Är det så här man skall se Stockholm om 16 år? Lätt att leka med photoshop en kvart, men hur skoj skulle det vara på riktigt?
Klokskap och tips bemöts med märkligt svartmålande. Så kan man beskriva den pennfight som varit i SvD på sistone mellan f.d. stadsarkitekten Berglund och centerledaren i Stockholm Ankersjö. Debatten handlar om skyskrapor och påbyggnader som föreslås för att fylla en politik på väg ut.
Kristina Berglund skrev på SvD Opinion 21/1 om den ständigt föreslagna skyskrapebyggena som skall frälsa Stockholm från allt som är negativt. Debattartikeln är mycket välskriven med kloka och lugna argument om det som oftast är småpariternas fantasier om utopia.
Ankersjö (C) som mest har drivit frågan svarade rappt och traditionellt med att sådant ”bevarandeivrare” inte är förankrade i verkligheten. Tyvärr använder han samma gamla argument som vanligt – utan förankring i verkligeheten, eller att ens i egentlig mening attackera artikeln. Det var väntat, han har gått till val på detta.
Rinkeby, en traditionell modernistisk plan under miljonprogrammet. Varför skulle vi bygga nya sådana? Foto:Holger Ellgaard
Det som nästan är komiskt är att det hela sätts i svartvitt. Om vi inte bygger skyksrapor så måste vi bygga som på 1960-talet. Vad är det för tanke? Den långtråkiga läxa som vi lärt oss av den tiden har dock en fördel – fill in the blanks. Infrastrukturen är god, även om det saknas tunnelbana till vissa platser – men den är på väg att byggas ut. Med klok anpassnig är möjligheterna oändliga att skapa nya kärnor, ny spännande stadsmiljö. Istället väljer man att bara peka ut dem som misslyckanden och vänder blicken in mot stan.
Vid Liljeholmskajen kostar bostadsrätterna över 70 000 m2. Höga hus – höga priser.
Som det också alltid påpekas är Stockholm snabbt växande. Av någon märklig anledning tror då t ex Ankersjö att alla som då skall växa upp och flytta in till Stockholm fortfarande bara vill bo i den gamla innerstan, gå på Stureplan och shoppa på Hamngatan. Varför ges inte alternativena till dem?
De 140 000 utlovade bostäderna hade tvärtom en helt annan adresslapp än innerstaden och hushöjd – det sa Kevius och Nordin. Så varför envist hävda att dessa fåtalet skyskrapor skall frälsa oss från denna bleka framtid som annars ska ske? Visserligen klämmer Ankersjö in på slutet att vi skall bygga längs tunnelbanans sträckningar, men huvudnumret är hela tiden innerstaden. En omodern tanke då staden alltid växt utåt.
Bilden är tagen från Liljeholmskajen i höstas. Det mörka i mitten är skuggbildningen av det då till hälften färdigställda 22 våningshuset på kajen. Vill vi ha dessa slagskuggor i tätbebyggda innerstaden?
Berglund tar upp flera aspekter såsom tråkigare och anonymare miljö med skuggor och blåst. Tilläggas bör att dessa giganters materialåtgång är hisnande. Miljöborgarråd bör tänka lite längre än glittrande glasfasader man ser på internet. Exempelvis så ger ett kilo betong, ge-och-ta, ca två kilo koldioxid. Stålkonstruktionerna för att få husen att stå är enorma och de ytor som äts upp av hissar och de kylsystem är ca en fjärdedel – ibland mer – de boende får betala för den politiken. Vad händer om det inte fok gillar det? Man bör tänka mer än 20 år framåt, som t ex hur renoveras de? Som oftast rivs de i andra länder och ersätts av andra. Är det miljötänk och ekonomi för medborgaren? För stadens skönhet?
Om vi ska bygga nytt – måste det ske helt annorlunda? Bilden kan visa vart som helst i världen. Vill vi ge det vidare till framtiden?
Det går visst utmärkt att utgå från den befintliga och populära stadsbilden vi har. Det finns god forskning på det med. Dessa bevarandeivrare som då skall symbolisera allt motstånd och negativt – alltså inte tillåta andra att komma till Stockholm är bara en myt. Utan dessa personer hade vi haft nästintill inget kvar av innerstaden om Mehr hade fått härja helt fritt. Tvärtom skall vi vara glada över de som såg värden och slogs för dem. Stockholms, främst innerstaden, stadsmassa är ett kännemärke – inte ett plats för tillfällig experimentlusta.
Eftersom ”bevarandeivrare” alltjämt framställs som några som vill tillbaka till utedass och kolkaminer, kan man lika gärna säga att det är så här en höghusivrare vill se Stockholms utveckling. Lite ekonomilådor här och där så att det syns att politiken gjort något.
Frågan om hur stadens skönhet skall utvecklas undviker Ankersjö. Det är som vanligt fokus på enstaka byggnader och framförallt påbyggnader. Arkitektur har inget direkt värde. Det är brukandet – återigen en modernitisk tanke. Med dessa tankebaser skulle man kunna riva av/eller bygga på hela Strandvägen, Skeppsbron eller Norr Mälarstrand – det är ju så poppis att bo där. Personligen har jag hört om få europeiska städer som blir utopiska med några skyksrapor. Snarare framställs tex Amsterdam som en idealstad med cykelavstånd. Rom som en av de mest spännande och historiska. Stockholm är det också – vissa vägrar bara se det i rädslan över att vara kusinen från landet. Sist vi tänke så fick vi sovstäder och ett blåsigt City.
Visst kommer Stockholm att förändras – bäst blir det i sin egen populära matematik.
Matti Shevchenko Sandin
DN15/1 Därför drabbas politiker av höga hus-febern
SvD 21/1 Skyskrapor hotar Stockholms egenart
SvD 23/1 Naivt att tro att stadsbilden kan bevaras
SvD 26/1 Skyskrapor löser inte bristen på bostäder
Kommentarsregler:
För att hålla kommentarspåret öppet så kommer enbart kommentarer med riktigt för- och efternamn visas. För att detta skall kunna garanteras vill vi att du skriver ett registrerat och sökbart telefonnummer i din text. Telefonnumret publiceras inte.
3 kommentarer