Dags för vackrare vardag

En av de tydligaste kännetecknen för vår tid är behovet av en vackrare vardag. Livstilsmagasinen fylls av läckra inredningar och nya kök säljs som sandaler en varm sommardag. Tyvärr verkar inte de flesta liggande planer, genomförda eller i sin linda, riktigt nå fram till en vackrare vardag utanför hemmets väggar.

1919 skrev Gregor Paulsson ”Vackrare vardagsvara” för Slöjdföreningen. Konsthistorikern Paulsson beskrev i denna propagandaskrift att konsten bör föras in i fabrikerna och på så sätt skapa vackra och användbara ting för alla. Paulsson såg det kritiska skedet mellan hantverksmässig småproduktion och masstillverkningen och det utslätade resultat. I flertalet skrifter från förra seklets första del kan man läsa om ifrågasättandet av industrialismens ibland lite tokiga upptåg där utsvävning i mängd, form och material var viktigare än hur man skulle använda produkten. I senindustrialismen ville istället låta kropp och själ få njuta samtidigt.

Paulssons tankar, som fick effekt, handlar om ting men kan väl appliceras på arkitektur och stadsplanering. Arkitektur är en kombination av praktiska krav och förutsättningar med en konstnärlig intolkning av form och materialval. Under1900-talets mitt frångick man denna allians och lät en industriell estetik och/eller övertygande idealism prägla det byggda. Starka personligheter som Le Corbusier fick stort inflytande med sina tankar som fungerade så väl tillsammans med idén om det demokratiska samhället, de ekonomiska kalkylerna och kontroll.

 

Att mycket litet av de storståtliga idealen blev annat än förorter, grå betong och bilberoende städer med katastrofala miljökonsekvenser hade man inte en tanke på. Variationen som b. la. Paulsson proklamerade var borgerlig, dekoration ett mest sett som utslag på en vacker, slät yta. Skriften ”Acceptera” från 1931 tog bestämt avstånd från allt som inte var funktionellt. En tid fungerade det väl och i linje med Bauhaus skolan skapade man materialsnåla byggnader av hög kvalitet. Sen fick ekonomerna och byggingenjörerna nys på det hela och förvandlade det till politik. Arkitekterna blev som besatta av stora ljusinsläpp och matargator. Kvalitet och omsorg sjönk. Konstnärligheten, med obligatoriska undantag, flög ut genom perspektivfönstret och det ingenjörsmässiga byggandet tog över.

Idag har vi en annan ordning, eller kanske ingen ordning alls. Modernismens byggnader fogas in i kvarterssystem, sjöutsiktsfönster mot innergårdar och förtätningar av kontor på taken. Samtidigt skall nya stadsdelar som Hagastaden byggas på ett skört betongdäck, dyrt att göra och dyrt att underhålla. Man vill prova något nytt. Bygga lite högt för att se vad som händer.

En rad påståenden brukar komma fram i dagens stadsbyggande i Storstockholm: ”Det är svårt att bygga i Stockholm” brukar politiker snyfta fram, hänvisande till de jobbiga medborgarna som protesterar. Att de har noll självkritik framkommer inte då deras tankar om god stad enbart sträcker sig till kvartersformationer , gärna med extrema höjdvariationer och en och annan ”spektakulär” byggnad. ”Politiker skall inte lägga sig i utformningen” försvarar de sig. I och för sig bra, fast det gör de ändå tack vare markanvisningar och ”bygga-på-tak-politik”. ”Arkitekter är styrda av byggbolagens konsulter ”  – sant till en del. Men det finns faktiskt mediokra arkitekter som kanske hade blivit framgångsrika byggingenjörer istället.  ”Byggbolagen har för stor makt”  – helt sant. Det är vinstdrivande företag som borde ha samma hårda tyglar som exempelvis restaurangföretag. ”Hållbarhetstänket måste genomföras för framtiden” – ja tack, men med hållbarhet menar man mijlöklass och man bygger miljökorrekta system – inte med miljövänliga material och hållbara stadsmiljöer. ”Alla vill bo i innerstaden” – det kanske märkligaste påståendet  eftersom de flesta inte gör det, och om så är torde det vara att trevliga stadsmiljöer saknas utanför den. ”Vi måste bygga högt för att spara parker” – det finns ingen sanning i detta.

Alla dessa påståenden skapar dock frågor: Varför sätter ingen av dem ned foten? Om en länk i kedjan brister så måste man göra något åt detta. Borde inte politikerna hörsamma önskemålen av medborgarna och arkitekterna kräva större utrymme i byggprocessen?  Byggbolagen kommer att skratta hela vägen till banken i alla fall. Det går att göra ett positivt utfall av detta. Vackrare vardag kan produceras om man tar del av den forskning och skönhetsvärden som finns, istället för att uppfinna hjulet om och om igen. Pröva nya misstag så att säga. Man bråkar oftast om vem som kan ha rätt till att säga vad som är vackert – fult verkar alla vara överens om.

Vacker vardag är en demokratisk rättighet – faktiskt. Det handlar inte bara om huset vi bor i utan de rum vi vistas i den sociala och ekonomiska apparat staden är. Hållbarheten i arkitektur går rakt igenom – material som utformning för att den skall hålla över tid.Gröna oaser där man för en stund kan komma undan räddas inte av ett höghus. Idag liknar byggindustrin(!) mest just en industri. Politiker bör sluta låna örat till denna industris projektgrupper och lyssna till de befintliga värdena för en vackrare vardagsmiljö — med detta kommer man längre ut i världen än med ett Nobel Center eller en skyskrapa.

Matti Shevchenko Sandin 

Kommentarsregler:

Vi ser gärna att du kommenterar, men för att hålla kommentarspåret öppet så kommer enbart kommentarer med riktigt för- och efternamn visas. För att detta skall kunna garanteras vill vi att du skriver under din text med ett registrerat och sökbart telefonnummer. Telefonnumret publiceras inte. Väl mött!