NOBEL CENTER – Mordet på Stockholm

 

Ett Nobel Center på Blasieholmen, särskilt i det föreslagna utförandet, riskerar att orsaka irreparabla skador på det som gör staden attraktiv, och därigenom legitimera fortsatta angrepp mot vårt gemensamma kulturarv i hela landet.

En stad är som en levande organism, där alla delar samverkar för att den ska fungera och möjliggöra liv. Om man orsakar för stora skador på vitala organ eller skär av kopplingen mellan de olika delarna, så dör organismen.(1).

Dekonstruktivismen

Att chocka och bryta sönder historiska kulturmiljöer är en del av den destruktiva nihilistiska arkitekturfilosofi som kallas dekonstruktivism. Den skapades på 1980-talet, inspirerad av den algerisk-franske filosofen Jacques Derrida.

Att dekonstruktivistiska projekt så ofta chockar är för att det är meningen. De är inte ämnade att smälta in utan de ska bryta av, antingen i färg, form, stil, skala, materialval, ytbehandling och/eller placering. Det kan innebära allt från helt fragmenterade former, lutande väggar med röriga mönster eller asymmetrisk fönsterplacering till minimalistiska kuber placerade lite förskjutet på varandra i helt fel miljö. Detta är modernism på steroider.

Att detta ofta gör dem dysfunktionella trots astronomisk budget (som i fallet Ohio State Universitys Wexner Center for the Arts, eller Nya Karolinska) tycks ingå i konceptet. Detta är post-funktionalism.

Ju längre bort från hävdvunna sätt att bygga, och ju större kontrast mot omgivande bebyggelse, desto bättre. Målet är att genom hotfulla eller förvirrande former få folk att känna sig desoritenterade och illa till mods. Vilket därmed blir en medveten våldshandling.

Philip Johnson, som gav stilen legitimitet och internationell spridning genom sin utställning på Museum of Modern Art i New York 1988, beklagar i utställningskatalogen att de revolutionära ryska konstruktivisterna inte drev radikaliteten längre. Han såg dock nya möjligheter i dekonstruktivismen:

”Såret i traditionen läkte snart, och lämnade blott ett svagt ärr. Dessa projekt öppnar upp såret igen.”

En annan av dekonstruktivismens ledande företrädare, arkitekten Bernard Tchumi, associerar den själv i sina böcker med makabra bilder och texter om mord, våld och sadism. (2)

Nobel Center

Liksom många andra ”stjärnarkitekter” har Chipperfield gjort sig känd bl a för sina klossiga och brutalt avvikande byggnader i känsliga miljöer. Så även i detta fall.

Att så många reagerar kraftigt på detta uppenbara angrepp mot vår gemensamma kulturmiljö är därför helt naturligt.

Gaslighting och ad hominem

Som försvar mot den rättmätiga kritiken försöker förövarnas medlöpare förvirra sina offer och förneka att det är övergrepp, vilket är gaslighting, en form av psykisk misshandel.

• Att hävda att “platsen är tom”, trots att alla kan se att det kulturhistoriskt värdefulla Tullhuset från 1874 står kvar där – är klassisk gaslighting.

• Att påstå att den planerade jättelådan ”är vacker” och “passar väl in”, när den är ritad i en stil och skala som skapad för att vara fientlig och bryta sönder stadsrummet – det är också gaslighting.

• Att återupprepa mantrat ”det är bara en fråga om tycke och smak” – är antingen gaslighting eller djup okunskap. Neurovetenskaplig och miljöpsykologisk forskning visar att människor tenderar att föredra rundade former framför raka, att vassa former och skarpa kanter uppfattas av hjärnan som hotfullt (3); att stora tomma fasader stressar och avskräcker snarare än lockar (4) och att en klar majoritet föredrar att besöka och visa upp enhetliga äldre miljöer framför modernistiska eller uppblandade (5). Detta gör även de flesta städer i sina turistbroschyrer!

• Att argumentera att en plats som avsiktligt lämnats öde i 50 år antingen måste fortsätta vara antingen en trist parkering eller bebyggas en jättelåda – är en falsk dikotomi. Platsen skulle enkelt kunna göras till en attraktiv park med strandpromenad, caféer och kulturverksamheter.

• Att anklaga de tusentals medborgare i alla åldrar som reagerar mot detta angrepp på central kulturmiljö för att vara gamlingar som är ”emot utveckling” – är både fräck ad hominem, halmgubbe och en direkt lögn. Anklagelsen motbevisas lätt av de olika alternativ som diskuterats av motståndarna: antingen guldlådan placerad vid Norrtull (vilket t o m Ekoparken välkomnar) eller en mindre, klassiskt utformad byggnad som lämnar Tullhuset intakt (flera andra förslag har presenterats).

Prisceremonin saknar knappast ståndsmässiga lokaler och den vetenskapliga forskningen lär inte avstanna i avsaknad av ett skrytbygge på paradplats.

Årsringar och parasiter

Det absolut vanligaste skenargumentet för malplacerade skrytprojekt vid sidan av ”smaken är som baken” är att ”vi måste ha årsringar så att staden går att läsa av”. Som ett brev på posten användes detta som försvar även för Nobel Center vid partiledarutfrågningen vid Nybroplan förra veckan. Men årsringar är något som träd har. I städer skapas de utåt (och de yttre ringarna måste inte vara fulare än de inre). Blasieholmen är inte en ”årsring” utan utgör – tillsammans med Gamla Stan, Skeppsholmen och Djurgården – själva ”kärnveden” i Stockholm. Om en parasit äter sig in i kärnan så riskerar trädet att dö.

Nobel Center är den parasiten. En gökunge som en mycket liten elit kämpar för att den ska få kläckas i fel bo, och dessutom matas bl a av skattebetalarna. Det blir svårt att inte uppfatta projektet som en medveten provokation från arkitektens sida och en maktdemonstration från beställarens.

Gränsen är nådd!

Många minns kanske fortfarande den brutala skövlingen av Klarakvarteren och rivningen av Sagerska husen. I den återupptagna rivningsvågen har vi nu bl a Klockhuset, Basaren, Lindgården, Astoriaflygeln och ett snabbt växande antal skräckexempel från hela landet, trots konsensus för bara ett par decennier sedan att detta aldrig skulle få hända igen!

I Sverige är vi generellt mycket progressiva och toleranta. Vi har tålt att i fredstid ha fått ofattbara mängder palatsliknande stenbyggnader och charmiga trähus rivna (i många städer över 50% av stadskärnan!) och ersatta av själlösa lådor. Ända fram till almstriden – där gick gränsen. Vid Blasieholmen går gränsen denna gång.

Att ignorera både väljare, remissinstanser och MMD och fortsätta ställa sig bakom denna parasit – eller av sitt parti tvingas försvara den – inger inte förtroende. Men det är inte för sent att dra tillbaka stödet för den.

Inger Glimmero Nordangård

Sekreterare i Föreningen Arkitekturupproret och Stiftelsen Pharos

Källor:

1.  Nikos Salingaros, Anti-Architecture and Deconstruction: The Triumph of Nihilism (2014)
2. Bernard Tschumi, Red is not a Color (2012)
3. Colin Ellard, Streets with no game (2015)
4. Moshe Bar & Maital Neta, Visual elements of subjective preference modulate amygdala activation (2015)
5. Möller & Olsson, Fasadens betydelse för staden (2018)

Läs mer: Den totalitära modernismen, del 6 – Dekonstruktivismen

Arkitekturupproret och Stiftelsen Pharos är politiskt obundna organisationer som bl a arbetar för mänskligare livsmiljöer.

 

---

Kommentarsregler:

För att hålla kommentarspåret öppet så kommer enbart kommentarer med riktigt för- och efternamn visas. För att detta skall kunna garanteras vill vi att du skriver ett registrerat och sökbart telefonnummer i din text. Du ansvar själv för din kommentar.Telefonnumret publiceras eller sparas  inte.