Vi kan konstatera att hela Stockholm håller på att bli ett enda stort bostadsområde. Det har länge varit stadens policy att bebygga i stort sett allt som finns av företagsområden med bostäder eller kontor. Fullt funktionsdugliga lokaler rivs och arbets- och upplagsytor röjs bort för att ge plats för det nya. Äldre industrilokaler är en bristvara. Vart småindustri, konstnärlig verksamhet och också olika typ av hobbyverksamhet som små båtvarv och verkstäder ska ta vägen verkar inte bekymra planerare och beslutsfattare. Att de är delar av en social struktur, vitaliserar stadslivet och i sig själva utgör grogrund för arbetsgemenskap, idéutbyte och utveckling verkar negligeras helt också att de i allmänhet inte har råd med nybyggnadshyror.
Nu vill man åt det nästan allra sista innerstadsnära företagsområdet som finns kvar. Industribebyggelsen på Lövholmen invid Liljeholmen ska lämna plats för ny sjöstad. Ännu mer av det samma som vi sett tidigare helt enkelt. När ett område blivit populärt så ska det rivas eller byggas om till oigenkännlighet. Varför inte ta lärdom och skapa nya värden och ny attraktivitet på nya platser i stället?
Europafilms eleganta och lekfulla 50 talsarkitektur fick ge plats för sjönära bostäder. Hade det inte varit ett tillskott om de funnits kvar? Foto: Kerstin Westerlund Bjurström
I översiktsplanen för Stockholm betonas värdet av blandning av olika verksamheter i stadsmiljön. Trots det pekas nästan undantagslöst de få kvarvarande företags-, industri- och hamnområdena ut som s. k. ”omvandlingsområden” för bostäder och kontor. Hur den stad som skisseras ska kunna bli ”en mer mångsidig, upplevelserik och innovativ stad som inspirerar till egenaktivitet och innovation” har man alla skäl att fråga sig eftersom blandningen avses att uppnås genom att plats för verksamhet ges i de nya bostadshusens bottenvåningar. Inte har serviceverksamhet, hantverkare, konstnärlig verksamhet eller nystartade företag normalt råd att hyra där. Och nog behöver vi människor se annat än bostäder och shopping i vår vardag inte minst för att inspireras till innovativ verksamhet. Man frågar sig verkligen vem som bevakar möjligheten att bibehålla och starta innovativa småföretag eller att utveckla konstnärlig verksamhet.
I Ulvsunda hittade jag Gustav III. Mångskiftande verksamhet behöver ruffiga lokaler. Foto: Kerstin Westerlund Bjurström
Också det Stockholmska båtlivet med dess många båtklubbar utmed närförorternas och ytterstadens stränder lever farligt. Flyttas, som antyds i översiktsplanen, deras vinteruppläggning ut till stora depåer i stadens utkant utraderas existerande mötesplatser och sociala nätverk bryts upp. Översiktsplanens mål att skapa en mångsidig, innovativ stad med mötesplatser för medborgarna verkar mest vara tom retorik. Vi lider inte av brist på mark. Det är bristen på insikt om vad som skapar såväl innovation och kreativitet som gemenskap och motivation som verkar vara problemet.
Förutsättningarna för kreativt arbete är avgörande för såväl Stockholms attraktivitet som sociala och ekonomiska utveckling. Det är av yttersta vikt att det också i relativt centrala lägen finns udda lokaler till måttlig hyra.
På Lövholmen har flertalet konst- och kulturarbetare etablerat sig. Vid en kraftig omgestaltning till bostadsområde kommer dessa ha svårt att klara av hyrorna.
För att kreativa människor skall utveckla sina idéer i nya företag krävs billiga oömma lokaler i omgivningar med såväl praktisk som intellektuell verksamhet inte alltför långt från innerstaden. Det behövs en blandning såväl beträffande fysisk utformning som avseende standard och lokalhyror. Samma gäller konstnärlig verksamhet. Det är inte i äldre omsorgsfullt renoverad industribebyggelse eller i bottenvåningarna i nybyggda bostadshus som nya entreprenörer och konstnärer väljer eller ens har möjlighet att etablera sig utan snarare i den halvskruttiga bebyggelse som successivt rivs i de så kallade stadsutvecklingsområdena. I en genomplanerad stad med endast fina bostäder och kontor i alla attraktiva lägen finns risken att de kreativa helt ger sig iväg. För flertalet är den livgivande mix som bara finns i etablerade arbetsområden med blandade verksamheter nödvändig. Det dröjer nog länge tills de coola trendsättarna flyttar in i Hammarby sjöstad eller i Norra Djurgårdsstaden.
Från politiskt håll sägs om Lövholmen att man inte kan låta områden förfalla för att tillgodose konstnärlig verksamhet och småindustri med lokaler till låg hyra utan hänvisar till att det behövs olika typ av statliga initiativ. Man kan tydligen inte tänka sig och förstå värdet av en mer kontinuerlig förändring som automatiskt ger lokaler och stadsdelar av olika kvalitet, hyresnivå och typ nära varandra vilket så länge som staden har planmonopol det går utmärkt att påverka. Man ser tydligen inte heller det orimliga i att vår generation under några tiotal år så totalt ändrar förutsättningarna för framtiden. Det bådar inte gott med sådan kortsiktig och självöverskattande politik.
Kerstin Westerlund Bjurström
www.Stockholmskyline.se
Om planen för stan är total gentrifiering så håller de på a lyckas fullständigt. Först folk och nu företag. Det är pinsamt att mindre verksamheter med specialkompetens hela tiden måste maka på sig till förmån för gallerior och kaféer för att fördriva tristessen i bostadsområden. Att idag försöka hitta en reparatör till ok pris är omöjligt. De få som finns kvar är endera utflyttade eller såpass dyra p g a hyror och bristande marknad att det lönar sig att gå till gallerian och köpa nytt. Samtidigt som sopberget växer och likriktningen bara växer i den ”gröna” huvudstaden.
Ibland blir man svimningsfärdig när man får reda på vad de tillsatta beslutsfattarna kokar ihop för något. Det verkar bara finnas en lösning med högexploatering som resultat. En stads historia och dess fantastiska kulturarbetare/hantverkare/konstnärer ska städas undan och in med ännu fler it-tekniker och bostadrättskarriärister. Själv har jag hankat mig runt i lokaler i rörelsemönstret Hornstull-Liljeholmen-Medborgarplatsen och faktiskt fått flytta när det blivit för dyrt för oss konstnärer, hittat mindre, men så har det blivit lite ”hot” och hyran sköt i höjden. Min verksamhet överlever inte i tex Västberga.
En möjlighet till kulturhyror på Lövholmen vore fantastisk där både ”normalt” kapital och ”skralt” kunde mötas och berika varandra. Gentrifieringen får faktiskt börja kontrolleras en aning, speciellt när det gäller verksamheter.
Hyreshöjningarna du ser är en effekt av att det inte finns tillräckligt med lokaler för att möta efterfrågan, och då går priserna upp. Den effekten dras vi alla med eftersom det byggts på tok för lite de sista årtiondena.
Jo, det vore önskvärt. tyvärr är det go´nattsagor. Var ska folk bo då? långt ut för att vi skall ha kulturreservat i stan?
Gentrifiering sker nog oavsett vad vi gör eller inte. Men varför uppstår gentrifiering? I fallet med Södermalm har det att göra med att innerstadsboende är väldigt populärt. Men ingen innerstad har byggts sedan 1935. Vi har således ett uppdämt behov av innerstad. Gentrifieringen ökar mer ju mindre vi bygger.
Lösningen måste ju vara att bygga mer av innerstad. Problemet är att man vid planering av nya stadsdelar först totalsanerat bort det ruffiga. Men visst skulle man kunna förtäta väldigt mycket till innerstad och ändå spara befintliga byggnader? Äldre bebyggelse får helt enkelt samsas med ny inom ett och samma kvarter.
”Kulturhyror” låter väl bra, men löser tyvärr inte det underliggande problemet.
Om man kan bygga en opera så kan man ha kulturhyror. Stora scener och museer är de mest subentionerade scenerna inom kulturen. Ett kulturkluster kan inte kosta mycket att hålla igång och samtidigt utveckla stadsmiljö med nya bostäder. Efter tid föder den ena den andre.
http://madeleinesjostedt.wordpress.com/2011/03/15/vi-ger-kulturen-en-viktig-roll-i-stadsutvecklingen/
Det finns städer som tänker – och planerar därefter;
http://tidskriften-arkitektur.blogspot.com/2011/03/tavling-om-kulturaxel-i-vanersborg.html
Det är oerhört trist att Stockholm hela tiden förvandlas till något sorts bostadssmäck utan kontraster. Vore trevligt att inte ta bort allt vad som faktiskt ger lite liv till platserna utan en massa barnvagnsrallyn och parkeringsbesvär.
Lokaler i bottenvåningarna borde vara ett minimikrav när man bygger nytt, liksom att integrera befintlig bebyggelse där det är möjligt. I längden kommer man inte ifrån behovet av nybyggen (pga den obevekliga befolkningsökningen) men de stadsbyggnadsmässiga låsningar vi dras med idag gör att den expansionen tyvärr inte kan ske någon annanstans än i gamla industriområden.
Jag skulle gärna bo i en sådan stadsdel där mindre industri, konstnärsverksamheter ligger sida vid sida av ordinärt boende och verkslamhet. Fram för mångfald i stadsrummet.