I korsningen Årstavägen-Åmänningevägen står ett nytt hus. Det bryter genom sin höjd och sitt tvära hörn brutalt mot 1940-talshuset mitt emot som placerats så finurligt snett mot korsningen. Årsta, likt många andra förorter, har annars inga skarpa hushörn i gatukorsningarna. Det ger en speciell och konsekvent mjuk miljö, detta trots utbyggnad i olika intervall från 1940-talet fram till nu.
De allra senaste förtätnings- projekten ges däremot skarpa, höga, rätvinkliga hörn ända ute i korsningarna. Sannolikt en del av missionen att förvandla förort till innerstad. Sannolikt också resultat av brist på helhetssyn – ett hus här och ett där. Sannolikt också en ny syn på säkerhet i korsningar – sikt kostar för mycket.
Det nu föreslagna huset på Skagersvägen visar samma tvära, höga och korsningsnära hörn där Vindomsvägens backe mynnar. Medvetet skapar man skymd sikt och har en garageutfart i själva korsningen! Huset avviker i alla tänkbara avseenden grovt från omgivningens i höjd, bredd, längd, takform, fasadmaterial och färg, ja till hela sin karaktär. Varför just så här om man nu vill att kvarterens invånare snabbt ska acceptera förtätning på sin grönplätt?
Byggherren anvisades första- handsrätten att bygga detta hus för att han erbjöd staden högst summa för den här tomten. Stockholms stads markförvärv var länge en strategi för omtänksam bostadsförsörjning, garantin mot spekulativt markutnyttjande. En nutida cynism i förtätningen utmanar den synen.
Krass ekonomi? Om du bjuder mest får du då bygga vilket hus som helst? Vem ansvarar för helheten? För anpassning till omgivningen?
Bara 100 meter därifrån planerar man för 1 500 nya bostäder vid Års- tastråket. Varför då knycka den lilla sluttningen för ett monsterhus med bostadsrätter som betalar mest men skymmer sikten?
Kerstin Bodström
Se ärendet hos Bygg- och Plantjänsten här
29 kommentarer