I sommar visar SVT Anders Wahlgrens dokumentärserie om stadsomvandlingar under den svenska modernismen och dess resultat. Plågsamma filmklipp visar hur funktionella och charmfulla stadskärnor sopas undan till förmån för betongkartonger och vägar.
I Europa byggde man upp sönderbombade städer, i Sverige rev man dom. Wahlgrens serie från 1992-98 om dessa brutala stadsomvandlingar startar i Stockholm. Huvudstaden blev Sveriges moderna centrum och övriga städer skulle följa efter. Bakom den lugna berättarrösten hörs ett muller av ilska över den sanslösa idén om att förinta en stadskärna som växt fram under flera hundra år. Stockholm hade en förtvivlad längtan att bli som någon annan. En modern stad, ett Manhattan. De blev det inte. Vi kämpar fortfarande med cityområdet där gränderna blev tystare, tommare och mörkare och Sergels torg enormt.
City 67´s drömvision av Stockholms innerstad.
Antikvarier från tiden runt cityregleringen berättar att de sågs som konservativa. Några slags borgerliga romantiker. Då var de i praktiken maktlösa och försökte rädda artefakter från byggnaderna. Idag visar det sig att de hade rätt. De populäraste områdena är inte runt Segels torg, utan de som har kvar sin stadsväv av byggnader och funktioner. Tyvärr finns det fortfarande unkna röster som ger eko av Hjalmar Mehrs regim än idag. För att visa andra att vi är med i eliten. Därför är serien viktig.
Hötorgsskraporna under byggnation.
Wahlgrens filmer har anklagats för att vara sentimentala. Att de filtrerar bort det som inte var bra och romantiserar bilden av en stad. Filmerna skapades i den tid då man insåg att man hamnat i modernismens bakvatten och tappat receptet på hur man bygger stad, hur arkitektur kan bli vacker och vad hantverk var. Det är möjligt att det ligger en parfymerad ton över delar av hans berättelse, men bilderna svider som pisklag då de visar det som hände. En visserligen sliten men i högsta grad levande stadskärna försvann. Än idag funderar vi på hur vi skall få till det och vissa delar har blivit bättre. Dock kvarstår det stora problemet med att man lät bilen ta makten och vägarna skär sönder nedre Norrmalm och Gamla stan.
Filmsviten som SVT visar är ett ovärderligt dokument över hur illa det kan gå när kortsiktiga politiska och ekonomiska krafter får härja fritt. En segt framvuxen stadsväv med robust arkitektur som gav en spännande gatubild ersattes med kontor och parkeringshus. De sociala problem som fanns flyttade inte, bara ut på gatan.
Filmerna höjer ett varnade finger för oss även tjugo år senare; Man måste veta vad man lämnar efter sig. Vet vi det?
Matti Shevchenko Sandin
Länk till SVT Play här
Länk till Stockholmskällan här
Länk till Magasin1 här
Länk till SvD 27/6 här
Regler för kommentarer här
Blir helt deprimerad av Anders W filmer. Gick från Klara via Riddarholmen t Söder i em o det svider!
Det är viktigt att lära känna sin historia och dra lärdom av denna. Det är lätt att utifrån de förändringar som skedde på 50-80-talen dra slutsatsen att förändringar per se är dåliga, vilket torde vara en rätt naturlig reaktion, inte minst om man upplevde Klararivningar på plats.
Men staden har genomgått många förändringar under tidens lopp. Lindhagenplanen ledde till att innerstaden blev större. Flemmings planer ledde till ett mer uppstrukturerat gatunät. Dessa förändringar framkallar idag inte tillnärmelsevis samma negativa reaktioner som Klararivningarna gjorde. Vad vi istället bör göra att analysera i detalj vad som gick snett.
Jag tror att det stora problemet är att man med hull och hår rev upp en stadsstruktur och att det skedde på relativt kort tid. Det var således inte fel att dra fram Sveavägen och Klarabergsgatan (om t-banan ändå skulle grävas fram), men man borde tagit betydligt större hänsyn till omgivande befintligt gatunät. Man skulle även haft större förståelse för hur människor väljer att gå och låtit Brunkebergs torg varit en del av Sveavägens stråk (om man nu ändå skulle dra fram gatan).
Ett annat stort problem är att man prioriterade bilen framför människan. Detta var del i samma ideologi som formade Slussen, som färdigställdes 20 år tidigare och, med sina rivningar av befintligt bestånd samt gångar under den prioriterade biltrafiken, var en förlaga till Klararivningarna. Man hade inte förståelse för var folk väljer att gå. Det var viktigare att låta Vattugatan och Herculesgatan vara trafikleder än att ha ett fortsatt gångstråk från Klara kyrka ner till Tegelbacken.
Slutligen har vi arkitekturen. Det är nog detta som fått mest uppmärksamhet men kanske är det det minst viktiga. En stad tror jag kan fungera rätt väl utan tilltalande arkitektur under förutsättning att det finns en blandning som är möjlig att uppleva i gångfart. Det kan man inte i City eftersom varje kvarter ofta upptas av en hel fastighet.
Så problemen är i första hand strukturella (eller performativa). Länken till nya Slussen skulle vara intressant att få en kommentar på. Vad har den gemensamt med Klararivningarna bortsett från att det handlar om rivning? Är alla rivningar per se något dåligt?
Otroligt bra dokumentär ur många aspekter. Påminner oss om hur viktigt det är att tänka både en och två gånger innan stora ingrepp i stadsbilden görs. Tänk att få din barndoms kvarter helt utraderade.
Det är verkligen viktigt att folk ser dessa filmer. En del hojtar fortfarande om att det bara är att riva sådant som för dagen inte passar smakupplevelsen. Naturligtvis skall vissa byggnader kunna tas bort om det verkligen inte funkar, men att riva för att leka Manhattan borde verkligen dagens politiker ta till sig. Glömskan i Stockholm är enorm, och framförallt den barnsliga ivern i att likna någon annan är förödande.