Trötta skrytbyggen hör till det förgångna.
Gott Nytt År! I Stockholm har vi haft ett intressant år när det kommer till stadsbyggnad och tydligt är att gamla ”quick fix”- idéer med spektakulära och höga kontorshus i City inte längre är så populärt. Skyline´s Kerstin Westerlund Bjurström var på ”Arkitektgalan” och reflekterar här över de nya tankarna som kommit, vunnit mark i kontrast till de gamla trötta som oftast gör sig hörda i Stockholm.
Det har gått ett tag sedan jag deltog i ”Arkitektgalan” Sveriges Arkitekters 10 årsjubileum och femtionde gången som Kasper Sahlinpriset delades ut. Det var en sympatiskt chosefri tillställning. Man vågade sig t o m på inslag av glamour i den annars rätt trista lokalen i Clarion Hotel Sign. Kanske var det organisatörernas sätt att lite förstulet reta arkitektkårens så många företrädare av den ”rätta” rutiga läran. Kanske var det rent av ett tecken på en begynnande utveckling mot ett varmare och generösare mer humanistiskt inriktat sinnelag. Så här inför ett kommande nytt och fräscht år önskar jag innerligt att så är fallet.
Den ”rätta” rutiga läran dyker ständigt upp i förslagen. Ska vi fortsätta på det snöret ett år till? Bild: Jernhusen
Temat på seminariet var ”arkitekturens pris”. Avsikten var att betona arkitekturens möjlighet att skapa sociala, estetiska och ekonomiska värden och att utveckla åhörarnas förmåga att ta vara på dessa möjligheter. Som alltid var det härligt att lyssna på Jonathan Glancey, frilansande arkitekturkritiker som tidigare bl a varit arkitekturredaktör på the Guardian. Han rörde vid något väldigt väsentligt i sitt konstaterande att så mycket, för mycket arkitektur har blivit grafisk design, isolerade byggnader utan sammanhang med sin omgivning. Vad blir det för stad när byggnader är gjorda för att, utan hänsyn till sina grannar, sticka ut i stället för att samverka till en för det dagliga livet behaglig, spännande, funktionell livsmiljö. Han konstaterade det självklara i hur viktigt det är att låta sig inspireras av lokal tradition för att lyckas. Han avslutade med att vi bör sträva efter ett liv utan nonsens och inte glömma vårt romantiska, sympatiska och tilldragande arv.
Jonathan Glancey påpekade vikten av att ta vara på inhemsk tradition. En snabbt ögonkast på stadens siluett gör att det är inte speciellt svårt att förstå vad han menar.
Bland föredragshållarna vill jag också särskilt nämna Louisa Hutton arkitekt och delägare i arkitektföretaget Sauerbruch Hutton i Berlin med verksamhet runt om i världen. De har specialiserat sig på att kombinera ny teknik för energibesparing med rumslighet och sensuell materialverkan. Hon var tydlig med att lika viktig som den nya tekniken är ett respektfullt förhållningssätt till befintlig byggnadsstruktur. Jag tror att jag hörde rätt att en befintlig ganska normal byggnad representerar lika mycket energi som uppvärmningen i tjugo år. Jag kan bara konstatera att i den planering som jag ser inte minst i Stockholm så låter man energibesparande teknik rättfärdiggöra såväl vårdslös hantering med slit och släng i befintlig stadsmiljö som förlorade möjligheter till energieffektiv infrastruktur.
Det välkända misstaget Stockholm Waterfront Building marknadsfördes med sin energiteknik, något som är självklart idag till såpass stora byggnadsvolymer. Dock blev det inte vackrare för det.
Av paneldebatten kom det väl inte ut varken mer eller mindre än man kan vänta sig. Det är bara sorgligt att personer med politisk makt som t ex stadsbyggnadsborgarrådet Regina Kevius inte verkade ha tagit del av föredragen för att fylla i alla fall några kunskapsluckor. Ett informativt inslag och kanske viktigaste orsaken till min hoppfullhet var en ”landet runt” kavalkad av nyligen färdigställda byggnader och bebyggelsemiljöer. De var utsedda av Sveriges arkitekters lokalföreningar som bästa objekt inom deras olika delar av Sverige. Av dem uppfattade jag en påfallande stor andel av måttfull mänskligt varm arkitektur anpassad till platsen. Lite komiskt var att inslagets två presentatörer den yngre inredningsarkitekten Frida Wanselius och den kände arkitekten Gert Wingård uppvisade stora olikheter i sina kommentarer. Lisa verkade uppskatta de ”mjukare” objekten medan stjärnarkitekten Gert inte kunde låta bli att fälla raljerande kommentarer om dessa. Det kändes något nattståndet som en sista suck från något som är på väg att bli passé. Jag önskar att så vore.
Kerstin Westerlund Bjurström
Kommentarsregler:
Vi ser gärna att du kommenterar, men för att hålla kommentarspåret öppet så kommer enbart kommentarer med riktigt för- och efternamn visas. För att detta skall kunna garanteras vill vi att du skriver under din text med ett registrerat och sökbart telefonnummer. Telefonnumret publiceras inte. Väl mött!
