De högflygande planerna om det skrotade projektet ”Tors torn” har fått ett nytt mer realistiskt förslag. Lägre, större blandning av verksamheter och enligt arkitekterna en human prägling i utformningen. Kerstin Westerlund Bjurström utvecklar ämnet om den kvarstående problematiken runt ett projekt som från början kretsat runt sig själv.
Så har förslagen till de höghus som vi vant oss att kalla Tors torn nu utvärderats av Stockholms stad. Något att glädjas över är att det valda förslaget, från Oscar Properties och OMA (arkitekterna Rem Koolhaas och Reinier de Graaf), inte utnyttjat beslutad detaljplans möjlighet att göra dem 145 m höga. Kvarteret Helix är 99 m högt och kvarteret Innovation 117 m. Om detta är ett utslag av sans från förslagsställarna eller enbart av den hårda verkligheten att det skulle ge oförsvarligt höga kostnader för bostäder och lokaler att bygga högre får vi kanske inte veta. Klart är att det är dålig hushållning med resurser avseende såväl miljö som ekonomiska medel att bygga högt.
Den skada som höga hus medför på upplevelsen av de äldre stadskvarteren runtomkring, på de närboendes trivsel och på ljusförhållanden på och utmed gator i öst, nord och väst blir med den lägre höjden mindre men tyvärr ändå påtaglig. Att skapa en port till den nybyggda Hagastaden har tidigare framförts som motiv för höghusen. Något ologiskt om man samtidigt vill länka samman stadsdelen med den övriga staden kan man tycka. I det kolossalformat, utan kontakt med den mänskliga skalan, som samtliga förslag hittills visat kan jag inte uppleva dem som annat än rejäla stoppklossar. som med ökande höjd alltmer skiljer den från närområdet.
Sammanlänkning med Stockholms mer centrala delar åstadkommer man med fördel genom att skapa funktionella, vackra och behagliga stadsrum i gränszonen. Lika viktigt är det att bygga vidare på, förfina och där möjlighet finns understryka och spetsa till de karaktärsdrag som upplevs som den speciella kvaliteten hos en stad i stort och i dess olika delar. Inget av detta kommer man att uppnå med de aktuella byggnaderna, Inte skapar man heller anseende och ”good will” för den ”life science” som ska bedrivas där. De för platsen överstora kortsiktigt spektakulära byggnader som planeras gör utöver tidigare beskrivna nackdelar att där kommer att se likadant ut som i flertalet andrarangsmetropoler jorden runt. I bästa fall väcker de uppmärksamhet en kort period men skadar än mer en sedan länge mödosamt uppbyggd image.
Omsorgen för designen har förmildrande effekt denna gång jämfört med förra Tors Torn där alla linjespel handlade om att öka höjdkänsla och allienera sig från gatumiljön.
Portmotiv och markering av enskilda stadspartiers vikt och status har arkitekter sedan århundraden tillbaka kunnat hantera subtilare och elegantare. Om det ändå varit den samhällsnyttiga forskningens eller för svensk ekonomi viktiga företags lokaler som sticker upp och markerar sig i stadsbilden så skulle det vara någon mening med tornen om man ser till vad som vore långsiktigt mer gynnsamt för Stockholms utveckling skulle det kanske känts bättre. Men nu är det ett kontraproduktivt sätt att skapa fler bostäder som vi ger uppmärksamhet åt.
Hantering av tidigare föreslagen volym och den tänkta. Bild: OMA
Om vi nu som jag antar måste acceptera att så höga hus byggs på platsen så reser sig frågan, varför ser de ut som de gör? Personligen kan jag tycka att det valda förslagets design, genom sin livlighet och mänskliga skala på fasadelementen, kanske något motverkar den negativa effekt som höjden har på gatumiljön. Denna blir i varje fall otroligt mycket bättre än med de två andra presenterade förslagen.
Detaljbild. Bild: OMA/Oscar Properties
Men vilket blir intrycket på avstånd – från Torsgatan och andra närliggande stadsrum eller från mer centrala delar i staden? Från närområdet blir intrycket ganska brutalt kan jag ana från de illustrationer som jag sett. Kommer inte kvarteret Helix att se ut som en knottrig, i sitt sammanhang, lite för hög stubbe?
Gatuvy från Torsgatan. Bild: OMA/Oscar Properties
DNA molekylen Helix föreställer jag mig som en betydligt lättare och elegantare skapelse. Jag kan förstå tanken med att det andra tornet kvarteret Innovation sträcker sig högre mot skyn. Men jag frågar mig om det inte snarare än att peka mot himlen kommer att ge intrycket av att det håller på att rasa, särskilt eftersom det har en i Stockholms stadsbild så främmande form. Tors torn kommer de säkert att få heta i folkmun. Frågan är om det inte är ett mer passande namn om man associerar till åskguden men sin hammare. Att de andra förslagen skulle störa omgivande stadsrum än mer är en klen tröst. Från viktiga vyer i stan är jag rädd att tornen, trots att de blivit lägre, kommer att sticka upp över och störa slottets i dag fortfarande obrutna taklinje.
Byggvesta/ Skanska/ Wingårds förslag en provokation?
Varför är det så viktigt för dagens arkitekter att utmana det för människosinnet harmoniska eller att använda symboler och former som vi har svårt att förstå. Bidrar byggnader som ser ut som de skall ramla omkull eller som om de håller på att rasa verkligen till något positivt i våra liv? Är de inte endast uttryck för egotrippade människors behov av att manifestera sig? Bidrar de inte för de flesta av oss vanliga till ökad osäkerhet och ångest? Detta är frågor som skulle behöva undersökas. Byggvesta/ Skanska/ Wingårds förslag upplever jag som en provokation. Jag frågar mig om förslagsställarna verkligen menar allvar.
Kerstin Westerlund Bjurström
Arkitekt SAR/MSA
Kommentarsregler:
Vi ser gärna att du kommenterar, men för att hålla kommentarspåret öppet så kommer enbart kommentarer med riktigt för- och efternamn visas. För att detta skall kunna garanteras vill vi att du skriver under din text med ett registrerat och sökbart telefonnummer. Telefonnumret publiceras inte. Väl mött!
