I utkanten av Årsta, nära Årstaberg, ligger Skälderviksplan. Mitt i det fint utformade femtiotalsområdet ligger Skälderviksplan som själva sinnebilden av ett torg. Ett mötesrum för områdets invånare. Butik/verksamhetslokalerslokaler i bottenplan med stora fönster ut mot torget. En damm, en blomsterträdgård, en stenlagd terass. Stora hängpilar omgärdar torgets mitt och skapar ett ombonat/intimt utryck. Torget öppnar sig i öster mot Storängsparken men markeras mot slutet av ett vackert omsorgsfullt utformat gjutjärnstaket och nivåskillnad. Länge har Skälderviksplan fört en slumrande tillvaro. I närheten gick tills nyligen den nu nedgrävda Södra Länken och innan Tvärbanan och Årstabergs Pendelstågstation öppnade var kommunikationerna hit undermåliga.
Skälderviksplan och Storängsparken anlades i början av 1950-talet av Erik Glemme. Han var tillsammans med Stadsträdgårdsmästaren Holger Blom förgrundsgestalter bakom Stockholmstilen. Formen var en del av efterkrigstidens stadsplanering i förorterna där kvarterstaden luckrades upp för att ge vika åt hus i park. Det Stockholmstilen gjorde var att binda ihop denna parkmark till parkstråk med olika funktioner. Parkstråken skulle lyfta fram goda kultur- och naturvärden samt skapa olika funktionella rum, såsom parklekar, parkteatrar, torg.
Stora delar av Årsta (undantaget Valla Gärde) kan sägas vara exempel på hur denna tankegång om hus i park faktiskt har skapat en hög stadsmässighet. Området är byggt av olika byggherrar, Riksbyggen, SKB, Familjebodtäder, HSB med flera vilket ger en varierad bebyggelse. Vi har Årstavägen som huvudgata och Årstatorg som utgör fina offentliga rum. Sedan har vi mindre torg såsom Skälderviksplan vilket ger en bra uppdelning av området och en känsla av att höra hemma i en viss del av Årsta. Parken, eller det gröna, blir mer än bara grönska, det blir ett stort grönt rum med mer eller mindre offentliga delar.
Nu planeras för en helt ny stadsdel i Årsta. Stadsdelen kommer att byggas som kvarterstad och binda samman Årsta med Östberga. Det kan bli mycket bra. Årsta går mot en helt ny framtid och det är viktigt att detta nya området integreras med det gamla. Det äldre området kan komma ge ett nödvändigt stöd åt det nya. Inte bara för att det finns värden i det bekanta utan även som orienteringspunkt då helt nya områden gärna tenderar till det anonyma, hur bra de än är.
Omsorgsfullt utformade detaljer av hög kvalitet som det smidda räcket finns det gott om.
Nya delar har även i snitt högre hyror och för egna företagare kan detta vara svårsmält inledningsvis. Det befintliga området har som oftast billigare lokalhyror som ger underlag för en mer varierad verksamhet. Skälderviksplan har en sådan företagskultur som växt fram i decennier. Bara detta är ett stort värde då företagare i sig är i behov av kontaktnät samt kunder vill ha bekvämlighet i närheten mellan inrättningarna.
Torget borde åtgärdas för att inte hamna i facket för trist utemiljö.
Just nu för denna både historiskt intressanta plats med högt bruksvärde en törnrosatillvaro. Gräs växer upp mellan stenbeläggningen och dammen svämmar över. Trafikkontoret är ansvarig för torgets skötsel och senaste upprustningen skedde på 1990-talet. Nu innan Årstafältet bebyggs borde det åter vara dags för en översyn av torget. Det vore tråkigt om vattenspegeln förvandlas till ett större problem och stängs av eller rent av försvinner. På senare år har man börjat intressera sig för 1950-talets ganska lågmälda arkitektur som oftast handlade om tradition och trivsamma stadsrum. Så också Skälderviskplan, som skulle vinna på att ses som ett eget konstnärligt dokument och låta restaureringar utgå från detta.
Alexandra Hjelmström
Jättebra om torget blir uppfräschat, det är verkligen fint där och gillar tanken med att det kommer att utgöra ett stöd för det kommande årstaområdet, antar att det till o med blir lika poppis.
Årsta är ett utmärkt exempel på ”Stad i park” som allt fler börjar inse fördelarna med, inte minst barnfamiljer. Personligen gillar jag de ofta färgglada husen, de krökta gatorna och de mjuka hörnen, de gröna andrummen, variationen, de små torgen, den emellanåt fantasirika och överraskande arkitekturen. Även den bitvis kuperade terrängen ger Årsta en speciell karaktär, ”Lilla San Fransisco” har jag hört folk säga. Det är en styggelse att man låtit Skälderviksplan förfalla.
I början av 40-talet planerade man för att dra en tunnelbanelinje med totalt fem stationer i Årsta. Av detta blev som bekant intet av. På 50- och 60- talet trafikerades istället stadsdelen av trådbussar som utgick från Brunkebergstorg. I rusningstrafik avgick de med en minuts mellanrum. På 70- och 80- talet var Årsta på dekis men bla nedgrävningen av Södra länken, bygget av Tvärbanan och Årstabergs station har givetvis inneburit ett lyft för hela stadsdelen. Värdet av goda kommunikationer kan som sagt aldrig underskattas, något att begrunda inför en eventuell utbyggnad av tunnelbanan och inte minst inför bebyggandet av Årstafältet.
fantastiskt torg! Bygg fler sådan!
I de allra flest fall har ”Stockholmsmodellen” med sina isolerade enklaver och grönbarriärer (avsedda som barriärer mellan grannskapsenheterna) inneburit stora problem vad gäller utglesning och segregering, samt dåliga kommunikationer. I de fall där de verkligen fungerar som parker bör man givetvis utveckla och förädla dessa funktioner. I annat fall ser jag ingen poäng med barriärerna. Då kan man lika göra bebygga dessa med kvarter, förbindande gator och parker. – Helt I linje med detta nätverks ambitioner att innerstaden ska växa utåt.
Ett exempel på en barriär utan parkfunktion är Årstafältet. Det kan bli riktigt bra men det är synd att man inte vågat bygga runt hela parken. Huddingvägen har lika stora trafikmängder som Sveavägen. Frågan är varför detta inte kunde gestaltas om som en stadsgata med korsningar. Det hade förbättrat parkkvalitéerna även på den sidan.
De kvaltéer som finns i anläggningen som behandlas ovan är verkligen värda att ta vara på. Ett torg eller öppen plats mellan byggnader är idag oftast enkelt utförda eller om de finns alls i det man så gärna misstolkar som positivt att bygga tätt. Jag tycker om tanken med kvarter etc men de som exempelvis Hornsberg uppvisar så blir det mörkt. Därför höjs kraven på kvalitet när det kommer till utformningen av de öppna platser som planeras. Glemmes underbars hantering av ytor och material bör ses som fristående konstverk och behandlas därefter och inspirera till liknande omsorg av material, ythantering och egenart.
Var är då alla lekande barn? Jag ser överhuvudtaget inga människor. Som så många miljöer i Stockholm, säkerligen fulländat för en betraktare och för studiebesök från utlandet. Men var är MÄNNISKORNA, som skall befolka och ge liv åt staden?
Ja Anders var är dom var är dom? Kanske på dagis, hemma å äter eller nåt. Är det lag på att man ska ha lekande barn och människor på bilder eller om man inte har det så är ett område dåligt eller nåt i den stilen!?? Det är väl främst på sistone som det har blivit poppis att främst rita in otaliga människor för hand eller med hjälp sv datorer för att sälja in nya planer. Vanligtvis – om man tittar i arkitekturtidningar etc så är fotografier av arkitektur oftast fria från människor eftersom man då inte fokuserar på dem utan på den faktiska arkitekturen. Sedan tar ju texten opp att man bör ta hand om området eftersom det har uppenbara kvaliteter men man verkar ha struntat idem på sistone.
Nu kan det ju vara så att parken vid just denna tidpunkt råkar vara tom. Men om det nu inte var en tillfällighet bör man ändå fråga sig: Varför är platsen tom?
Gissningsvis har det inte med gestaltningen att göra (det ser ju mer än trivsamt ut), utan att den ligger en bit ifrån något naturligt stråk. Då kan man heller inte förvänta sig att någon annan än de som bor där ska hitta dit. (Och detta med naturliga stråk är inte de modernistiska stadsplanerarnas starka sida.)
I så fall har det egentligen inget annat värde än en privat innergård. Och detta är väl en av funktionalistiska/modernistiska stadsplaneringens största missar: att man inte kunde skilja på privata ytor och allmänna. Istället blev det mesta en smet av halvprivata allmänningar. Och för det mesta blev dessa gröna ytor väldigt stora och tomma i förhållande till folkmängden (den betjänar) att motivationen att hålla det fräscht inte kunnat upprätthållas. Även här är kvartersstaden ljusår bättre.
@Anders Jora det torget är ganska fyllt men familjer under helgerna, och ligger nära Årstabergspendeln. Problemet är ju snarare att det inte finns några affärer där, dock finns det nu mer en trevlig restaurang på på torget, åk och ät där mkt trevligt.
Det finns många fina liknande torgmiljöer runt om i Stockholm, antagligen ett i varje område som byggdes under denna tid, e.g. http://sv.wikipedia.org/wiki/Kristalltorget
Dom flesta av dom uppnår inte samma folkliv som Medborgarplatsen.
Anledningen till att det inte är så levande torgmiljöer är att modernisterna som planerade dessa inte verkat ha brytt sig om folkflöden. Torg uppstår naturligt där stråk möts. Stråk uppstår där det är mycket flöden av folk. Naturlig torg behöver i sig inte vara en målpunkt för att kunna fungera
Att anlägga en hårdgjord yta med fontän gör inte per automatik att det blir ett fungerande torg. För att få dit folk krävs att stråk sammanstrålar eller att det finns någon exceptionell attraktion så att torget blir en målpunkt i sig. De flesta av våra förorts torg saknar bådadera tyvärr.
Mer än nånsin ska vi värna om dessa fantastiska platser skapade av Glemme då någon, ursäkta kraftordet, idiot alternativt idioter har dödat träd på Norrmälarsrand – trädsorter som enligt staden inte går att få tillbaka.Läs mera på DN
http://www.dn.se/sthlm/piltrad-i-centrala-stockholm-fordarvade
Kul att Holger Blom och Glemme lyfts fram! Bloms parkprogram från 1946 är intressant läsning. Blom var stadsträdgårdsmästare för hela Stockholm, innerstad som förort och tillsammans med Glemme lyckades han verkligen skapa rumslighet av mellanrummen. Stockholmstilen kan vi lära av även idag. Oavsett om det byggs kvarterstad eller hus i park behövs ett sammanhållande ansvar för mellanrummen. Idag är parkskötsel utlagt på entreprenad på de olika stadsdelarna och ibland försummas parkskötseln vilket kan leda till att det blir lättare att försvara att denna mark bebyggs.
Årsta i mitt hjärta!!!! Att Årsta är så poppis beror på den härliga småstadskänslan. Jag möter ofta folk jag känner på torget, ica eller bibblan. Barnen har massa härliga lekplatser att välja på och jag kan sitta på en filt och dricka kaffe när de leker. Som uppväxt i innerstan tycker jag det är ganska charmigt och lyxigt att kunna se rådjur och ekorrar från fönstret och samtidigt ha gångavstånd till söder! Sedan är husen jättemysiga i olika färger och mindre skala!
Tack Sthlm Skyln för detta! Blev inspirerad och åkte ut till Årsta för första gången i mitt liv och älskar det redan! Slog mig ner vid fiket på torget och bara oj oj oj oj så underbart vilken känsla och skön stämning!!! Bra att artikeln uppmanar till bättre skötsel detta torg förtjänar kärlek!!!
Jag tror man ska värna om vissa områden som redan fungerar. Idag pratar man enbart om att bygga stenstad – vilket jag är för- men om man tittar i backspegeln så var det just stenstaden som blev sin egen baneman. Därför bör man integrera sådana områden som redan finns i Årsta i det nya så att omväxling erbjuds, alternativt förtäta i traditionella fotspår i just de områden som här påtalas.
En av motiven bakom detta nätverk är just att innerstaden ska växa. Då är det naturligt att Årsta, som ju ligger närmast stan, är först i tur att blir till innerstad. Detta kan givetvis ske i en form där man värnar om miljöerna. Man kan ta inspiration från Röda bergen, som ligger rätt så integrerat i själva innerstaden, men har ‘sin’ karaktär.
Jag håller verkligen inte med om att innerstaden blev dess baneman. Problemet var i första hand att när Lindhagenplanen höll på att fyllas i början av 1900-talet kom det ingen ytterligare plan som skulle ta vid. Denna karta nedan med stadsplan över Norra Djurgården blev tyvärr aldrig verklighet:
http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/d/d7/Norra_Djurg%C3%A5rden_1903.jpg?uselang=sv
Där hade det kunnat finnas bostäder för kanske 150000-200000 invånare.
Eftersom man (av olika skäl) slutade bygga ut innerstaden blev den trängre tack vare den omfattande inflyttningen. Att innerstaden sedermera blev trångbodd fick ‘stenstaden’ skulden för, trots att det var bristen på stenstad i förhållande till folkmängd som gjorde den trång. Lösningen, att istället bygga förortsenklaver, var helt ideologisk. Man kan anta att författarna bakom boken ”Acceptera” hade rätt stort inflytande. Något empiriskt stöd för att folk skulle vilja bo en bit utanför staden har jag dock inte sett någonstans. Men förmodligen gick det an så länge förorterna inte låg alltför långt ut (ex Årsta, Midsommarkransen, Aspudden, Gärdet och Traneberg). Jag rekommenderar läsning av STF:s årsbok om staden (från 1957). Där tas upp en del om hur folk på den tiden uppfattade de påtvingade sovstäderna.
Att boendestandarden höjdes på 30- och 40-talen har inte att göra med att det var förorter, utan det faktum att husen var nya och att konstruktionerna gjorde dem lätta att massproducera, vilket minskade trångboddheten. Man hade lika gärna kunnat bygga dessa som stadskvarter inom en stadsplan och uppnått samma (eller snarare bättre) resultat. Men nu var det ideologi som hindrade denna utveckling. Tyvärr.
Ok, försöker utröna vad du ville med denna historielektion av rudimentär karaktär. Men det kan tilläggas att fredhäll/Kristineberg trots allt blev poppis just för sin funkiskänsla. Att det är nära till stan har först nu blivit verklighet då det innan räknades till det sämre av staden, mellan essingeleden och fina Alvik, med undantag av några få adresser. Krillan är t o m fortfarande mer poppis än Thorildsplan som faktiskt har kvartersstad och mycket vacker arkitektur. Lindhagens stadsplan innefattade dessa områden, men byggdes inte eftesom man tröttnat på just stenstad. Det behöver inte betyda att vi inte kan bygga städer i den idag eftertraktade kvarterstaden, men det behöver ju inte utesluta att vi ändrar oss igen eller faktiskt vill ha årsringar i en stad. Ska staden vara till för alla eller som det är prat på just nu: studenter?
författarna till Acceptera hade mycket att göra med utformningen av de då byggda områdena – de var ju arkitekter- men främst var det nog samhällsandan.
”Ok, försöker utröna vad du ville med denna historielektion av rudimentär karaktär.”
Jag ville problematisera påståendet att ”stenstaden som blev sin egen baneman”. Staden har ju beskyllts för uppkomsten av det ena onda efter det andra och jag ville visa att de problem som fanns kunde lösas genom att bygga moderns kvartersstad.
Visserligen var man trött på att bygga ny innerstad. Men frågan är _vem_ som var trött på det. Jag har inte sett något som tytt på att det var något medborgarinitiativ till att kvartersstad slutade byggas. Tvärtom: Folket föredrog att bo i stad före att bo sovförort i trevåningslimpor. ”Samhällsandan” var knappast något som byggde på empiri och hur folk faktiskt ville bo (även om intentionerna var goda).
Möjligen är det omöjligt att riktigt utröna vad människor ville, speciellt efter en undersökning på 50-talet, och då hade man hållit på en god stund med hus i park etc. Jag tror nog av det som berättas är att många ansåg innerstaden kraftigt förslummad och åtnjöt det friska i det nya- men- det var DÅ! Debatten om modernismen hakar alltid upp sig på att en skedde, alla siffror man kan dra upp osv, sanning är att modernismen var ganska ok, åtminstone i Sthlm till runt 1960 då det brakade helt åt fel håll.
Däremot kanske vi skall tänka nu och se vad som faktiskt var bra med det hela och spara bra platser. som det artikeln handlar om, sedan förtäta andra, bygga om, reducera och seda addera så vi får de gaturum som för nu är populära. Risken är att vi återigen ångrar oss. Man hotar med massutflyttningar och allt möjligt nonsens från bygglobbyn- Stockholm skall naturligtvis bygga, och det mycket, men inte hur som helst och vartsom helst. Jag tycker den andra artikeln om Årsta belyser problemet då stadsbyggnadsborgarrådet släcker småbränder istället för att ta i tu med det som behövs.
Jag vill minnas att hyresgästföreningen utförde en undersökning på 40-talet (har ingen länk dock), där man frågade var man helst ville bo. Nästan hälften ville bo i villa. Nästan hälften ville bo i innerstad. 2% ville bo i flerfamiljshus i förort.
Och detta var ju långt innan man kommit igång med 60-talets SCAFT-områden. Trots att empiri visade på att man var fel ute fortsatte man.
Jag håller som sagt med om att man ska ta tillvara på de kvalitéer som finns. Dessa kan till mångt och mycket förstärkas genom väl valda infills (dock inte mer punkthus i park), och att man öppnar upp gatunätet.
Jag vet inte vem som hotar med massutflyttningar. Men det är ett faktum att många unga redan idag flyr Stockholm eftersom vi ligger decennier efter i bostadsbyggandet. Stockholms län skulle behöva bygga 100.000 nya bostäder per mandatperiod fram till 2030 om dagens folkökning håller i sig och man man vill ta itu med bostadsbristen. Det är detsamma som att innerstaden skulle växa med fem nya Hagastäder per år (vilket inte är omöjligt om viljan finns).
Jag tror det ska vara bostäder FÖR 500000 personer och. Inte 500 000 bostäder. Men visst ska det byggas och därför så vore det på tiden att man började bygga nya intressanta centra än hela tiden höll på att gnugga på den gamla innerstan. Några lyxvåningar på taken här i där är ju enbart lite blommor på graven. Stockholm har alltid växt utåt och jag ser art de miljonprogramsområden som finns bör bli nya livfulla platser. Man kan börja med linjen mot märsta på pendeltågslinjen där enbart Sumbyberg utgör ett vattenhål i det övrigt så gristrista områdena där jag en arg kan tänka mig en villa- max!
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/gront-ljus-for-100000-nya-bostader_6186641.svd
Personeerna i bakom din länk har fel. Stockholms kommuns befolkning kommer passera miljongränsen under första kvartalet 2024 om dagens ökning håller i sig. Till detta kan tilläggas att vi har åtagandet RUFS2010 att ta hänsyn till som säger att de centrala delarna, tillsammans med regionkärnor ska växa mer än det andra. OM vi inte frångår RUFS 2010 så är det fullt möjligt att Stockholm passera miljongränsen redan innan 2020 (vilket är 150.000 mer än idag).
Håller med dig om att staden ska växa utåt, men det finns ingen anledning att breda ut sig för mycket. Man kan i stort sett låta innerstaden expandera till Sunbyberg/Ulvsunda/Bromma Flygfält i väst, Enköpingsvägen i norr, Ropsten/Lidingö/Loudden i nordöst, Sickla i öst, Skarpnäck i sydöst, Hökarängen i syd, Kungens kurva i sydöst. Om stadsplanerar detta område smart kan man inom området få plats med 3-4 miljoner invånare, utan att det på något sätt skulle upplevas som trångt. Man ska akta sig för att sprida ut staden för mycket. För perifert, gör det svårt att motivera tät stadsbyggd. Däremot vore det en mycket god idé att bygga samman de befintliga förorterna till sammanhängade stad, ex Årstafältet, Ladugårdsgärde, Huvudstafältet, Pampas, Norra Djurgården (+ mycket mer). Sedan har vi givetvis alla trafileder med tillhörande bullerzoner. Tänk om dessa leder gjordes om till boulevarder. Då skulle de lägre hastigheterna göra bullerzonerna överflödiga och de skulle då kunna bebyggas. Den dagen förbifarten är klar vore det naturligt att låta resten av Södertäljevägen in mot staden just bli en boulevard. Södertäljevägens bullerzoner och trafikramper är på sina ställen ett par hundra meter breda. Exempel på obebyggda bullerzoner i gott läge är, Nyboda, Pampas, Bredängsmotet mm.
jag trodde snarare det var arbetstillfällena som inte betalar så bra i Stockholm i relation till levnadsomkostnader som gör att folk flyttar för får det dubbla till det trippla för pengarna genom att dra ned nåågra procent på lönen. Att bygga är väl bra men det lär inte dra ned på omkostnader och löneutvecklingarna är i förhållande till vad du vill prestera – och avså, familj t ex.
Det Stockholm faktiskt behöver är att bygga billigt och hyresrätter så det inte blir det gamla vanliga att om man har lite pengar så köper man billigt och säljer dyrt. Bygga ut stan är enda alternativet då en extra förtätning av innerstan( ok, det finns några tomter man kan bygga, men mycket är det inte) inte kommer att bidra till annat än högre priser och fler singelhushåll vilket är det minst miljövänliga alternativet. Därför är Årstafältet spännande och faktiskt tycker jag det är trevligt med en äldre del som är ganska stadslik.
Instämmer med Lars i den sympatiska tanken om att värna de områden som redan fungerar och utveckla dem på dess egna premisser och förutsättningar. Jag har själv bott i kvarter från tidigt trettiotal och är därför väl bekant med denna strukturs fördelar och charm. Att förvandla en stadsdel som Årsta till kvartersstad eller kvartersliknande stadsdel är dock för mig samma sak som att förvandla tex Vasastan till Stad i park, dvs inget vidare bra.
Årstafältet har länge varit förstört mycket pga av omgivande bebyggelse och att man nu äntligen ska göra något av detta fält är det en minoritet som sörjer över. Planerna för denna nya stadsdel verkar lovande och det är väl utmärkt att den byggs i kvartersliknande struktur. Variation är utvecklande.
Jag har svårt att tro på en enda lösning för allt, den så att säga Ulitimata Lösningen. Stadsplanerning vilar alltid på en på en viss ideologi och vissa värden och det är lätt att glömma bort att miljonprogrammet en gång var en sådan Ultimat Lösning, och till en början ganska omtyckt.
Slutligen förvånar det mig något att denna artikel, som handlar om mellanrum, blivit en strid om kvarterstad kontra Stad i park.
Årsta är ett jävla ghetto