Bild: Jernhusen
I djungeln av färgstarka bildrendreringar urholkas värden för framtiden. Tar verkligen planerade byggnader hänsyn till platsen som det påstås? Detta undrar Kerstin Westerlund Bjurström i en skarp debattartikel på SVD Brännpunkt som bygger på en tidigare artikel på Skyline.
När våra beslutsfattare äntligen kommit till klarhet om att en skyskrapa i det för Stockholms stadsbild så känsliga läget invid Klara kyrka skulle väcka för stor opposition så föreslog man i stället en riktig bumling till byggnad som nära nog föranledde lika stor kritik från allmänheten på grund av sin volym. I det förslag till detaljplan som nyligen varit utställt för samråd poängterar förslagsställarna att gestaltningen bearbetats efter de synpunkter som framförts trots att byggnadens höjd ökats med ett par våningar.
Man berömmer sig av att man kunnat tillföra nyskapande arkitektur. Precis som om det inte skulle gå att tillföra nyskapande arkitektur som i skala och höjd samspelar med sin omgivning och som bidrar till en vackrare, tryggare och socialt bättre fungerande helhet. Nej, spektakulär ska den vara, den nya stationsbyggnaden mitt emot Centralstationen i det så kallade Kvarteret Orgelpipan.
Dessutom påstår man att förslaget tar hänsyn till platsens förutsättningar. Inte ett ord sägs om att den högsta delen är nästan lika hög som Hötorgsskraporna. För att ett fåtal bostadslägenheter ska kunna placeras på toppen och hotelldelens volym öka så får Stockholmssiluetten en ny byggnad som är ett par våningar högre än det så ifrågasatta Stockholm Waterfront Hotell.
Stockholm Waterfront marknadsfördes med glittriga bilder. Resultatet är ett av de mest utskällda de senaste 40 åren.
Upplevelsen av Ferdinand Bobergs stiliga posthus förminskas när dess dominans på Vasagatan bryts av en högre byggnad strax bakom. Särskilt vid eftermiddagstid får närliggande gaturum stora slagskuggor. Med vad rätt låter vi en storskalig byggnad med arrogant och teknokratisk uppsyn så få dominera över ett mästerverk som det i varje detalj så fint ornamenterade Centralposthuset eller den månghundraåriga Klara kyrkogård med allt vad den innehåller av vårt gemensamma minne?
Visst är det nya förslaget otroligt mycket intressantare än det förra. Men det hjälper inte. Det hör inte hemma här inom riksintresset Stockholms innerstad. Tillsammans med de många liknade modernistiska lådor som hittills har lagts ovanpå allt fler tak gör det att Stockholms taklandskap alltmer liknar trist industriarkitektur. Gradvis försvinner det som av så många, inte minst en växande turistström, upplevs som så speciellt och attraktivt med Stockholm.
Orgelpipan ovanifrån. Bild: Jernhusen
Förslaget illustreras, som vanligt, törs jag säga, så att mindre insatta personer inte ska upptäcka problemen. Varför får vi inte se en bild av det nya höghuset i en vinkel då det ses tillsammans med Stadshustornet eller då det sticker upp över Gamla stans hustak? Varför visas översiktsbilderna med kameraobjektiv som på intet sätt motsvarar det intryck som nytillskotten kommer att ge med blotta ögat. Ett exempel på detta är presentationsbilden av Klara kyrka som framträder på ett sällan skådat sätt.
Var kommer denna strävan efter byggnader som framhäver sig själva på omgivningens bekostnad från? Att få till ett litet fåtal bostäder kan inte vara huvudskälet.
Oljebaronernas skrytbyggen i Baku lämnar mest frågetecken, inte samband. Ska vi göra det i Stockholm med? Foto: Kerstin Westerlund Bjurström
Jag kan inte låta bli att dra paralleller med mina intryck från diktaturen Azerbajdzjans huvudstad Baku som jag nyligen besökte. Det enda viktiga syntes där vara att de nya monumenten blir tillräckligt spektakulära för att ”sätta Baku på kartan”. Vi som bor i Stockholm har hört det förut. Frågan jag inte kan låta bli att ställa mig är vad det är för människosyn som driver fram sådana önskningar. Vi är inte nyrika, inte i jämförelse med Baku i alla fall. Vi är inte en diktatur som kosta vad det vill måste visa muskler.
Vi borde inse att denna attityd till byggande inte är långsiktigt hållbar, hur miljömedvetna i det lilla vi än är. Är det så illa att vår självkänsla är så låg att vi inte ser vad vi har. Eller är det bara ren och skär manifesteringslusta hos de människor som har möjligheterna.
Vet inte våra beslutsfattare att det sen många år går en rörelse över världen att vårda de individuella värdena i våra växande storstäder. Inför hotet att vi får en värld där dessa städer förlorar sina särdrag, bygger bort spåren av sin historia, blir omänskliga att leva i och för täta för på sikt uthållig utveckling har Unesco beslutat om ett nytt internationellt dokument för att uppmärksamma detta: Recommendation on Historic Urban Landscape. Det är hög tid att tänka till om vi inte vill vakna när det är försent.
Kerstin Westerlund Bjurström
ordförande Icomos Sweden
Läs artikeln i SvD här
Kommentarsregler:
För att hålla kommentarspåret öppet så kommer enbart kommentarer med riktigt för- och efternamn visas. För att detta skall kunna garanteras vill vi att du skriver ett registrerat och sökbart telefonnummer i din text. Telefonnumret publiceras inte.
Arkitekter rasar mot Citybanans nya stations- och hotellbyggnad på Vasagatan. De tycker att det ligger för stort fokus på hotellet och stationen kommer i skymundan.
- Vi är oroliga för att den här stationen inte kommer att räcka till, det har blivit för mycket hotell, säger Charlotte Holst, en av de arkitekter från Samhällsdebattörerna som rasar mot förslaget.
Samhällsdebattörerna är en grupp arkitekter, trafikplanerare och före detta politiker som diskuterar den pågående stadsplaneringen i Stockholmsregionen.
- Vi kan mycket om de här frågorna och tycker att det är oroväckande att trafikfunktionerna inte tillgodoses. Det kommer bli trångt och inte räcka till. Detta hus bör man i första hand göra till en station, säger Charlotte Holst.
Nu ligger fokus i stället på hotell med 400 rum, konferensutrymmen och bar. Samhällsdebattörerna tycker att de första fyra våningarna bör vigas åt de funktioner som hör en tågterminal till; biljettkassor, snabbmatställen, kaféer och resebyråer.
- Det här är Stockholms viktigaste byggnad som ska byggas mitt i staden, där vanliga människor ska åka tåg och tunnelbana. Det borde också se ut som en station. Man ser på långt håll på gamla stationsbyggnader att det är just det. Det här ser i stället ut som ett hotell och om man går in i bottenplan så råkar det vara en station där, säger Charlotte Holst.
Från början var det tänkt att huset i kvarteret Orgelpipan 6, som det officiellt heter, skulle bli en stor guldskimrande byggnad, något högre än hotell Continental som nu ligger på platsen. Det förslaget kritiserades av länsstyrelsen som konstaterade att bygget störde riksintresset Stockholms innerstad. Det nya förslaget är lika stort som det tidigare, men fördelat på fyra olika höga hus.
Samhällsdebattörerna ifrågasätter även det nya förslagets utseende. De tycker att det är fantasilöst, för högt och konkurrerar med både Klara kyrka och den övriga stadsbebyggelsen. Samhällsdebattörerna anser att förslaget , liksom det tidigare, ska skickas ut på remiss innan det ställs ut.
Stockholms skönhetsråd har avfärdat det tidigare förslaget på det nya stationshuset. Detta nya förslag har de inte fått på remiss och har därför inte rätt yttra sig om.
- Det har blivit bättre, men vi tycker fortfarande att det är för högt. Det Samhällsdebattörerna säger är bra. Huvudnumret bör ligga på stationen. Citybanan är en fantastisk satsning på kollektivtrafiken. Låt det här minst bli ett Grand Central Station. Det är verkligen en möjlighet för Stockholm och SL att manifestera den här nya tågbanan. Det är ett publikt rum som borde hålla högsta nivå, säger Anders Bodin, Skönhetsrådets ordförande.
Den tänkta byggnaden är så trist och pretantiös att man storknar. Det är uppenbart att man gör allt för att finansiera projektet med externa pengar. Då kan man tillstå detta och sluta påstå att man vill försköna platser, skapa nya rum och allt vad de kallar det. Det är dussinarkitektur delux. Har de ens vänt sig om och tittat över gatan där en av de vackraste byggnaderna i innerstan ligger – en som fungerar väl med andra storheter på gatan. Dessutom så är inte storleken det avgörande för skönhet.
Undrar vad som driver…på en punkt är vi ”nyrika” eller har levt i tron om att vi är det. Åtminstonde medelklassen. Det har varit en lång trend om att bryta upp det gamla till vilket pris som helst, vi ska börja mäta oss med städer som New York och Paris etc. Den globala tankefiguren har slagit rot hos människor och arkitekter. Det ser det som en snabb och rationell (även estetisk) lösning på allt från befolkningsökning till upprustning. Men den egentliga drivkraften är nog tyvärr skryt.
Du berör något som jag faktiskt tror existerar: mindervärdes komplex, eller åtminstonde behovet att visa musklerna. Staden ska spränga gränser, inte bara befolkninsmässigt (det änvänds som en ursäkt ) utan också stilmässigt. Hur man byggt ihop vissa delar på söder till kartonglådebaracker är ett annat exempel på hur arkitekturen ofta slår fel i stadsmiljön. Senast hörde jag om en värd som vill riva sitt hus på Götgatan därför han inte får ha en galleria där. I det exemplet ryms svaren på det förhållningssätt man har till kulturbyggnader och stadsidentitet – det är kommersen som har den tongivande och utslagsgivande rösten. Synen på invånarna som konsumenter skapar konsumtionslandskap till förmån för arkitekttur i ett kulturlandskap.
”Vad är det för ena dårar som härjar i stan – med sitt sattyg till plan?” skrev Olle Adolphson i början av 1960-talet i den mot cityförstörelsen rasande Gustav Lindströms visa. Finansborgarrådet Hjalmar Mehr, drivande i rivningsraseriet och betongbyggandet, blev starkt provocerad och kallade honom ”romantiker”. Han begrep att visan var farlig. Ja – vad är det för ena dårar? Den frågan ställer vi i dag också och den är viktig. Vad är det här för sorts människor? Hur är de MÖJLIGA??? Vilka är drivkrafterna bakom förstörelsen av en av världens vackraste mest levande städer? Vilken är människosynen? Visionen? En syn på medborgarna som ”konsumenter” skriver Peter Doland. Rätt. ”Ett behov av att visa musklerna”, skriver han. Också rätt. Våra argument om dynamik, skönhet, liv är helt enkelt inte begripliga för de drivande politikerna för det handlar helt och hållet om pengar, lika kortsiktigt som när Kambodjas diktatorer säljer regnskogen. Det handlar också om storhetsvansinne. Jag tror inte Sten Nordin på allvar tycker den föreslagna katastrofala Slussen-lösningen är särskilt bra. Han är inte dum. Frågan är i hans ögon så att säga fel ställd. Bra eller dålig, vem bryr sig? – han har SÅLT DYRBAR MARK OCH MÅSTE LEVERERA till de stora killarna, så känner han sig lite större själv på köpet. På kartan, som han uttrycker det. Vår tradition av samarbete mellan politikerna och de stora arkitekterna och konstnärerna är dålig i Sverige. Vi är exploatörer och teknokrater. ”Var det så här det var ment?/Det var spel om en stad/det var inte ment alls./Strunt i det! för nu är det försent!Låt oss dansa vår lyckodrömsvals!” (Gustav Lindströms visa.) Och spel om en stad är det nu också.