I debatten får man ofta höra att det älskade Stadshuset i Stockholm var det många som ville stoppa – och att så är det alltid med nyskapande arkitektur…
Budskapet är ”säg ja”, bejaka utvecklingen: ”Vi kan ju inte bo i ett museum”. Man hör också krav på starka beslutsfattare som har mod att köra över opinioner. Politiska försök görs ständigt att förminska möjligheter till överklagande av planbeslut och bygglov. Det kan likna drömmar om en enpartistat.
Men hur ”sterilt” har nej-sägandet varit i Stockholms stadsbyggnadshistoria under de senaste hundra åren? Påståendet om stadshuset förvånar den som vet vilken förväntan som stadshusbygget väckte i staden. Det vinnande tävlingsförslaget av Ragnar Östberg väckte allmän entusiasm. Debatten, så vitt jag känner, till var av ekonomiskt slag. Hade staden råd med en så exklusiv byggnad? Diskussionen i fullmäktige slutade i eufori sedan några bankirer utlovat sponsring. När huset invigdes hyllades arkitekten nationellt och internationellt. Fanns kritiker var det de som tyckte att det inte var tillräckligt à la mode.
Däremot var det nejsägarna som räddade Gamla stan och Skeppsholmen undan totalförnyelse med tung bostadsbebyggelse av Östermalmstyp. I fallet Gamla stan fanns många motiv för totalsanering – krav på bättre bostadsstandard och nya trafikleder. Argument om befintliga skönhetsvärden bemöttes hånfullt av stadens tekniska förståsigpåare. I 60-talets cityförnyelse saknades länge nejsägarna – först i och med almstriden kunde de göra sig förstådda men det var kvart över tolv.
Utan protesterna mot Japanskrapan och mot påbyggnaderna av Sveaplans gymnasium och de samlade utbyggnadsplanerna runt Brunnsviken hade inte Nationalstadsparken bildats medan exploatörerna hade haft fritt fram att gradvis krympa parken.
Slutsatsen är att det s.k. nej-sägandet ofta varit till glädje och nytta i stadens utveckling och kunnat leda in denna i en riktning som försvarat stadens positiva utveckling med bibehållen integritet. Motstånd ger tid till förbättringar av illa underbyggda förslag.
Bengt O.H. Johansson, Bebyggelsehistoriker
Apropå nyttan av nejsägare!
Jämför Öresundsbron och tunneln genom Hallandsåsen. Det fanns massor av nejsägare till bron, som tvingade fram utredningar och långtgående årgärder och förändringar av projektet. Det slutade i en succé – inte minst för miljön i Öresund.
När det gäller tunneln fanns inga nejsägare. En järnvägstunnel var a priori bra. Så gick det som det gick.
Nu har lagts en utredning som ska göra det lättare att marginalisera kritiker till stora projekt. Risken är stor att vi får fler projekt som tunneln genom Hallandsåsen även i Stockholm framöver.
Gösta Blücher, arkitekt SAR/MSA
Slussenförslaget uppfyller inte ens den primära funktionen-att förbättra för alla trafikanter. Det blir en försämring för alla, särskilt för kollektivresenärer, cyklister och gående.
Ju mer man sätter sig in i trafiklösningen dess mer uppenbaras bristerna.
För Riksintresset för kulturmiljövården är det en katastrof.
Det fordras större mod att ändra ett galet beslut än att gå på i ullstrumporna.Ett felaktigt beslut blir ju inte bättre för att det tagit många år att komma fram till det.Hearingen på Arkitekturmuséet 8/9 gav besked om hur ovidkommande intressenter fått påverka förslaget.Måtte de styrande få mod att tänka om!
Problemet med debatten är att den är alldeles för polariserad och att den fokuserar på symbolfrågor som hushöjder, vilket leder till att andra mer viktiga frågor glöms bort… Där skulle jag vilja slänga en känga åt nejsägarna och medierna…
Hushöjder är knappast symbolfrågor. Val av hushöjder påverkar markpriser, maktfrågor, hur staden fungerar och hur den upplevs.
Alexander – utveckla gärna vilka frågor som är viktiga och glöms bort?
De där frågorna som” glöms bort” brukar va ja-till-skyskrapor-sägarnas ständiga argument. Sanningen är att det nog inte finns några bortglömda frågor, bara tomma argument.