Att läka sår i stadsbilden låter bra. Men för många av våra beslutsfattare används det mer som ett mantra för att övertyga om förträffligheten av hårdexploatering på känsliga platser än för att verkligen läka sår. Det finns förvisso många sår att läka i Stockholms stadsbild. Men det kräver något annat än de nya barriärer som vanligtvis förslås.
Att överdäcka det sår som spårområdet idag skapar utmed Klara sjö från Centralstationen, och norrut på sikt, nästa ända till Karlbergs slott låter bestickande. Men vad för det egentligen med sig? Stadsdelarna intill hamnar i en grop. Även utan bebyggelse ovanpå kommer överdäckningen att ta bort varje möjlighet till utblick mot vattnet från intilliggande gator och öppna platser. I stället för spåren får de en sluten fasad mestadels utan lokaler och verksamhet som livar upp. Hur det kan komma att se ut kan man studera vid nuvarande Järnvägsgatan som ligger bakom en liknande överdäckning intill Centralstationen.
Det talas om att skapa ny park på spåröverbyggnaden som ett sätt att få in mer grönska i innerstaden. Inte skulle det minska problemen för bakomliggande stadsrum. Sambandet med omkringliggande stad tre våningar ner blir minst sagt begränsat. Inte blir det naturligt att traska genom den parken precis, förutom alla praktiska problem som uppstår.
Vid Hötorget har nyligen en liknande parkanläggning byggts igen p. g. a. att det blev ett oönskat tillhåll. Varför inte lära av misstagen i stället för att upprepa dem? Och så mycket park skulle det heller inte kunna bli med den täta bebyggelse som krävs för att finansiera spåröverbyggnaden.
Det är illa nog att Waterfrontkomplexet tornar upp sig över stadshusets tak eller strax intill. Sett från viktiga utblickspunkter blev det större än t o m det lägre av de föreslagna alternativen. Även vyn av Gamla stan från Fjällgatan med omnejd kommer att förvanskas.
Hur spännande blir den när dess taggiga kontur av gamla hus överskuggas av storskalig nybebyggelse? Waterfront anläggningen har en förmåga att plötsligt dyka upp på de mest oväntade ställen. Det illustrerar den obehagliga sanningen att stadens beslutsfattare alltför ofta underlåter att redogöra för det riktigt problematiska med redovisade förslag.
Vad blir det då kvar av upplevelsen av den redan smala Klara sjö med bebyggelse och park på ett betongdäck tio meter upp, som en konstgjord ås parallellt med den befintliga höjden strax intill, och kontakten med vattnet från en konstgjord strandlinje nedanför? Vad blir det kvar av den böljande så särpräglade stockholmssiluetten efter att det ena storskaliga bebyggelseprojektet efter det andra blir verklighet?
Spårområdet är kanske inte vackert men de förtar inte den viktiga upplevelsen av luft och rymd i dalgången utmed Klara sjö som är så viktigt för att bevara den unika karaktären av stad byggd i skärgårdslandskap med tydliga landskapselement som förkastningsbranter och rullstensåsar.
Med spåröverbyggnaden planas den stadsbild som topografin tillsammans med medveten utveckling under århundraden givit. Misstaget med den höga höjden på Waterfrontkomplexet förvärras. Stockholm kommer att alltmer likna de flesta andra städer i Europa.
Och om det verkligen är så viktigt med en stor bangård mitt inne i staden så frågar man sig om inte det utrymme som skulle kunna skapas intill och ovanpå bör reserveras för idag okända transportlösningar som kan komma att behövas med tanke på klimatsituationen.
I städer som menar allvar med att läka sår som spårområden, där det finns en insikt om den betydelse som stadsmiljön kan ha för dess attraktivitet och ekonomiska framgång, tar man tag i frågan med större allvar. Då handlar det om att vänta tills man har råd att gräva ner spåren eller bygga över med park på ett mjukt sätt.
Kerstin Westerlund
Arkitekt SAR / MSA
DN 23/6 2011 – Visioner för Västra Citys förvandling
6 kommentarer