De rationella argumenten för höga hus är få

Den 5 december bjöd Stadsbyggnadsakademin på KTH in experter och politiker för att diskutera frågan om höghus och skyskrapors egentliga hållbarhet. Skylines Kerstin Westerlund Bjurström var där och rapporterar här om skillnaden mellan politiska idéer och fakta.

”Kan höga hus lösa Stockholmsregionens behov av bostäder och lokaler” var titeln på ett seminarium som häromdagen ordnades av Föreningen för samhällsplanering och Stadsbyggnadsakademin på KTH. Jag kan inte dra någon annan slutsats av den kunskap som framfördes än att svaret måste bli nej. Den förmodat höghusentusiastiske Anders Wilhelmsson, professor i Arkitektur, skulle gjort det första inlägget men kunde inte närvara p g a snöovädret. Inte behövdes det heller. Flertalet närvarande känner till Anders formalistiska idéer om höghus jämt utplacerade som stoder i Stockholms innerstad.

Budskapet från Alexander Ståhle, landskapsarkitekt och forskare, var tydligt. Studier av samband mellan stadstyp och attraktivitet har varit ett huvudtema i hans forskning. Täthet är förvisso en viktig parameter för en attraktiv stad. Med täthet kan åstadkommas på många sätt. På detta är Stockholms innerstad ett bra exempel. Han konstaterade t ex att en traditionell stad som Barcelona har högre täthet än höghusstaden Hongkong. Inom parentes nämnde han att FN´s habitat har definierat att en för fungerande samhällsliv acceptabel täthet uppnås med 150 innevånare/hektar. Som jämförelse har Stockholm City 700, Södermalm 400 och Årsta 100 innevånare/hektar.

Lika tydlig var han med att bygga tätt på en begränsad yta inte räcker. Stadsmiljön måste hänga ihop även om tätheten inte behöver vara lika stor över hela stadsområdet. Så mycket argument för att höga hus, hur man än utformar dem, bidrar till mörk, dragig och otrivsam gatumiljö behövdes inte denna stormiga och snöiga dag då det var svårt att glömma vår nordliga breddgrad. Han påpekade att stadsrummen ofta glöms bort. Som exempel tog han kvarteret Orgelpipan, som utöver dess negativa påverkan på stadsbilden inte på något sätt kommer att bidra till att platsen mellan den nya stationen och Centralstationen blir trevligare, vackrare eller mer funktionell. Han påpekade också att symbolbyggnader inte behöver vara så höga för att uppmärksammas. Vi människor rör oss normalt på marken och är sällan mer än två meter långa. Att det skulle gå att skapa höga hus som förtjänar att kallas ”gröna” ifrågasatte han starkt.

Bo Göran Hellers från ”Tall Building Academy” redogjorde för tekniska och ekonomiska aspekter. Det är dyrt att bygga högt och i takt med höjden blir det alldeles extremt dyrt. Skälet är förutom höjden, som i sig är komplicerad, utrymmeskrävande ventilation, värme, vatten och inte minst brandskydd. Kravet på antal hissar ökar hela tiden. Allt detta blir också miljöbelastning vad man än gör som kompensation. För att inte tala om kostnaden för underhåll. I många fall kan det nog tänkas att rivning och nybyggnad blir billigare. Det enda rationella motivet för de stora kostnaderna som han kunde se var värdet, för vissa företag, av en reklamplats på toppen.

Dick Urban Vestbro beskrev sociala aspekterna utifrån dagens forskning. Med höghus ökar brottlighet och vandalisering, vilket bl a har att göra med upplevelsen av att ingen ser vad man gör. Känslan av otrygghet ökar liksom den sociala segregationen.  Till detta kommer att de höga husen blir alltmer lika så kallade ”gated communities”. Allt mer försiggår inne i husen och gatulivet utarmas trots att man skulle kunna tro motsatsen.

Så var det dags för politikerna att komma in. Thomas Rudin (oppositionsborgarråd) uttryckte som jag uppfattade det en tveksamhet om var de nya bebyggelsekoncentrationerna borde komma, men konstaterade det logiska i att förtäta gamla ABC-staden. Han såg problem i att där han skulle vilja bygga ville ingen annan, som jag förstod antingen p g a att det inte lönar sig för exploatörerna eller så är det naturreservat. Han konstaterade också att betoning av höjderna är ett etablerat mönster i Stockholms bebyggelse. Men många med mig blev nog förskräckta när han senare i diskussionen framförde åsikten att riktigt höga hus på Brunkebergsåsen skulle kunna lösa en del av problemet. Han efterlyste dock en diskussion om var höga hus skulle kunna lokaliseras och avvisade bestämt att använda skattemedel för detta, vilket var ett seriöst förslag från alliansen. Han ifrågasatte också fastighetsekonomin i att bebygga Västra city. Svaret är säkert nej om stadsmiljön ska bli acceptabel.

Per Ankersjö (Centerpartistiskt miljöborgarråd) har blivit känd som förespråkare av riktiga skyskrapor t o m i Stockholms känsligaste lägen. Hans argument har varit att med höga hus så kan vi just bygga tätare, minska restider och bilism samt slippa ta parker och grönområden i anspråk. Det låter bestickande. Men som sagt tätheten blir inte större. Höga hus blir onödigt dyra och absolut inte miljövänliga. Ingen kan belastas för att drömma om att få vara med om att förverkliga en riktigt häftig skyskrapa eller om att få vistas i sådan miljö. Jag tillåter mig dock att ifrågasätta att glädjen skulle vara så länge om han fick den möjligheten. En privat dröm är en sak. Men som ansvarig för ett politikområde gäller det att bygga på fakta om vad som är bra för människor, miljö och ekonomi. Nu hade han turen att kunna lägga tonvikten i sitt anförande vid att bemöta Thomas Rudins åsikt om svårigheter att bygga i naturområden, så att höga husfrågan kom lite i skymundan. Men det skulle förvåna mig om han, smart och öppen som han är, inte låter sig påverkas av all den tämligen nya forskning som nu börjar komma fram.

Frågan om höga hus borde vara en ickefråga med tanke på alla nackdelarna och de begränsade fördelarna. Om trots detta många nog kan förväntas prioritera att bo eller arbeta så, skulle det kunna var vettigt att skapa en höghusstad av någon av de nya stadskärnorna t ex Kista som redan är på gång, så att de som drömmer om detta och vill betala vad det kostar får möjlighet att förverkliga sin dröm. Men att till onödigt dyra kostnader föra in sådana för gatumiljö och stadsbild osäkra element, som höga hus utgör, i den redan täta stenstaden är inte seriöst.

Förhoppningsvis står vi nära en vändpunkt. Kanske kan vi framöver få ägna våra krafter åt att diskutera hur de nya stadsdelar, som behövs för alla nytillkommande som ska ha plats att bo och arbeta, ska se ut och fungera så att de blir lika attraktiva som idag innerstan. Frågan om hur, med stråk av bebyggd miljö genom idag obebyggda områden, skapa sammanhang i den splittrade ytterstaden utan att ekologiska värden går till spillo måste också tas på allvar.

Kerstin Westerlund

Kommentarsregler: 

Vi ser gärna att du kommenterar, men för att hålla kommentarspåret öppet så kommer enbart kommentarer med riktigt  för- och efternamn visas. För att detta skall kunna garanteras vill vi att du skriver under din text med ett registrerat och sökbart telefonnummer. Telefonnumret  publiceras inte. Väl mött!