Jag åker nästan dagligen tunnelbana mellan olika stationer i innerstaden och kan konstatera att det nästan alltid är fel på någon rulltrappa. Fenomenet – jag hittar inget mer passande ord – med SL:s fullständigt undermåliga underhåll av rulltrapporna har kommenterats på åtskilliga bloggar, så detta är ingen nyhet. Det var heller inte en nyhet för tio år sedan när de första svenska bloggarna började publicera sina alster. Inte ens 1979, då jag kom till Stockholm, var det en nyhet.

Hur ska vi då förklara att ingenting händer?

Ur mediernas synvinkel är väl det bristande underhållet för litet för att bråka om och vad oss resenärer beträffar så är vi så vana vid det att vi inte ens märker det. SL kan därför lägga pengarna på annat.

Denna bagatell blir dock rätt intressant om man ser den som en symbol för svenska politikers monumentala ointresse för kollektivtrafik. Borgerligt och socialdemokratiskt styre gör i denna fråga ingen skillnad. Båda sidor har länge haft uppfattningen att bilen är nyckeln till välstånd och tanken är så cementerad i det politiska systemet att den lever sitt eget liv. Sedan har det funnits en annan lite mer hemlig kalkyl och det är arbetstillfällen. För den svenska bil-, buss- och lastbilsindustrin har det varit viktigt med en stor hemmamarknad. Alltså ska gods inte gå via järnväg utan via motorväg, alltså ska det inte åkas tunnelbana utan buss om nu någon absolut måste avstå från bil.

Således har svenska politiker i tron att bilen skapar välfärd högst medvetet avstått från att utveckla en attraktiv och väl fungerande kollektivtrafik. Vår nationella järnvägstrafik är i jämförelse med andra europeiska länder helt undermålig och Stockholms Lokaltrafik rosar inte heller marknaden. SL har faktiskt genom åren haft ett antal chefer som strängt taget inte gillat kollektivtrafik. Det har inte bara lett till låg standard, missade avgångstider och dåligt underhåll utan också till att man avstått från alternativa transportlösningar. En så självklar sak för Nordens Venedig som båttrafik har under lång tid motarbetats. Tänk så smidigt och attraktivt det hade varit med passbåtar mellan öarna.

Nu är antalet bilar i samhället inte längre den självklara vägen till tillväxt. I kunskapssamhället är det attraktiva städer som har rollen som tillväxtmotor. Det är de kulturellt, socialt och ekonomiskt diversifierade städerna som drar till sig kreativa människor och som skapar förutsättningar för tillväxt. Sådana städer fokuserar på människorna inte på bilarna. Sådana städer bygger väl fungerande stadsrum. Sådana städer fokuserar på blandning, inte på specialisering.

Man kunde då hoppas att de styrande politikerna i Stockholm skulle vakna upp och tänka om. Men när det gäller infrastruktur och stadsbyggnadsfrågor går detta nytänkande lika segt som rulltrapporna. Det är fortfarande motorvägar som gäller, inte boulevarder integrerade i gatunätet. I ett försök att skyla över sin mossighet talar man om spännande arkitektur, som om det skulle kunna vara en quick fix för de problem staden brottas med: brist på stadsrum utanför innerstaden, en alltmer gentrifierad innerstad, bilköer, dålig kollektivtrafik, isolerade förorter etc etc.

Det finns inga nya moderater i Stockholm, bara gamla.

Peter Elmlund

Tidigare publicerad i april 2012

Kommentarsregler: 

För att hålla kommentarspåret öppet så kommer enbart kommentarer med riktigt  för- och efternamn visas. För att detta skall kunna garanteras vill vi att du skriver ett registrerat och sökbart telefonnummer i din text. Telefonnumret  publiceras inte.