Vad säger våra drömbyggen om oss egentligen?

Azerbajdzjans huvudstad Baku har rustats upp för att bland annat  glittra ikapp med stjärnorna i tv-rutan. Världsberömda arkitekter har bjudits in för att få omvärlden att häpna samtidigt som kulturvärden och identitet får stryka på foten. Skylines Kerstin Westerlund Bjurström har nyss besökt staden.

Nyligen besökte jag Baku i Azerbajdzjan, så aktuellt för många med tanke på att finalen Eurovision Song Contest genomförts där. Staden ligger otroligt vackert vid en stor bukt i Kaspiska havet. Bukten kantas av böljande höjder på vilka staden klättrar. Baku utvecklades till en viktig handelsstad långt före vår tideräkning började. Den ligger strategiskt där Kaspiska havet möter det flod och sjösystem som leder västerut mot Svarta havet. Dess äldsta del, som finns med på Unescos världsarvslista, omges av en ringmur. Mot fiender från havet skyddades den av ett ännu bevarat stort försvarstorn som började byggas 700 år före Kristus.

På det platta kustområdet utanför Baku breder ett ökenliknade flackt landskap med rika oljefyndigheter ut sig. Till priset av en ständig hotbild kommer detta sedan självständigheten från Sovjetunionen det egna landet till godo. Tyvärr så syns denna nyvunna rikedom bara allt för väl i Baku. Den bland många äldre arkitekter omhuldade tesen att det är i fattiga tider som den långsiktigt hållbara goda arkitekturen kommer till kändes bara alltför sann.

I stället för att bygga på och förstärka den tydliga identitet som topografin ger verkar höghus och andra så kallade märkesbyggnader få placeras så att de slår sönder de karaktärsskapande dragen. I stället för att bygga vidare på en måttligt hög och sammanhängande bebyggelsestruktur som fungerar socialt och ekonomiskt så får människor maka på sig eller får de sitt livsrum starkt begränsat för att dessa skrytbyggen ska kunna komma till. Eller så föses de ihop i nya gigantiska bostadshus som på förortsvis placeras ut på lämpligt avstånd från varandra med mycket begränsade möjligheter till socialt och ekonomiskt liv.

Det var inte många av de stora arkitektnamnen som saknades bland planerade eller redan uppförda skyskrapor eller andra skrytbyggen. De anlitade arkitekternas engagemang i vad det blir för stadsmiljö av det hela verkade obefintlig, samma gällde nog beslutsfattarnas i vanlig ordning vågar jag mig på att tillägga både vad gäller stjärnarkitekter och beslutsfattare. Nästa skyskrapa planeras bli en kilometer hög.

Att en sådan planering skapar en hisklig trafiksituation säger sig självt. För att ta sig från hotellet till den konferenslokal som jag tillbringade dagarna i cirkulerade vi ett varv på motorvägsliknande konstruktioner runt det berömda kulturcentrat ritat av Zaha Hadid, fastän inte en skyskrapa utan en horisontell amöba ”bläckfisken”, ett lika stort hinder för en levande och produktiv stadsmiljö. Kring moderna skyskrapor utarmas gatulivet tvärtemot vad många tror. Till dem promenerar man allt mindre, vad som än sägs om att bilåkandet ska minska så tar man alltmer bilen till källarvåningarnas stora garage.

Mitt syfte med resan var inte att sjunga utan att närvara vid en ICOMOS konferens om utvecklingen av det urbana landskapet och teorier om hur den under rådande globaliseringsprocess med hårt bebyggelsetryck i många växande storstäder ska kunna ske på ett tillfredsställande sätt socialt, kulturellt, ekonomiskt och ekologiskt. Unesco har nyligen beslutat om ”Recomendation on Historic Urban Landscape” som bl a syftar till att motverka den fragmentisering med nedbrytning av sociala och ekonomiska strukturer som globaliseringstrycket mot snabbväxande storstäder för med sig.

Till för mig redan kända nackdelar med skyskrapor – och till viss grad även med höga hus – skyhöga byggkostnader, komplicerade tekniska system, utarmad gatumiljö och dåligt markklimat har jag nu lärt mig att ytterligare en nackdel är på väg. Från bl a Vancouver i Canada rapporterade man att av säkerhetsskäl vill människor i allt mindre utsträckning åka till sitt våningsplan tillsammans med andra i hissarna. Där ryker i ett slag den sociala gemenskap som teoretiskt skulle kunna uppstå i ett stort hus som ersättning för det man förlorar i välkomnande gatumiljö samtidigt som merkostnaderna skenar. Några svar på varför den möjlighet som den goda ekonomin ger inte används till att bygga upp nya centrumbildningar med en stadstruktur som ha bättre förutsättningar för att fungera.

Det enda viktiga syntes i Baku vara att de nya monumenten blir tillräckligt spektakulära för att sätta Bacu på kartan. Vi som bor i Stockholm har hört det förut. Frågan jag inte kan låta bli att ställa mig är vad är det för människosyn som driver fram sådana önskningar som vi innerst inne vet inte bidrar på ett långsiktigt hållbart sätt hos oss. Vi är inte nyrika, inte i jämförelse med Baku i alla fall. Vi är inte en diktatur som kosta vad det vill måste visa muskler. Vi har inte orsak att manifestera en nyvunnen frihet. Vi borde inse att våra attityder till byggande inte är långsiktigt hållbara, hur miljömedvetna i det lilla vi än är.

Är det så illa att vår självkänsla är så låg att vi inte ser vad vi har. Eller är det bara ren och skär manifesteringslusta hos de människor som har möjligheterna eller som vill leva som sådana, kosta vad det kosta vill för dem som drabbas. De hos oss som drabbas på ett så tydligt sätt, att det blir begripligt för andra än de riktigt insatta, är ju oftast inte så många som de som drabbas i diktaturen Azerbajdzjan. De påverkar inga valresultat.

 

Kerstin Westerlund Bjurström

Läs artikel i DN om Baku: Schlagerfestens glittrande yta döljer fattigdom här

Kommentarsregler, läs här