Stilfrågan är något som på senaste tiden kommit fram efter att länge ansetts allt för delikat för att hantera. Man talade inte om det, eftersom det så ofta upprör. Men talar man inte om det händer heller inget. Stockholms Waterfront var en av de utlösande faktorerna till att man öppnande upp för debatt i ämnet. Att ta i stilfrågan är inte längre smaklöst och det ger resultat.
Samtal om stil
Skönhetsrådet bjöd tidigare i höst in till seminariet ”Måste allt nytt som byggs se likadant ut?” där stilfrågan diskuterades mellan arkitekter, byggbolag och politiker. Kontentan var att man hade svårt att förstå varandra, arkitekterna ansåg att de kom in för sent i projekten, med en redan smal budget, byggbolagen ansåg att de försåg staden med nya, uppdaterade bostäder och talade om ekonomi -, material- och yteffektivitet och politikerna om att man inte ska eller ska gå in och styra skönhetsvärden.
Om kommunikationen parterna emellan blev bättre återstår att se. Alla verkade övertygade om att deras sätt att se på saken var den bästa och att likriktning inte var eftersträvansvärt men ett resultat av ekonomi. Känslan av att vitt skilda språk talades var tydlig, speciellt mellan arkitekter och byggbolag. Förhoppningsvis skapas en mindre tydlig gräns mellan dessa efter detta möte. En snabb titt på kommande projekt talar om nödvändigheten i detta.
Den nu rivna byggnaden vars huvudkropp var tydligt inskjuten från gatulinjen. Det stora huset bredvid som byggdes senare kopplades samman med den äldre gatulinjen. Bild: Wallenstam
Grevturegatan 8
Det finns undantag. På Grevturegatan 8 låg tidigare en inskjuten funkisbyggnad. Som arkitektur var den inte direkt dålig, men väl anonym bredvid en räcka stadspalats i jugend- och nationalromantik. Det inskjutna läget var en i sin tid en förberedelse för breddning av gatan, man spådde och planerade för mera trafik genom de traditionellt mindre gatorna som letar sig upp över Östermalm. Detta tänk föll ur tiden och den några decennier yngre byggnaden intill placerades in linje med en äldre gatan, funkishuset förblev inskjutet.
Kommande byggnadens fasad. Bild. Vera Arkitekter/Wallenstam
Huset revs i september och ägaren Wallenstam bygger även det nya, Vera Arkitekter har ritat huset. Förslagen var till att börja med i någon slags funkisstil. Som en revidering. Inget nyskapande. Detta ogillades och byggnaden ritades om flera gånger. Ett av poängerna med den nya byggnaden är att den återställer gatulinjen. Det är viktigt för den visuella upplevelsen av gatan. Det andra mycket glädjande är det väl artikulerade hus, som både ansluter och till intilliggande fasader men med ett eget, klassicerande, uttryck. Fönstren är väl tilltagna med franska balkonger och inramas av tydliga förnsternischer, vilka skapar en relief. Detta ger många vinster då fasaden ändrar sig efter ljuset och erbjuder igenkännande samt större variation, ett välkänt grepp redan under renässansens allra trängsta gator.
Huset rymmer 61 lägenheter med affärslokaler i bottenvåningen. Innergården har fått en böljande form. Bild: Vera Arkitekter/Wallenstam
Det är en gåta att man annars ständigt satsar på modifierad nyfunkis i oändligheten när det bevisligen går att forma egenartade och vackra byggnader, ett plus i stadens arkitekturväv. Om en byggnad skall ersättas skall den nya ha högre arkitektoniska världen är det beslutat, vilket skett på Grev Turegatan 8. Men hur är det med nya områden, kommer vi snart att få se en mer varierad arkitektur? Kravet på kvartersstad räcker inte. Vi behöver tillföra större skönhetsvärden än det vi gör idag.
Matti Shevchenko Sandin
Skyline
Fler artiklar om stil på Skyline här
Jo, det hela är enkelt. Det blir så mycket snyggare om det är snyggt.
Det blir spännande att se vad som händer. Man är helt enkelt tvungen att ta ett ordentligt tag i stilfrågan så vi faktiskt kan få en stilig tillvaro här i stan. Fortsätter vi med denna här nyfunkisen blir allt en soppa av genomfärgad puts och perspektivfönster. Kul att Wallenstam tar täten!
Ja, fint projekt. Synd bara att redan bemärkta platser i staden enbart verkar få vackra tillskott. Jag är också oroad över hur man hanterar detta med att nybyggnation skall vara bättre än det ersatta. Detta kan tolkas hur som helst när det ex. kommer till gamla industritomter, parkeringsplatser etc. Det säger mycket lite om hänsyn till kringliggande bebyggelse osv. Kollapsen vid Lindhagensgata är tydlig. Här fanns det mycket lite att bräcka arkitektoniskt och man valde glaslådan som något bättre än Skogaholmsbröd parkeringar etc. Ett svepskäl. Sthlm Waterfront lät det länge att det var väl bättre än det som var där innan, d v s postterminalen. Sådana argument hör hemma i papperskorgen.
Stadshuset ersatte en gammal industribyggnad, Skeppsbroraden ersatte en ringmur, Konserthuset ersatte en ruffig köplada osv. Visa mig en Stockholmsbyggnad där konsensus är att den är vacker och jag ska visa dig byggnaden den ersatte.
Så visst har man rivit för att försköna, och det i regel med gott resultat. Att man glömde bort vad som är vackert nån gång på 30-talet får man lasta ideologier för, inte försköningstanken.
Jag förstår inte din kommentar. Det handlar om NU och inte hur elegant man faktiskt löste saker förr i tiden. Idag skall ersättningar göras med ökad skönhet, men om man inte har ett minsta krav på detta, som waterfront eller Liljeholmen blir det godtyckligt i förhållande till det som var. Nästan vad som helst är vackrare än en asfalterad parkeringsplats. Däremot betyder det inte att det är nog att hålla det bedömningsmåttet. Det resulterar bara i ganska ful och tråkig bebyggelse på ”jungfrulig mark”. Eller helt världsfrånvänd gammeldags arkitektur som Waterfront.
Premiss1: Man bör inte bygga något som inte är rejält mycket vackrare än det som fanns på platsen innan.
Premiss 2: Vackra byggnader kan inte längre åstadkommas i Sverige.
Slutsats: Inget nytt bör byggas.
Det håller inte, av lätt insedda skäl. Själv tycker jag att det vore mycket önskvärt att vi lär oss bygga vackert igen – men om det är omöjligt pga diverse låsningar så får vi stå ut med att de nya byggnaderna lämnar en del övrigt att önska estetiskt. Vi får trösta oss med att de åtminstone tillför funktioner, och att de kan förskönas i framtiden eller helt enkelt rivas för något vackrare.
Herbert, du är en rolig pessimist du,
om det är premisser vet jag inte snarare förstoppning på det estetiska planet. Jag håller dock med dig till viss del att det vore bra om man för en gångs skull kunde våga att bli mer skönhetsorienterad när man bygger. Wallenstams hus som artikeln visar är ett utmärkt exempel på att det går. Där tvingade regeln, och naturligtvis hög ambition från byggmästare och arkitekter, fram en bra ersättningsbyggnad på alla vis. Det jag menar är att man så glatt slinker undan regeln då det inte direkt fanns något på platsen innan eller att det saknade förankring hos folk, som postterminalen.
Och återigen absolut. Låt oss bygga vackert igen!
Gott Nytt år på dig Herbert