Stockholm nära att bli ännu en storstadsdjungel

Det som gör Stockholm unikt är topografin med den stora mängden öar och vattnet, från djupt in i landet och ända ut till Östersjön. Vattnet både skiljer och binder ihop.

Med mitt sätt att se gör Stockholm starkast intryck på de platser där topografin kan förstås i sammanhang med stadsutvecklingen, där dessa skapar en syntes och den ena refererar till den andras existens och där syntesen har översatts till värdiga urbana och arkitektoniska element som kajer, stränder och husrader eller där de lämnats i sitt naturliga skick.

Den varierande ansamlingen av öppna vattenytor och bebodda öar skapar exceptionella vyer, några intima andra storslagna, som inte existerar någon annanstans. På så sätt skapar vattnet teaterlika perspektiv. Utmed dalgångar och viktiga gator ser man vattnet långt innifrån öarna. Vattnet skapar tillsammans med stadsstrukturen ett urbant fenomen som är mer varierat och dramatiskt än i någon annan stad

Stockholms innerstad karakteriseras fortfarande av jämnhöga sammanhållna bebyggelsekvarter. De flesta av stans byggnader har solida fasder med fönster som hål i mur till skillnad från glasade fasader. Denna enkla och dominerande kvalitet förenar  många hundra års byggande.

Kyrkor och andra byggnader med tydlig gemensam användning eller med stort politiskt symbolvärde träder fram ur stadsväven. Viktiga institutioner byggdes till fram mot slutet av 1900 – talet på väl synliga platser ofta utmed de bebyggda öarnas stränder. Var och ett bidrog till en demokratisk fördelning av monument i staden.

Samma urbana och arkitektoniska logik skulle med fördel kunna fortsätta när Stockholm nu växer. Signifikanta publika byggnader skulle allt framgent kunna lokaliseras väl synliga på höjder eller vid strandlägen på andra öar eller stadspartier i takt med att den stadsutveckling som pågått under två och ett halvt sekler kan fortsätta från innerstaden och ut i ytterstaden mot norr, väster och söder. Jag har föreslagit en syntes mellan den naturliga topografin och stadsbebyggelsen eftersom den är viktig inte främst av respekt för naturen, utan för att behålla det grundläggande unika hos platsen.

Förändring i den urbana stadsstrukturen såväl som i enstaka byggnader måste integreras med den existerande materien på ett sådant sätt att en förbättrad helhet uppstår. Utan ett sådant förhållningssätt riskerar stadsutvecklingen att leda till separata, autonoma och t o m autistiska liv. Det resulterar i en urbanism med egoistiska objekt i en ocean av dekorativt landskap.

Eller vad är konsekvensen av underutnyttjade områden i Stockholms stad och län. Konkret, vad blir resultatet för Nacka, Lidingö eller Fågelön? Vill staden och dess innevånare fortsätta med en policy som separerar bostäder, arbetsplatser och fritid med horisontell låg exploatering av förorten?

Resultatet av dagens exploatörvänliga policy, speciellt för höghus och skyskrapor  i innerstan kan beskådas i städer som London, Frankfurt am Main och Wien. Under de sista tiotal åren har skyskrapor som försöker efterlikna de stora i Nord Amerika och Asien byggts där utan någon stadsbyggnads eller infrastrukturell logik.

I de städer där naturen har begravts övergår i många fall människans tro på sin förmåga att bemästra naturen till hybris. Det behövs inte mycket för att förvandla Stockholm till ännu en  stadsdjungel som Shanghai, Peking eller Atlanta, städer som förlorat varje känsla av själ eftersom de ignorerat sin specifika topografi. Så gör tvärtom. I Stockholms topografi med öar och vatten vilar den största potentialen för stadens framtid.

Professor Wilfried Wang

HOIDN WANG PARTNER

Berlin

Originaltext på engelska följer nedan:

Easy to make Stockholm just another metropolitan jungle

What makes Stockholm unique is the enormous extent of the topography of islands and bodies water, from deep inland right out to the Baltic Sea. Water is the separating but also binding element.

From my point of view, Stockholms strongest and most positive impressions are made in those instances in which the underlying topography can be understood in conjunction with urban development, where the two create a synthesis and the one refers to the existence to the other, and where the synthesis has been translated using dignified urban and architectural elements such as quaysides, embankments and rows of buildings, or where they are left natural.

The varied assembly of water as open space and inhabited islands creates exceptional views, some intimate, others grand, that does not exists anywhere else. The water elements thus create vistas, theatre-like spaces. And taken together with some of the valleys and current streets, there are long views from within the islands down to the water. Together the water and artificial fabric create an urban phenomenon that is more varied and dramatic than any other city on the water.

Stockholm inner city is still characterized by perimeter block development. Most of the cities buildings have solid exteriors, what is with openings set into walls as opposed to extensively glazed facades. This apparently simple and dominant qualities unite the building production of some three hundred years.

Freestanding buildings, thus emerging from the urban fabric, in plan as well as in elevation are the churches buildings with a clear public use or of elevated political symbolism.

Exceptional institutions that were built to the end of the 20th century were sited on the edges of the central islands, therefore visible from many points. Each in their way complete the democratic equitable distribution of monuments.

As Stockholm growth continues, so could the urban and architectural logic that has been valid up to now. Significant public buildings could continue to be sited on the edges of other islands or heights, the process of densification, that has happened over the last two and a half centuries, could continue spreading across the northern, western and southern hinterlands I have suggested a synthesis between natural topography and artifice is essential not merely to pay respect to nature, but to literally retain the founding uniqueness of the place.

Overall changes in urban development and specific changes in individual buildings need to be integrated with the existing fabric in such a way as to create an improved synthesis. Without such a principle of integration, urban and architectural developments run to risk of leading separate, autonomous, even autistic lives. This results in the threat of an urbanism of egotistical objects in a see of decorative landscaping

Or what are the consequences of underused sites in Stockholms Län and Stockholm Kommun?  Or to put it in concrete terms: What are the options for, say Nacka, Lidingö or Fågelön? Does the city and its inhabitants want to continue with the policy separating residences, places of work and leisure and horizontal low expansion of the suburbs?

The results of developer-friendly policies, especially for high-rises in the inner cities can be seen in cites like London, Frankfurt am Main or Vienna. Over the last decades, high-risers that are somewhat dimunitiv, if not laughable of the great paragons of North America and Asia, have been permitted to be constructed there without any urban or infrastructural logic. Instead there has been the logic of market pressure.

In those cities where nature has been buried, mans belief in his superiority over nature and other creatures sometimes overstretches into hybris. It would be easy to make Stockholm just another metropolitan jungle like Shanghai, Beijing or Atlanta, cities that are loosing any sense of the place as they ignore their broader, specific topography. So on the contrary in Stockholm´s topography of islands and bodies of water rests the greatest potential for the city´s future

Professor Wilfried Wang

HOIDN WANG PARTNER

Berlin