Kristianstads arkitektoniska bottennapp

Just nu pågår en tävlan i Sverige om att bygga om våra stadskärnor. Stockholm har långtgående och tillika tråkiga planer på att få Stockholm City att jäsa på höjden med någon form av ”osynlig” lådarkitektur. Kristianstad har redan genomfört moderniseringar med resultat att kulturvärden sopats undan och det som tillkommit skapat minusvärden för framtiden. Anders Almér har tittat närmre på utvecklingen:

”En fästning hade staden varit och en militärstad förblev den, även sedan det mesta av fästningsvallarna raserats och lämnat plats för breda och skuggrika bulevarder. En stad, över vilken dess invånare yvdes, där  aristokratiska officerare skramlade med sina sablar på de knaggliga gatorna och dit sköna och högförnäma unga damer från de stora godsen från halva provinsen färdades i spann för att vid de stora assembléerna tråda dansen med guldsmidda, hästsvansprydda, sporrklirrande löjtnanter. I den staden låg nämligen världens största artillerriregemente, det från slagen vid Grossbeeren och Dennewitz berömda Cardellska.”

Beskrivningen av Kristianstad, för det är den staden det handlar om, är hämtad ur Gustaf Hellströms roman ”Snörmakare Lekholm får en idé”. Boken kom ut 1927 som i sin handling beskriver en förskjutning i det svenska klassamhället. Artilleriregementet flyttade 1994 till Hässleholm och avvecklades år 2000. Kristianstad är inte heller residensstad längre. Det är Malmö för det nya Skåne län.

Kan värderingar från ett stor förflutet leva kvar långt efter att det som skapade grunden för dessa värderingar, försvunnit? Vi kan nog hitta flera exempel på det om vi tänker efter.

Kan de attityder som den politiska eliten i Kristianstad har, vara en effekt av någon kvardröjande känsla från det förflutna. Det går naturligtvis inte att bevisa. Men varifrån kommer den inställning som man uppvisar att i stort sett upphäva politiken och att alla partier ställer sig bakom stora beslut. Det är en inställning till dem man är satta att styra över som inte riktigt hör hemma i vår tid. Man har beslutat utan större diskussion om en arena som går med stora underskott, man lobbade hårt för att få en galleria som nu visar en fasad som gör den till en av Sveriges fulaste byggnader och så vill man dessutom genomdriva en plan för ytterligare ett köpcentrum.

Men kanske visar man i denna kvardröjande känsla av exceptionalism som fransmännen brukar prata om, tydligast, i det ombyggda rådhuset. Ett gammal fint kvarter som nu ser ut att växa inifrån och svälla ut över takåsarna. ”Avsikten var att bryta upp kvarteret” deklarerade kommunen på sin hemsida, nu ändrat till: ”Kvarteret bryts i stället upp med en modern byggnad, som förhåller sig till de äldre”. I sig en obegriplig mening men frågan man ställer sig är varför kvartet skall brytas upp. Vad ligger det för värde i det? För att en ”modern byggnad förhåller sig till de äldre byggnaderna? Ja men hur och varför? Kvarteret ingår i en stadsplan från 1600 talet. Varför skall man bryta upp den? Det är lika missriktat som konstnärer som når berömmelse för att de provocerat i något sammanhang utan att tillföra något annat.

Det man nu kan se, då projektet står i det närmaste färdigt, är ett arkitektoniskt missgrepp av oanat slag. De förfulande lågbudgetlådor som placerats i kvarterets mitt är ytterst stötande. Resultatet visar prov på bristande respekt visavi kvarterets historiskt värdefulla arkitektur.

En uppgift som denna ställer stora krav på beställare och arkitekt men resultatet visar tyvärr, allt för tydligt, att man i detta fall inte levt upp till dessa. Var tog omsorgen och kunskapen vägen som tidigare gett staden en så stark arkitektonisk attraktionskraft?”