diskurs inom historievetenskaperna med mål att öka vetenskaplighet? En byggnad kan väl inte bara ha ett värde pga att vi vet att det är de ursprungliga träbitarna som sitter kvar? En byggnad har ju också ett värde som en del av en plats.
Hej ”J F Åbom”.
Artikeln är menad som att väcka nyfikenhet runt fenomenet restaurering. Jag har använt mig av Venedigdokumentet som färgar en stor del av den restaureringsdiskurs som idag pågår. Oftas sållas projekten efter dessa kriterier, vilka till stor del kan vara bra, då det faktiskt innehåller ett väl formulerad tankemall. Restaurering och eventuell rekonstruktion är svåra saker, inte bara till hur de utförs tekniskt.
Fallet med Lindgården har varit fullständig byråkratiskt fiasko och att uppgifter till antikvarier/politiker/andra beslutsfattare verkar ha vilat på ett kanon, som var bristfälligt från start. Detta kunde jag själv konstatera genom att bevista rivningen då det inte alls var ett särdeles ”oräddningsbart” hus.
Men din fråga: jo, jag kan tycka att vi behöver luckra upp stenhårda autencitetstänkanden. Det har vi också och idag så behandlas objekt efter sina förutsättningar vid restaurering- titta exempelvis på skokloster och Kina Slott, båda av samma restureringsarkitekt, men helt olika utfall. Rekonstruktioner är oftast till för att läka sår i stadsbilden och efter trauman som krig eller plötsliga bränder. Lindgården hade stått tom i mycket länge och verkar inte utgöra ett sådant som exempelvis Katarina Kyrka gjorde när den brann. En sådan byggnad har ett enormt värde för stadsbilden, långt mer än den kyrkliga verksamheten. Hade Lindgården det, ens för sin del av staden? Eller var den ett unikum? Det är sådana frågor som måste besvaras.
Lindgården hade gärna fått stå kvar för min del – missförstå mig inte – men efter att ha studerat restureringsteorier i ett antal år blir frågan mer komplex. Just de där träbitarna som skall ersättas kan ibland bara ersättas, ibland måste de markeras för att påvisa att det är nytt. Annars står vi inför problematiken över att vi inte vet vad vi ser – nytt? gammalt? nygammalt? det är då värdena luckras upp som byggnaden förlorar värde.
Så ja -vad gör man? Vad väljer man att rekonstruera – allt eller bara det som för dagen känns bra? Vad vill man berätta med en rekonstruktion? Några av de frågorna skall besvaras och när man gjort det kan man ta steget vidare att diskutera OM man skall göra det.
För mig hade Lindgården ett stort värde som kulturbärare och minne, men också som potentiell livligverksamhetslokal. Nu är huset i princip borta och då blir det svårare, åtminstone för mig, att försvara en rekonstruktion. Som Peter Frsik skriver här uppe så har Stockholmsutställningen 1930 blivit grusad för all framtid. Det är ur dessa katastrofer vi växer – förhoppningsvis. / Matti
Matti:
Jag förstår och kan för all del köpa resonemanget bakom en utebliven rekonstruktion i det här fallet.
Som du skriver i artikeln är det idag tyvärr svårt att be om tinnar, torn och kupoler. Arkitekten borde dock kunnat låta sig inspireras mer av Lingården – och på så sätt också av föregångaren lusthusporten – för att visa platsen respekt och hänsyn till områdets karaktär. Egendomligt nog verkar denna regel inte gälla när det handlar om arkitektur före 1930.
Hej Åbom,
absolut sätter du fingret rätt på spiken. Det råder en slags allergi mot sådant. Kan det vara en rädsla eller är det helt enkelt så att arkitekturskolorna inte går in på det känsliga med stilar? När det kommer till Djurgården så är det en mycket känslig miljö men exempelvis så lyckades man göra, i min mening, Vasamuseet till ett bra tillägg som både står ut och anpassar sig till områdets historia. Nu hade man där turen att lägga det lite vid sidan av den känsliga strukturen där Lindgården låg vilket säkerligen bidrog till att man tog ut svängarna.
Det positiva med det nya förslaget, återigen i min mening, är som jag skrev att det ansluter till de ”lådsystem” Blom arbetade i och som är karaktäristiskt för området. Dessutom blir det en av de få byggnaderna med exponerat trä i staden.
Just rekonstruktioner är svåra eftersom man då även på hamnar i återskapa en slags miljö byggnaden befann sig i, ett sammanhang som oftast inte finns längre, exempelvis hantverksgårdarna runt Hötorget. Platsen har förändrats och beteendevanorna likaså. Däremot finns det tusentals ritningar på byggnader som finns, blivit ombyggda eller är borta som man absolut skulle kunna använda istället för den schematiska arkitektur som oftast dyker upp och är likadan överallt. Den är i stora drag pastischuösa tolkningar på 30-70-tals arkitektur, och då sällan den som var bra. De äldre ritningar (främst 1800-tal efter som de passar bra till detta) behöver bara en liten omarbetning för moderna bekvämligheter. Men det är på gång, ute i Europa har man nu börjat med detta, något som även kommer att skrivas om på Skyline.
Jättekul att du intresserar dig för dessa frågor som varit tabu i Stockholm och bra synpunkter!
/matti
Jag har alltid varit intresserad av arkitekter och deras förmåga att göra ideer till verklighet! Sjukt skönt att den är borta iaf!