Stockholms Stadshus – ett av de vackraste byggnaderna i världen som varsamt mejslades fram med starka band mellan arkitekt, hantverk och stadens identitet, används ofta som en sorts bollplank till ny byggnation. Man menar att om man kunde bygga en sådan stor signalbyggnad så varför inte bygga flera? Dessutom påstås det att detta var ett så radiklat bygge att det skapade stor motsättningar. Bengt O.H. Johansson menar att det inte var så och vi repriserar därför hans text från 3/9 2010.
Matti Shevchenko Sandin
I debatten får man ofta höra att det älskade Stadshuset i Stockholm var det många som ville stoppa – och att så är det alltid med nyskapande arkitektur…
Budskapet är ”säg ja”, bejaka utvecklingen: ”Vi kan ju inte bo i ett museum”. Man hör också krav på starka beslutsfattare som har mod att köra över opinioner. Politiska försök görs ständigt att förminska möjligheter till överklagande av planbeslut och bygglov. Det kan likna drömmar om en enpartistat.
Men hur ”sterilt” har nej-sägandet varit i Stockholms stadsbyggnadshistoria under de senaste hundra åren? Påståendet om stadshuset förvånar den som vet vilken förväntan som stadshusbygget väckte i staden. Det vinnande tävlingsförslaget av Ragnar Östberg väckte allmän entusiasm. Debatten, så vitt jag känner, till var av ekonomiskt slag. Hade staden råd med en så exklusiv byggnad? Diskussionen i fullmäktige slutade i eufori sedan några bankirer utlovat sponsring. När huset invigdes hyllades arkitekten nationellt och internationellt. Fanns kritiker var det de som tyckte att det inte var tillräckligt à la mode.
Järntorget i Gamla stan, undgick stora planer flera gånger och är nu en av stadens populäraste platser. Foto: Skyline
Däremot var det nejsägarna som räddade Gamla stan och Skeppsholmen undan totalförnyelse med tung bostadsbebyggelse av Östermalmstyp. I fallet Gamla stan fanns många motiv för totalsanering – krav på bättre bostadsstandard och nya trafikleder. Argument om befintliga skönhetsvärden bemöttes hånfullt av stadens tekniska förståsigpåare. I 60-talets cityförnyelse saknades länge nejsägarna – först i och med almstriden kunde de göra sig förstådda men det var kvart över tolv.
Utan protesterna mot Japanskrapan och mot påbyggnaderna av Sveaplans gymnasium och de samlade utbyggnadsplanerna runt Brunnsviken hade inte Nationalstadsparken bildats medan exploatörerna hade haft fritt fram att gradvis krympa parken.
Slutsatsen är att det s.k. nej-sägandet ofta varit till glädje och nytta i stadens utveckling och kunnat leda in denna i en riktning som försvarat stadens positiva utveckling med bibehållen integritet. Motstånd ger tid till förbättringar av illa underbyggda förslag.
Bengt O.H. Johansson, Bebyggelsehistoriker
Kommentarsregler här
