Det största hotet mot naturen har alltid varit människan. I årtusenden har vi gjort det mesta för att bekämpa naturlagarna och skapat en bekväm tillvaro för oss själva. Men med det har vi också bitit oss i svansen. Ett steg till en bättre balans är hur vi planerar våra städer.
Vi var på god väg länge. Städerna växte med tydliga gatunät med byggnader efter funktion. Oftast med flerfunktionalitet som affärslokaler med bostäder ovanpå, verkstäder på gården och framförallt – nära till andra. Sedan kom bilen. Städer har rivits, nya har planerats allt för att vi skall susa fram i god fart till och från hemmet. Idag har vi yrvaket konstaterat att det är inte bra, ens speciellt trevligt med motorvägar in i stadskärnan för shopping och satelliter till bostadsort. Man sitter i bilen i väntan på att få leva.
Den amerikanska drömmen, för vem?
USA var länge modellen för det bilromantiska samhället. Det betraktades som en rättighet att varje hushåll skulle ha en bil. Så växte absurda städer fram som L.A. och, kanske det mest groteska exemplet, Atlanta, eller ”Sprawlanta” som det kallas i filmklippet nedan.
Sådana städer producerar enorma mängder miljöfarligt avfall helt i onödan. En egoistisk slit- och slängkultur. Enorma skalor som inte gör en människa glad och som tenderar att leva sitt eget liv.
På Slutet av 1900-talet växte det fram en motreaktion; New Urbanism.(länk till new urbanism-klippet) Den går rätt och slätt ut på att man skall ha nära till allt i god mänsklig skala. Kvartersstad planerad främst efter gatuperspektiv och rumslighet istället för det praktiska, billiga men katastrofala fågelperspektivet där detaljerna byts ut mot standardisering.
Den positiva effekten är, förutom den miljömässiga, en bra stadsväv av funktioner som företag, boende och kontakt människor emellan. Snabbt kunna gå ned till mataffären, restaurangen, pausa på torget, skolan etc. Dessutom ser den till att vi rör på oss – för egen maskin. Drömlikt? Gå till vilken äldre stadsdel som helst minus Stockholm City och du hittar detta. Det gäller bara att fortsätta bygga så i nya områden.
Matti Shevchenko Sandin
Se även Anders Wahlgrens film ” När Domus kom till stan”, när man i bekvämlighetsivern rev fullt fungerande stadskärnor enbart för kortsiktig konsumtion här
Kommentarsregler här
