Orgelpipan blir högre än tidigare kritiserat förslag

Är det värt att konkurera ut gemensamma värden för att en teknokratisk ad hoc-fantasi? undrar Kerstin Westerlund Bjurström. Kvarteret Orgelpipan har fått ett nytt förslag presenterat. Denna gången högre.

I Stockholms stads och Jernhusens gemensamma pressmeddelande om ny gestaltning av den nya stationsbyggnaden mitt emot Centralstationen  Kvarteret Orgelpipan sägs att gestaltningen bearbetats efter de synpunkter som framförts. Skälet är sannolikt att vi vanliga medborgare inte ska förstå att det nya förslaget till byggnad är ännu högre än det tidigare trots de tydliga invändningar  som rests just mot förslagets höjd och volym.

Man har dessutom mage att påstå att förslaget trots detta tar hänsyn till platsens förutsättningar och berömmer sig av att man samtidigt kunnat tillföra nyskapande arkitektur. Precis som om det inte skulle gå att tillföra nyskapande arkitektur som i skala och höjd samspelar med sin omgivning, och bidrar till en vackrare, tryggare och socialt bättre fungerande helhet.

Inte ett ord sägs om att den högsta delen med tre våningar när är nästan lika hög som Hötorgsskraporna. För att ett fåtal bostadslägenheter ska kunna placeras på toppen och hotellets volym blåsas upp får Stockholmssiluetten en ny främmande bumling ett par våningar högre än Waterfront Hotell. Ferdinand Bobergs stiliga posthus tappar en bra bit av sitt upplevelsevärde när dess dominans på Vasagatan bryts av en högre byggnad strax bakom.  Särskilt vid eftermiddagstid får närliggande gaturum stora slagskuggor. För att inte tala om Klara kyrka med kyrkogård som blir minst sagt inträngda. Med vad rätt låter vi en storskalig byggnad med arrogant och teknokratisk uppsyn så få dominera över ett mästerverk som det i varje detalj så fint ornamenterade Centralposthuset eller den månghundraåriga Klara kyrkogård med allt vad den innehåller av vårt gemensamma minne?

Visst är det nya förslaget otroligt mycket intressantare än det förra. Men det hjälper inte. Det hör inte hemma här inom riksintresset Stockholms innerstad. Tillsammans med de många liknade modernistiska lådor som hittills har lagts ovanpå allt fler tak gör det att Stockholms taklandskap alltmer liknar trist industriarkitektur. Gradvis eroderar då det bort som av så många inte minst en växande turistström upplevs som så speciellt och attraktivt med Stockholm.

Förslaget illustreras på samma gamla sätt så att mindre insatta personer inte ska upptäcka problemen. Varför får vi inte se det nya höghuset i en vinkel då det smälter samman med Stadshustornet en bra bit över dess tak eller kanske sticker upp över Gamla stans hustak? Varför visas översiktsbilderna med kameraobjektiv som på intet sätt motsvarar det intryck som nytillskotten ger med blotta ögat eller för den del presentationsbilden med Klara kyrka som framträder på ett sällan skådat sätt.

Var kommer denna strävan efter byggnader som framhäver sig själva på omgivningens bekostnad. Att få till ett litet fåtal bostäder kan inte vara skälet. Jag kan inte låta bli att igen dra paralleller med mina intryck från diktaturen Azerbajdzjan huvudstad Baku. Är det så illa att vår självkänsla är så låg att vi inte ser vad vi har och att vi uppträder som nyrika oljebaroner. Eller är det bara ren och skär manifesteringslusta hos arkitekter och beslutsfattare.

Vet inte våra beslutsfattare att det sen många år går en rörelse över världen att vårda de individuella värdena i våra växande storstäder. Inför hotet att vi får en värld där dessa städer förlorar sina särdrag, spåren av sin historia, blir omänskliga att leva i, för täta för på sikt uthållig utveckling och utan fungerande medborgarinflytande har Unesco  beslutat om Recommendation on Historic Urban Landscape för att bidra till att rädda vad som räddas kan. Det är hög tid att tänka till om vi inte vill vakna när det är försent.

Kerstin Westerlund Bjurström

Regler för kommenterarer här

Läs Westerlunds tidigare artikel: Vad säger våra drömbyggen om oss egentligen? här

Läs Madeleine Sjöstedst blogginlägg: Nej till ny Hötorgsskrapa i City här

Läs SvD: Nya stationshuset inte lika kaxigt här