I Vasastan, ett av Örebros populärste bostadsområden, skapas nu moderna kvarter som sätts i sammahang med den omgivande staden. Huskropparna har delats ned i skala både vertikalt och horisontellt med hälp av takformer och färgsättningar. Ledordet var inte att skapa pastischer eller lågmäld arkitektur, utan ny och karaktärsfull arkitektur
Det är en stor gest att riva en skolbyggnad och känslorna var starka när man beslutade att sig för att riva byggnaden från sekelskiftet 1900. Vasaskolan hade renoverats kraftigt på 1950-talet och som ofta idag när man vill riva en byggnad påpekar man att den var söndersanerad och saknar egenvärde som arkitektur. Kvar på platsen blir en gymnastiksal från sekelskiftet i jugendstil som i framtiden kommer att fungera som allhus till bostadsrättsföreningen. För att bästa resultat utlystes en tävling för kvarteret Gulsippan.
Vasaskolan när den invides 1900. Arkitekten Carl Nissen hade skapat en nygotisk borg som låg på en dubblerad tomt jämfört med de intilliggande vilket senare skulle utgöra ett problem.
Från arkitekternas sida blev detta en allvarsam uppgift p g a rivningen. För att läka såren ville man länka samman omgivande kvarter som i sig är kortare. Skolan låg nämligen på en dubbelt så stor tomt som omgivande kvarter. För att inte få ett enormt kvarter så lät man dela upp den i två hälfter och planerade bebyggelsen efter dessa med en gårdsgata emellan. Eftersom omgivningen främst består av 1900- 1920tals arkitektur utgick man från deras skala om tre våningar i snitt. Men för att få modern ekonomi i byggnaderna krävdes fler våningsantal som sattes till fem. Intressant var ett stort kvarter som ville ha Örebro bostäder gick in tillsammans som en gest för att bygga för flera bostadsformer. JM gick med i tävlingsförslaget. Rationalitet brukar som mest prägla deras projekt men här visade sig det vara genomförbart och då ställde de sig positiva.
Vasaskolan i 1950-tals skrud och i stort sett som den såg ut fram tills rivningen. På området hade även byggts till två andra byggnader som ses på flygbilden.
För att få god ekonomi i projektet tittades det på hur folk i allmänhet önskade bo och takvåningar var ett eftertraktat byte på bostadsmarknaden. Man skapade således en trevåningsbyggnad med två plusvåningar i taket som artikulerades väl med brutet fall och takkupor. Traditionen med plåtslagna tak fördes därmed vidare och de dubbla takkuporna ger ett varierat utseende.
Arkitekt Markus Grieser på Sweco som har varit med och arbetat fram kvarteret berättar för Skyline hur de tog fasta på befintliga kvalitér:
- Uppgiften var känsligt efter att man bedömt att skolbyggnaden saknade värde och skulle rivas. Kommunen ville ”läka” staden och skapa karaktären kvartersstad med sockelvåning, dvs värden som redan fanns i grannskapet.
Vi fick efter våra idéer presenterats godkänt att gå vidare. Taklandskapet är mycket viktigt för förslaget, våningslanterniner som en utformningsdetalj som skall länka till det tidsenliga i arkitekturen. Dessa takkupor har två vindsvåningar på varandra.
Hur anknöt ni till intilliggande kvarter?
- I öster möter kvarteret upp i höjd med det intilliggande och samma i väster, vi anpassade helt enkelt höjderna för att få en mer varierad och samtidigt mindre uppseendeväckande avbrott. Skönhetsvärden gavs stor omsorg och var nödvändigt. Runt hörnet ska byggnaden upp 4 våningar. Taklinjerna skall smälta samman med angränsand kvarter och taken på de nya byggnaderna är så pass självständiga att de inte försvinner i detta grepp. Skalan var viktig för förslaget: vi arbetade med flera gårdsrum, delade upp skalan i färgsättning av fasader för att skapa nå en greppbar och mänskliga skalan.
Att skapa nya områden handlar inte bara om yta. Social mångfald var en viktig punkt. Man strävade efter att få in flera sorters livsstilar ett av sätten stadsradhus om två, tre våningar med inredningsbar vind, vilket i kombination med övriga boformer i kvarteret skulle ge en social hållbarhet och mångfald. Gårdarna utformas så att spontana möten kunde ske och den äldre kvarvarande byggnaden på platsen blir ett ”hjärta” för de boende. Eftersom kvarteren smalnar av och glesar ut ville man gå ned i struktur och skala för att ansluta till andra byggnader på andra sidan Folkungagatan som är villor. De lägre byggnaderna hade mer kvällssol och ge mindre kontrast mot andra sidan gatan. Stadsplanearkitekten ville dock ha helt kvarter med tre våningar innan takfot.
-Vasastan är en levande och fungerande stadsdel med butiker och lokaler i husens bottenvåningar. För att knyta an till detta motiv och värde kommer det att finnas möjlighet till lokaler i hörnen, dvs i strategiska och meningsfulla lägen som kommer att bidra till en mer levande kvartersmiljö med möjlighet till möten.
Ni lyckades motverka att det blev ett nymodernistiskt område som det så ofta blir i Stockholm. Vad ska det till för att förhindra detta?
I detta fall var tävlingsmomentet helt avgörande. Samtliga andra förslag som lämnades in präglades av arkitektur som inte enbart var just mera avskalad eller tidsenligt i sin framtoning utan saknade anpassningförmoga till bestående stadsstrukturen. Detta kan man klara på olika sätt och med olika stilar.
Men generellt är det helt klart att möjligheten finns för kommunen att vara mer styrande i detaljplanerna, idag ger den ett allt för stort utrymme för överexploatering och mindre lyckade lösningar som bryter ofördelaktig mot stadens mönster. Och då pratar vi inte just om stil utan mer skala, höjder och just exploateringsgrad.
Kommunen som äger marken kan – som här i Örebro – gå in och utlysa markanvisningstävlingar och därmed i stor utsträckning styra utformningen mot aktörerna på marknaden. Mot rätt förslag upprättas sedan detaljplanen.
Nyfunkisen är oftast legio idag, vad tror du det beror på?
- Värden inne i husen är viktiga, själva kompositionen, mer än ytan. Man fogar oftast ihop olika värden som man tror är eftertraktade. Nyfunkisvågen funnits i 15 år och gått så långt att man missbrukar stilen. Idag har den har flest fördelar inom produktionsteknik.
De flesta beställarna tror att de vet idag vad kunderna(boköparna) vill ha, vilket bygger på utvärderingar genomförda i efterhand. Jag saknar en utveckling av mera varierande bostadslösningar som jag är helt övertygad om är efterfrågade. En växande individualismen i samhället föder fram behov att få uttryck för detta även i sitt boende. Dessutom är jag övertygad om att folk är beredda att betala för mer individuella lösningar.
Klassiska nya Stockholmskvarter i nyfunkis. I detta fall Årstadal. Foto: Holger Ellgaard
Sverige saknar där till viss del sin historia, man tar inte hand om det gamla, de unika värden som faktiskt finns eller fanns. Allt för mycket ska idag relatera till det globala. Man skall komma ihåg att många länder tvingades in i modernismen när det snabbt gällde att återuppbygga efter andra världskriget, Sverige gick in i den med öppna ögon och dess rationalitet verkar ha satt sig. Detta har lett till att i arkitektutbildningen knappt finns intresse och underlag för att arbeta utifrån antikvariska värden.
Allt påminner allt för ofta om någonting man likväl kan ha sett utomlands. Sedan finns det andra utmaningar och det är att många arkitekter går dock ut med ambitioner men produktionsledet gör dem blasé.
Grundtanken Gulsippan var dock inte att skapa äldre arkitektur utan ansluta till de värden och framför allt befintlig skala. Det är trots allt mycket det arkitektur i stadsbyggnadssammanhang handlar om – att hantera just skala.
Kvarteret Gulsippan visar alltså på att kommunikation och ambition lönar sig. Istället för ett nymodernistiskt område skapas här en kombination av modernt och traditionellt utan att det närmar sig pastischen.
Matti Shevchenko Sandin
www.Stockholmskyline.se
Varför sker inte detta i Stockholm ?
Ett riktigt prov på att man kan om man vill. Framtidens städer byggs alltså utanför Stockholm. Det här vore väl något för Arkitekturhögskoletomten? Istället för ett schabrak i glas vilket det antagligen blir istället för det i betong som står där idag.
Det ser fint ut och visar att det går att bygga stad, utan att allt blir nyfunkis. Med tanke på Stockholms relativt stora befolkningstillväxt (fn 35000-40000 årligen) och det faktum att man i översiktsplanen sagt att man ska bygga ihop förorterna till stad borde detta vara relevant i högsta grad.
Allt är dock inte renodlad nyfunkis ala Sjöstaden. Vid Sollentuna bygger man mycket funkislikt, men inte i den steroptypa nyfunkisstilen i vitt och grått, med fyrkantiga former.
Vidare planerar man ett nytt område invid Bällstaån i Bromsten. Lite färglöst kanske, men ändå lite mer fantasifullt än det vi sett tidigare. Även bostadskvarteren intill Clarion Sign är riktigt trevliga.
Ser inte direkt problemet med pastischer. Visserligen för de inte den arkitektoniska utvecklingen direkt framåt. Men det tror jag heller inte stadsborna har något problem med. Huvudsaken är att det är något som inbjuder till stadsliv och kommunicerar med resten av gatan.
Pasticher är moderaternas nya giv…
Pastischer har vi faktiskt full produktion på, hela modernismen är representerad numer, möjligtvis så struntar man än i korrugerad plåt , men det dröjer inte förrän Metrohuset på söder får nya kusiner lite överallt om det fortsätter så här… Men bra arkitektur med referenser till arkitekturhistorien eller i snygg skala som ovan är mer än begärligt.
Lite 1800-tal då tack. 20tal har vi gott om……
Tyvärr sitter ju byggarna och arkitekterna låsta i moderninsmens dogma att den skulle utgöra den slutgiltiga stilen. Historiskt var arkitekturen stadd i ständig utveckling och stilepokerna avlöste varandra, men efter modernismens inträde har utvecklingen definitionsmässigt bara fått ske inom dess ram. Problemet är att eftersom man i o m postmodernismen nådde vägs ände, återstår endast ett oändligt och alltmer fattigt omtuggande.
Jag anser att vi behöver en ny arkitektursyn grundad på termer som hållbarhet, regionalitet och tradition. Lägg dessutom till det föraktade begreppet estetik så kanske vi kan finna en ny och, förhoppningsvis, bättre väg att beträda.
Håller med Michael Berglöf fullständigt.
”Tyvärr sitter ju byggarna och arkitekterna låsta i moderninsmens dogma att den skulle utgöra den slutgiltiga stilen”
Eller så är det beviset för att modernismens tal om historiens slut är sant? Skulle nog säga att Gulsippan är ett modernistiskt område i grunden. Modernistisk arkitektur är dessutom inte en fiende mot stadsliv eller variation. Det handlar mer om skala och förhållningssätt till konstruktion och estetik.
Lästips: http://wozzow.blogspot.com/2010/05/god-modernistisk-arkitektur.html
Skulle heller inte säga att modernistiskt arkitektur skulle stå i motsatsförhållande till urbanitet. För visst lever staden även där en och annan modernistisk byggnad finns. Däremot så är modernistisk stadsplanering till stor del inkompatibel med ett rikt stadsliv. Genomplanerade områden av betongförortstyp saknar förutsättning för livaktiga miljöer på samma sätt som en kvartersstad.
Den modernistiska ”looken” har blivit det som bjuds, inte för att det inte finns intressant arkitektur att tillgå eller arkitekter med ambitioner. Snarare är det ekonomer dom inte vågar ta steget vidare och bostadsbrist lägger inte några hinder för att repetera byggnader av slaskig nymodernism. Texten handlar ju inte om modernistisk stadsplanering utan om rädsla för egenart, stil och tradtion – något som blivit kontroversiellt de senaste decennierna. Men visst är det sant att formen av stad avgör för livet i den, men nu handlade inte texten om det.
Vad jag menar är att modernistisk stadsplanering nästan per definition dödar potentiaellt stadsliv. Modernistisk arkitektur behöver inte göra det, men bristen på variation gör att stadsbilden utarmas om bara modernism förekommer.
Risken att modernistisk stadsstruktur anläggs igen är minimal i Stockholm.Det finns det redan gott om. Fram för bättre arkitektur i välbalanserade stadsskvarter.
Modernistisk stadsstruktur anläggs i dagsläget fast i reviderad form. Man har har i de flesta fall övergett plansepareringen men det är bara att bege sig till Solna så ser man att varje nytt bostadsprojekt anläggs som en ny egen enklav. Frösunda har exempelvis bara tre in och utfarter. Arenastaden kommer ha få kopplingar till resten av Råsunda. Det nya projektet vid biliatomten kommer att ha ett ”entrétorg” (Östermalm eller Vasastaden behöver inga entrétorg då stadsdelarna är sammanlänkade). Enklavplanering förekommer även på andra håll. Det tydligaste exemplet på neomodernistisk stadsplanering ser vi i Märsta: http://www.yimby.se/2011/01/yimby-lamnar-in-yttrande-_1001.html