I djungeln av färgstarka bildrendreringar urholkas värden för framtiden. Tar verkligen planerade byggnader hänsyn till platsen som det påstås? Detta undrar Kerstin Westerlund Bjurström i en skarp debattartikel på SVD Brännpunkt som bygger på en tidigare artikel på Skyline.
När våra beslutsfattare äntligen kommit till klarhet om att en skyskrapa i det för Stockholms stadsbild så känsliga läget invid Klara kyrka skulle väcka för stor opposition så föreslog man i stället en riktig bumling till byggnad som nära nog föranledde lika stor kritik från allmänheten på grund av sin volym. I det förslag till detaljplan som nyligen varit utställt för samråd poängterar förslagsställarna att gestaltningen bearbetats efter de synpunkter som framförts trots att byggnadens höjd ökats med ett par våningar.
Man berömmer sig av att man kunnat tillföra nyskapande arkitektur. Precis som om det inte skulle gå att tillföra nyskapande arkitektur som i skala och höjd samspelar med sin omgivning och som bidrar till en vackrare, tryggare och socialt bättre fungerande helhet. Nej, spektakulär ska den vara, den nya stationsbyggnaden mitt emot Centralstationen i det så kallade Kvarteret Orgelpipan.
Dessutom påstår man att förslaget tar hänsyn till platsens förutsättningar. Inte ett ord sägs om att den högsta delen är nästan lika hög som Hötorgsskraporna. För att ett fåtal bostadslägenheter ska kunna placeras på toppen och hotelldelens volym öka så får Stockholmssiluetten en ny byggnad som är ett par våningar högre än det så ifrågasatta Stockholm Waterfront Hotell.
Upplevelsen av Ferdinand Bobergs stiliga posthus förminskas när dess dominans på Vasagatan bryts av en högre byggnad strax bakom. Särskilt vid eftermiddagstid får närliggande gaturum stora slagskuggor. Med vad rätt låter vi en storskalig byggnad med arrogant och teknokratisk uppsyn så få dominera över ett mästerverk som det i varje detalj så fint ornamenterade Centralposthuset eller den månghundraåriga Klara kyrkogård med allt vad den innehåller av vårt gemensamma minne?
Visst är det nya förslaget otroligt mycket intressantare än det förra. Men det hjälper inte. Det hör inte hemma här inom riksintresset Stockholms innerstad. Tillsammans med de många liknade modernistiska lådor som hittills har lagts ovanpå allt fler tak gör det att Stockholms taklandskap alltmer liknar trist industriarkitektur. Gradvis försvinner det som av så många, inte minst en växande turistström, upplevs som så speciellt och attraktivt med Stockholm.
Förslaget illustreras, som vanligt, törs jag säga, så att mindre insatta personer inte ska upptäcka problemen. Varför får vi inte se en bild av det nya höghuset i en vinkel då det ses tillsammans med Stadshustornet eller då det sticker upp över Gamla stans hustak? Varför visas översiktsbilderna med kameraobjektiv som på intet sätt motsvarar det intryck som nytillskotten kommer att ge med blotta ögat. Ett exempel på detta är presentationsbilden av Klara kyrka som framträder på ett sällan skådat sätt.
Var kommer denna strävan efter byggnader som framhäver sig själva på omgivningens bekostnad från? Att få till ett litet fåtal bostäder kan inte vara huvudskälet.
Jag kan inte låta bli att dra paralleller med mina intryck från diktaturen Azerbajdzjans huvudstad Baku som jag nyligen besökte. Det enda viktiga syntes där vara att de nya monumenten blir tillräckligt spektakulära för att ”sätta Baku på kartan”. Vi som bor i Stockholm har hört det förut. Frågan jag inte kan låta bli att ställa mig är vad det är för människosyn som driver fram sådana önskningar. Vi är inte nyrika, inte i jämförelse med Baku i alla fall. Vi är inte en diktatur som kosta vad det vill måste visa muskler.
Vi borde inse att denna attityd till byggande inte är långsiktigt hållbar, hur miljömedvetna i det lilla vi än är. Är det så illa att vår självkänsla är så låg att vi inte ser vad vi har. Eller är det bara ren och skär manifesteringslusta hos de människor som har möjligheterna.
Vet inte våra beslutsfattare att det sen många år går en rörelse över världen att vårda de individuella värdena i våra växande storstäder. Inför hotet att vi får en värld där dessa städer förlorar sina särdrag, bygger bort spåren av sin historia, blir omänskliga att leva i och för täta för på sikt uthållig utveckling har Unesco beslutat om ett nytt internationellt dokument för att uppmärksamma detta: Recommendation on Historic Urban Landscape. Det är hög tid att tänka till om vi inte vill vakna när det är försent.
Kerstin Westerlund Bjurström
ordförande Icomos Sweden
Läs artikeln i SvD här
Kommentarsregler:
För att hålla kommentarspåret öppet så kommer enbart kommentarer med riktigt för- och efternamn visas. För att detta skall kunna garanteras vill vi att du skriver ett registrerat och sökbart telefonnummer i din text. Telefonnumret publiceras inte.
