Det går att bygga ny stad som är attraktiv i sig själv

Vi måste få tillbaka tron på att det går att bygga ny stad som blir lika attraktiv som den gamla. Man kan ju undra varför så många idag inte vågar tro att vi kan och därför ängsligt klamrar sig fast vid att på olika sätt förtäta Stockholms innerstad ”för det är ju där folk vill bo”. Är det så säkert när det som är dess största kvalitet vattnet, luftigheten, öarna, lättheten byggs bort bit för bit? Vi ha faktiskt inte en aning om hur länge dagens extremt höga värdering av att bo i innerstaden  varar.

Att läsa Erika Wörmans artikel här på Skyline gjorde mig glad och hoppfull. Att stadsmiljöns utformning betyder mycket för hur vi människor mår, upplever oss själva och för hur vi fungerar inte minst socialt borde betraktas som självklart och grundläggande för all planering som rör vår fysiska miljö. Vårt arbete måste mycket mer än idag handla om att tillgodose våra djupare instinkter långt bortom vana, trender, marknad och olika andra hippa faktorer. För att klara av det måste vi skaffa oss mer fakta genom att uppmuntra forskning som bit för bit ringar in olika kärnvärden. Samtidigt  måste vi rannsaka oss själva genom att försöka skala av det vi upplever som passande och dagsaktuellt.

De exempel på ny stad som byggs runt om i världen måste vi möta med öppet sinne. Åtminstone i arkitektkretsar är det lätt att rent av förlöjliga försök som det här på bloggen för några dagar sedan presenterade förslaget till ny stad strax utanför Paris, Le Plessis-Robinson eller varför inte Jakriborg i Skåne som utgår från en liknande tanke fast i landsbygdsmiljö. Många trivs i dessa miljöer och det kan visa sig vara inkörsporten mot en mycket mer framkomlig väg än dagens allmänt förhärskande stora hårda tag längs monotona gaturum. Också ur ett ekologiskt perspektiv är det ju högst tveksamt om mantrat ny teknik, nya lösningar, riv, riv ut och förnya är hållbart i alla delar. Hushållning också när det gäller material, tidigare generationers formvilja och ”må bra symboler” borde vara en vettig utgångspunkt

I stället för att lita till att det går att skapa stadsmiljö som är attraktiv genom sina egna egenskaper snyltar vi idag allt för ofta på eller bygger bort det allra ”gottaste”. Det är vad många vill göra med våra äldre stadskärnor – ”här trivs folk att bo – bygg mer här” Det sker fastän trångt, mörkt och trasigt blir det – några som har råd får förstås titta ut över de redan boende. Andra exempel på sådant beteende är våra kustkommuner som gör reklam med härliga badklippor och vid havsutsikt. Hur många strandområden har inte blivit eller är på väg att bli så hårt exploaterade eller på annat sätt privatiserade så att flertalet människor i området har svårt att hitta en fredad badplats eller att överhuvudtaget nå ner till vattnet. Hur ska kommunen då kunna argumentera med det strandnära läget i kampen om för dem attraktiva boende  i de ofta stora landområdena innanför?

Och vad är det som Trafikverket håller på med tillsammans med Ekerö kommun ute vid världsarvet Drottningholm? Är det inte samma sak – ta det ”gottaste” och blunda för konsekvenserna? Genom förbifarten i tunnel får befolkningen på Mälaröarna två nya förbindelser med fastlandet och Stockholm. Annat än kollektivtrafik skulle i stort sett inte i framtiden behöva köra genom världsarvsområdet för att komma in till Stockholms centrum. Förbifarten ger en ordentlig möjlighet att återställa den nu motorvägsliknande vägen genom världsarvet och över dess skyddszon på Lovö till en till ett världsarvsområde och ett småskaligt historiskt landskap mer lämplig utformning. Men icke, istället villkorar Ekerö kommun tillkomsten av förbifarten med att dess avfarter ska sträcka sig mot världsarvet i stället för ut mot Tappström där de flesta bor och med att vägen genom världsarvet, över Lovö och över bron framför slottet ska breddas för mer trafik också när förbifarten är färdig.

Att infartsvägarna in mot Stockholm redan är tillkorkade från Brommaplan och in mot stadscentrum verkar inte bekymra. Ett viktigt argument för de onödigt störande och också opraktiskt lokaliserade anslutningspunkterna synes vara Ekerö kommuns planer att exploatera just det intilliggande Lindö med bostäder. Man drar sig inte för att än mer störa världsarvet, för drastiska ingrepp i dess skyddszon det så värdefulla och vackra odlingslandskapet på Lovö eller ens för att ICOMOS därigenom kan rekommendera UNESCO att stryka Drottningholm från världsarvslistan. Återigen är skälet att man vill exploatera det finaste i stället för att lämna det till alla dem som inte har råd att köpa in sig i det strand- eller världsarvsnära.

Kerstin Westerlund Bjurström

Skyline