Från Stadshuset har man tidigare talat om vikten med signalbyggnader. Varför tas inte hänsyn till de som redan finns? Foto: Kerstin Westerlund
Man tror inte att det är sant när man blir varse alla påbyggnader som kommit till i city under de senaste åren. Och det verkar inte vara nog med dem. I ”Vi i Vasastan” läser jag om att det diskuteras på allvar att ett storskaligt byggnadskomplex, som om det realiseras, ska komma att sticka upp flera våningar bakom NK. Vad blir det då kvar av den stadssiluett som är så karaktäristisk för Stockholm. Vad blir det kvar av den mänskliga skalan?
Det innebär också att planförfattare och beslutsfattare mot bättre vetande förbigår hur negativt skyskrapor och höga hus oftast påverkar upplevelsen av omgivande äldre miljö. De är ju utformade för att inordna sig i en helhet eller för att resa sig mot himlen och inte för att visuellt tryckas ner av hus i helt annan skala. En sund stadsbyggnadsprincip borde i stället vara att bygga så att befintliga värden ökar i stället för att minska och det finns gott om platser i Stockholmsområdet där detta behövs. Dessutom skulle det då gå att få betydligt fler bostäder till samma kostnad.
Den äldre siluetten ett sjunkande Atlantis? Foto:Kerstin Westerlund
Och vad blir det för gatumiljöer? Vi är inte i Kairo, Rom eller New York där skugga mest är en tillgång. Vi är i en stad på sextionde breddgraden där hygglig tillgång på sol både i gatumiljön och inomhus är avgörande för livskvaliteten. Vi ska inte tala om den slagskugga som skulle komma att bildas över hela den nya parken precis den tid på eftermiddagen då folk lämnar sina arbeten om Tors Torn realiseras. Den dag kan komma då det inte uppfattas som ett lika stort värde som idag att bo i stadskärnan. Är då den byggda kvaliteten inte tillräckligt bra så förslummas den helt enkelt.
Kairo är ett exempel på stad som byggs efter klimat. I den torra och heta miljön är skugga en tillgång. Traditionellt bygger man i ökenområden skyddande kvarter med höga slutna murar och slingrande gator för att ge möjlighet till skugga och mildra ökenvinden. Med utvecklingen de senaste 50 åren blir skyskrapan och höga hus ett alternativ då skugga och yta behöver tillgodoses. I Stockholm brukar man skämta om hur få soltimmar man har per år och att det är mörkt minst sex månader per år, ett argument som verkligen talar för nej till fler skuggande byggnader.
Man frågar sig hur vi över huvudtaget kan anse oss ha råd att äventyra den tillgång som de historiska värdena utgör. Värden runt pågår forskning om hur historisk miljö och unik karaktär påverkar attraktivitet och ekonomisk framgång. Ska vi i Stockholm nu upprepa vad som idag upplevs som misstag i många andra städer? I en världsstad som Rio de Janeiro som ligger i en frisk och växande ekonomi som Brasilien gör man tvärt om. Där försöker man bemästra de misstag som gjorts för att kunna kvala in bland jordens världsarvsstäder. Det tyder på självförtroende.
Kerstin Westerlund Arkitekt SAR/MSA
DN 4/4 2012: Stockholm skall inte sträva efter att bli New York
Pingback: Glädjeyra på svag is | Skyline
Pingback: Solen är en lyx på våra breddgrader «