Arkitektur Stockholm del 2 – Identitet och attraktivitet

I andra delen av Skylines remissvar till Arkitektur Stockholm behandlar vi hur man bör ta vara på den identitet staden bygger på för att på ett bra sätt bygga vidare på de unika kvalitéer som skapat en av världens vackraste städer och ett av våra främsta varumärken.

Identitet och attraktivitet 

Det är föredömligt att fortsatt förtydligande  av Stockholms speciella naturlandskap och av spåren efter Stockholms historiska framväxt det vill säga Stockholms beskrivs som så viktiga för stadens identitet och attraktivitet. Vi anser dock att bevarande,  förtydligande och utveckling av dessa för Stockholm så unika värden måste presenteras som en egen riktlinje för attraktiv stadsmiljö i dokumentet.

I beskrivningen av vikten av att allt framgent kunna uppleva Stockholms centrala delar som delar en arkipelag och i beskrivningen av vattenrummens betydelse så måste det bättre betonas att också Klara sjö är en nog så viktig del av denna arkipelag och dess dalgång avgörande för upplevelsen av Stockholms siluett. Skulle den mastodontiska bebyggelse utmed dess stränder som föreslagits som Västra City bli verklighet så skadas inte bara vyn mot stadshuset och siluetten i stort utan själva upplevelsen av att vi befinner oss i en stad på öar skulle gå förlorad.

Visst blir staden mer kompakt om vi bygger högt på strandområdenas utfyllda mark eller intill de dramatiska förkastningsbranterna. Men vad förlorar vi inte av egenart, luft rymd och vida vyer när så sker? Vi vill också poängtera vikten av att stadens möte med vattnet ges särskild prioritet i arbetet med den planerade Arkitektur Stockholm – stadsbyggnadskaraktärer, eftersom de i hög grad saknas i Stockholms byggnadsordning.

Vad som händer med stenstadens taklandskap är avgörande för möjligheten att bevara det fortfarande unika värdet hos Stockholms siluett.  Stockholms låga och sofistikerade siluett har ett oskattbart värde, inte bara ur skönhetsperspektiv utan också ur varumärkesperspektiv. Den utgör en stor del av stadens identitet, och bidrar i hög grad till dess attraktivitet. Att som i dagsläget sker inte siluetten betyder att strunta i varumärket.  Att riktlinjer för utformning av påbyggnader ska tas fram borde vara en självklarhet och inte bara övervägas, likaså att en studie görs av var gränsen för förändring går utan att det unika värdet förfuskas.

Förslagets beskrivning ”Stockholms inre vattenrum med dess öppna vattenspeglar och inramning av vegetation, bergsformationer och bebyggelsefronter är unikt för Stockholm och utgör förutsättningar för stadens utveckling och attraktionskraft ” är högst relevant.  Vi förvånas dock över att inte kvarvarande delvis skogklädda berg på Brommalandets södra udde och västra Kungsholmen nämns som vare sig viktigt landskapselement eller som attraktiv naturlig park. I båda avseendena har dessa söder –västvända bergspartier i gränssnittet till Mälararkipelagen den allra största betydelse.

Riktlinjerna bör kompletteras med att ny bebyggelse inte bara ska prövas utifrån utvärderingskriterier specifikt för denna utan den ska prövas utifrån en generell riktlinje att det unika värdet i siluetten inte får skadas samt med krav på jämförande studier före/efter av siktlinjer från alla punkter varifrån det blir synligt. Problemen för framtida attraktivitet hos de snabbväxande städerna ses som ett universellt problem. I Unescos nyligen antagna rekommendation ”Historic Urban Landscape” poängteras inte minst de sociala och ekonomiska riskerna på sikt med den värdenivellering som pågår och också bristerna i dagens samråds och utvärderingsprocesser.

Som utgångspunkt för arbetet behövs en mer precis definition av vari det unika värdet hos Stockholms siluett att förhålla sig till. Kanske något i stil med ”Det för Stockholm alldeles unika är skärgårdslandskapet och stadssiluetten, den jämnhöga bebyggelsen som fortfarande följer markens kontur med en arkitektur som accentuerar höjder och bergskanter. Ur siluetten sticker med få undantag fortfarande bara kyrktorn och offentliga byggnader upp. Avgörande för upplevelsen är den vågrörelse i siluetten som skapats av Klara sjös dalgång och den nordsydliga rullstensåsen. Likaså avgörande är den luft och rymd som skapas av de vida vattnen och av stränderna som, fria från bebyggelse, avslutas med en bred kaj, massiva berg eller med lummig grönska sluttar ner i vattnet.”

För att binda ihop innerstad och ytterstad på ett sätt så att stadens identitet snarare förstärks än förfuskas bör vi när staden växer förstärka det som är gemensamt i topografin, skärgårdslandskapet. Det skulle kunna ske genom att använda samma stadsbyggnadslogik som innerstadens. Det vill säga med nya tätt bebyggda ”öar” där utrymme finns och eventuellt något utglesande bebyggelse i ”dalgångarna” i vilka de gröna kilarnas värdekärnor kan motsvara vattnet. Även radiellt utmed de nuvarande trafiklederna borde rytmen hos det uppsplittrade skärgårdslandskapet få teckna sig. ”Riktiga” parker måste bli ett naturligt inslag. Nya signifikanta byggnader för gemensamma anläggningar för kultur och samhällsservice med mera skulle kontinuerligt kunna placeras på spektakulära platser i denna stadsbygd.

Kerstin Westerlund Bjurström

Peter Elmlund 

Henrik Waldenström

Erika Wörman

Matti Shevchenko Sandin

Skyline

Länk till Arkitektur Stockholm här

Länk till Arkitektur Stockholm Del 1 här