Skyskrapor har blivit ett mode – inte en lösning på demografiska problem

Nyligen kunde man ta del av det glädjande beskedet att man i St. Petersburg på andra sidan Östersjön valt att skrinlägga planerna på en skyskrapa som i ett slag skulle förstört en helt unik stadsmiljö, produkten av århundraden av konstnärlig strävan och utveckling. Skyskrapan var tänkt att fungera som huvudkontor åt Gazprom, det ryska statliga oljebolaget som också är ryggraden i den politisk-ekonomiska konstellation som styr Ryssland idag. Symboliken i tornet är inte svår att se; en moderiktig, uppseendeväckande och hänsynslös symbol för den politiska kast som styr landet både ekonomiskt och politiskt på samma sätt. Beskedet att skyskrapan tack och lov trots allt stoppats – det ryktas att president Medvedev inte tyckte om designen – kan ge anledning till att reflektera över vad det är som gjort skyskrapor så populära på senare år.

Att försöka sätta en ort på kartan genom att bygga spektakulära höghus har blivit en modefluga som på inget vis är unik för Stockholm. I mångt och mycket samma utveckling sker i vårt närområde. I samtliga baltiska huvudstäder – Tallinn, Riga, Vilnius – liksom i Stockholm och i Oslo byggs det och debatteras det sedan ett par år höghus eller skyskrapor, för att inte tala om i resten av Europa och världen.

I september 2010 publicerades därför ett särskilt temanummer av Journal of Nordregio med titeln High-rise developments in the Baltic and Nordic capitals (Nordregio är ett samnordiskt forskningsinstitut för fysisk planering). Utvecklingen i hela Östersjöomnrådet är likartad. Den planerade skyskrapan i St. Petersburg omnämns förstås i artikeln och kan i ett nötskal understryka några av de slutsatser kring den nuvarande höghusentusiasmen som tidskriften fastslår. Tanken på vad svenska politiker kallat en varumärkesbyggnad appellerade säkert till Gazproms ledning, och av liknande skäl. Jag vill absolut inte påstå att stockholmska politiker skall jämföras med ryska oljebolagschefer; min poäng är att den jämförande artikeln visar att vurmen för höghus – gärna spektakulära – i stadscentra är ett mode med vissa gemensamma nämnare. I ljuset av det som skrivs i artikeln framstår det som en smula närsynt att föreställa sig att skyskrapor skulle vara ett svar på specifikt stockholmska stadsplanemässiga utmaningar.

Artikeln presenterar särskilt två tänkvärda slutsatser. För det första: de som förordar skyskrapor eller höga hus i stadscentra är ofta företag eller individer som vill göra ett avtryck i stadsbilden – ”who wish to announce their precense”, som tidskriften formulerar sig, och som vill tjäna bra pengar genom investeringen i byggnationen. Detta gäller överallt i Östersjöregionen där man valt att hänga på modet. I Tallinn, där man hisnande nära den gamla medeltida stadskärnan byggt ett skyskrapekluster, är som exempel på detta den absoluta majoriteten av dessa höghus antingen hotell eller banker, inte bostadshus. I samma andetag fastslår man i tidskriften att det inte  förekommer nätverk för skyskrapor. Uppdragsgivarna verkar alltså i de flesta fall vara representanter för en tämligen snäv del av stadens befolkning.

Den andra slutsatsen som kan vara intressant att uppmärksamma i den debatt som pågår just nu i Stockholm är att höghusbyggandet inte verkar ha någonting med befolkningstillväxt att göra. Detta har ju åtminstone en svensk politiker hävdat som skäl för att bygga skyskrapor i Stockholms innerstad: att det skulle lösa inflyttningsproblematik, eller ge mer land åt parker, eller dylik argumentation. Nya höghus planeras och byggs betydligt aggressivare än i Stockholm redan i de baltiska huvudstäderna, trots att dessa har en stabil eller till och med negativ befolkningskurva och i jämförelse glesa stadskärnor. Skyskraporna är ett mode, inte en lösning på demografiska problem.

Sett ur ett politiskt perspektiv framstår alltså den nu rådande skyskrapeentusiasmen som förbryllande: skyskrapan är inte en lösning på ett samhällsproblem. Den verkar inte heller vara särskilt demokratiskt förankrad eller nämntvärt önskad, och svaret på varför somliga av våra folkvalda är så ivriga förkämpar av just denna byggnadstyp får nog sökas bortom det traditionella ideologiska slagfältet. Ibland kan man tycka att förkärleken för skyskrapor ter sig som en fix idé. Det betyder förstås inte att politiker inte får bli förtjusta i idén ändå. Men som Olof Hultin påpekat plågas debatten i Stockholm av ”vanföreställningar och lösa tyckanden, vare sig de kommer från karriärsugna politiker eller dito arkitekter.” (Arkitektur 2010 nr 7)

Jakob Sjövall har masterexamen i statsvetenskap och är för tillfället bosatt i Tallinn