”Lost opportunities” – förlorade möjligheter, är en kategori där vi tar upp platser där man inte gjort det bästa av dess förutsättningar. Först ut är Lindhagensgatan på västra Kungsholmen.
Albert Lindhagen brukar lyftas fram som den främsta bland Stockholms stadsplanerare. Den täta kvarterstaden var hans motto i nyrännessansens sena 1800-tal. Raka gator och centralplaner skulle knyta samman den då till stora delar glest bebyggda staden. Han har hedrats med en egen gata som löper strax ovanför Fridhemsplan ut till Hornsberg. Det enda som stämmer överens med hans visioner är en spikrak boulevardliknande gata. Resten är katastrof.
Lindhagensgatan har länge varit stadens utkant, bebyggd med diverse nyttobyggnader för kontor och industri. Essingeleden flyger över den och vägnätet är stundom trassligt. Ingen vacker miljö att utgå ifrån, men här skulle byggas stadsgata. Ambitionerna var höga då man ville få in flerfunktioner som karaktäriserar innerstaden. Vad hände?
Bakom kontorsfastigheterna på Lindhagensgatan har man förlagt bostäderna. Lika anonyma uttryck har använts.
För att minska bullret till eftersökta bostäder förlade man kontorsbyggnaderna mot gatan. Bakom dessa skapades olika terrasser med tätt liggande punkthus med betongstenslagda ytor framför. Byggnaderna är av normalt stockholmssnitt, alltså någon form av Le Courbisieranpassning med inskjutna kolonnburna partier i bottenplan. Höjden har lite med utsikten att göra då ena sidan möts av berg och andra av motstående kontorskomplex. Övriga sidor har man grannen att titta på om man inte bor i de högsta planen.
Arkitekturen mot gatan håller oftast minsta möjliga mån av uttryck.
Hur är det då att flanera på denna gata? Gör man det? Nej, tätast är naturligtvis vid köpcentrumet som har öppet sent, det finns knappt något annat att titta på eller besöka. Byggnaderna innehåller helt enkelt för få lokaler, mest knutna till kontorsverksamheten. Nu färdigställs snart ett stort bostadskvarter – helt i nyfunkisbetong. För att understryka den miljövänliga hållning byggbolaget hade målade man den då snart förbyggda bergväggen illgrön. Kreativiteten tog slut där. Resterande utförande berättar om byggekonomi, inte arkitektur.
Något att lämna åt framtiden, eller är det dags att sluta se samtiden som den sista brukaren? Foto: Holger Ellgaard
Vad lämnar vi till framtiden? Inte mycket. Vi unnar inte ens samtiden en vacker och härlig boulevard i anslutning till det mer ambitiösa Hornsbergsprojektet med sin kvarterstadsform. Hur kunde detta hamna längst ned i byrålådan hos de annars så planeringsglada politikerna? Det är ett mysterium. Så den gata som på ett naturligt sätt till formen kunde sammanknyta Fridhemsplan, Thorildsplan, Stadshagen och Hornsberg förblir en bakgata där man kan handla storpack i praktisk, men ful miljö.
Matti Shevchenko Sandin
Tog en tur i området här om veckan och kan bara hålla med. Men en, ack så liten, ljuspunkt hittade jag faktiskt. Längs vattnet, mitt emot Pampas marina, har man anlagt en strandpromenad, som är fin och värd en liten promenad i kvällssolen.
//Pawel Flato
Så rätt uttryckt: en katastrof blev detta område. Fast jag bor ganska nära har jag undvikit det sedan jag en gång gick igenom det. Det är deprimerande. SKB (Stockholms Kooperativa Bostadsförening) har byggt ett av bostadshusen där. Som SKB-boende fick vi detta nya hus förevisat i bild av några från kvartersrådet där. Från huset kommer de inte att ha någon utsikt. Det verkar bli mörkt. Gatan utanför är trång och där ser de boende bara ett annat hus som ligger mycket nära. Gården är kringbyggd. Den kunde kanske ses som en klassisk innegård med mönster från Östermalm eller området norr om Odenplan. Men denna gården är mindre än de. Och gården är utlagd ovanpå ett garage så några träd kan inte planteras. Istället har man försökt fixa till detta genom att bygga upp en liten platå på cirka 50-60cm hög. På den har jord fyllt på och en liten plantering har anlagts. Liten. Trappor leder upp till den. Runt omkring planteringsplatån är det en gång belagd med hårda plattor. Här kan inga små barn leka utan extremt uppmärksam tillsyn. De kommer lätt att falla och slå sig. Som boende i SKB tycker jag att det är tråkigt att SKB gått med på att bygga i denna otrevliga miljö.
Har bott vid denna gata i över 20 år. Från att ha varit en lugn förortsgata har det blivit en hårt trafikerad gata, med övervägande kontorsbyggnader. En ”död” gata kvällstid. Enda dominerande mål- och siktpunkt på denna gata är det stora ICA Maxi Lindhagen, dit många GÅR för att handla. GÅR därför att här finns inga kommunikationer, till förfång för gamla och handikappade. Våra närbutiker har lagt ner, vår kvarterspost lades ner, våra postlådor togs bort – allt för att gynan ICA Maxi i andra änden av gatan.
När jag MÅSTE ta mig till posten går jag ogärna Lindhagensgatan, pga trafikbuller, avgaser, och oinbjudande flanörmiljö. Går smågator mellan husen så långt det går.
Trafiken har intensifierats pga exploateringen av Hornsberg, och nu ska dessutom brandstation och larmcentralen förläggas till denna redan hårt belastade gata. Dessutom är det tänkt att spårvagnarna ska dras fram i esplanaden där alla lindarna nyss har planterats. Hur tänker man?
Luftföroreningarna är oroväckande. Sedan höga hus byggts i ”hundra knutars backe” och på Mariebergsgatan stängs föroreningarna inne här nere i ”gropen”. Essingeleden, Lindhagensgatgan och Drottningholmsvägen skapar dagliga skadliga luftföroreningar över tillåtna gränser.Troligen värre än Hornsgatan.
Vad/vilka är det som styr över stadsplanerarna? Inte är det vi människor som bebor staden i alla fall. Nu väntar nya planer på exploatering av Marieberg, med höghus och byggnation i Konradsbergsparken, den oas som varit områdets lunga.
Har ställt mig i bostadskö i annan stad – här går inte att leva längre!
promenerade häromdagen en gång till – troligen den sista gången – längs Lindhagensgatan för att se vad som händer i gatunivån. Strax befann jag mig på den ”gamla” sidan av gatan med hus i rimlig höjd. Där var det trevligt att gå. Den nybebyggda sidan förstör helhetsintrycket av esplanaden med sitt sterilt enformiga intryck med höga blanka fasader. Inte heller ”gaturummet” hade blivit inbjudande. På ”gamla” sidan finns ännu några små affärer kvar, där satt mänskor ute i impulsivt utburna stolar och pratade med höghus på upp mot tjugo våningar på andra sidan såg ut som kolosser av vantrivsel. Hoppas verkligen att de är bra att bo i men en mänskovänlig miljö ger dem inte oss som går där nere. Kerstin, i vilken stad ska man välja att stå i bostadskö?
Det är intressant att titta på kartor som visar fastighetsindelningar inom varje kvarter. I Gamla Stan är fastigheterna ofta smalare än 10 meter. Kommer man ut på Malmarna är fastigheterna ofta kring 20 meter breda. I dessa stadsdelar finns det en variation inom varje kvarter och detta gör att variationen även kan upplevs i gångfart (5km/h). Dessa stadsdelar planerades ju innan bilismen blev en realitet.
Från 30-talet och framåt blev det i förorterna vanligare med betydligt större fastigheter som ofta omfattade flera hus. Så ser det också ut i de monotona större modernistiska områdena från 50-70-talen (betongförorterna).
Men även i områden från 80-talet och framåt är det ofta frågan om fastigheter som omfattar större bostadskomplex, allt byggt av samma byggherre, och väldigt lite av variation (bortsett från ett par tafatta postmodernistiska manövrar, t.ex i form av påklistrade ornament).
I och med Hammarby Sjöstad (från sent 90-tal fram till idag) omfattar en fastighet som regel ett helt kvarter. Sålunda blev det variation mellan kvarteren, men inte inom kvarteren. Det upplevs därmed som mer sterilt och monotont än innerstaden, men ändå mer varierat än rena betongförorter.
Även på Lindhagensgatan är det glest mellan fastighetsgränserna på den norra sidan. Man har inte planerat den för gångfart utan för att variationen ska kunna upplevas i bilfart. Kanske *promenad*staden borde ta in sådana aspekter såsom just fastighetsindelning.