Stadsutveckling i ett globalt perspektiv

Hur planerar man en stad för långsiktig hållbarhet? är det med spektakulära byggnader? Eller är det så enkelt att man koncentrerar sig på närhet mellan funktioner och ett friskt och livfullt gatuliv? Kerstin Westerlund Bjurström delar här sina tankar om ”Arkitektur Stockholm” i ljuset av en av sommarens stora konferenser om stadsplanering:

Sällan har jag känt mig så inspirerad som efter att ha deltagit i den internationella konferensen ”Future of places – Transforming Cities through Placemaking and Public Spaces” som genomfördes i Stockholm i juni. Arrangörer var Ax:son Johnson Foundation, Project for Public Spaces (PPS) and UN HABITAT (FN s organ för en bättre framtid i urbana miljöer). Det var den första konferensen av tre som avses föra fram till Habitat III år 2016 med det övergripande målet att medverka till en ny urban agenda kring människor och platser. Avsikten är att den ska ha tydligare fokus än de båda tidigare HABITATkonferenserna på hur och varför städer behöver planeras med människornas behov, kapacitet, beteende och upplevelse i centrum. Inom Ax:son Johnsonstiftelen är det projektet Urban City Research (UCR) med Peter Elmlund som ansvarig som har uppgiften att driva dessa frågor. En särskild tyngd fick konferensen av att personer från runt sextio länder från hela världen var där och att vid sidan av forskare och praktiker så många av såväl talare som deltagare representerade allmänheten i politiska beslutsroller som borgmästare eller liknande.

Vikten av att bygga vidare på lokala aktiviteter och lokal karaktär och att ta vara på befintliga värden av alla de slag för att uppnå utveckling och långsiktig hållbarhet ekonomiskt, ekologiskt, socialt och kulturellt gick som en röd tråd genom alla anföranden. Jag hade verkligen önskat att fler beslutsfattare från Stockholm hade deltagit. De frågor som diskuterades är särskilt aktuella eftersom förslag till arkitekturpolicy för staden ”Arkitektur Stockholm” är ute på remiss nu under sommaren med sista dag för inlämning av synpunkter den 6 september. Mitt intryck efter att ha läst igenom detta är att förslagsställarna, trots goda ansatser till helhetssyn med människan i centrum verkar ha svårt att överge tidigare objekttänkande och övertro på att det är nya spektakulära byggnader som är avgörande för att Stockholm ska bli världsledande och uppfattas som modern. Nu talar man i stället om innovativ arkitektur. Vad man egentligen menar är ganska oklart. Människan i centrum upprepas också ofta utan att det riktigt verkar vara så. Att tillvaratagande och utveckling av befintliga värden och identitet skulle vara en väsentlig del i ett hållbarhetstänkande nämns inte. I introduktionen finns inte ett ord om värdet av befintligt arkitektoniskt arv. Man hade kunnat vänta sig att omsorg om detta, både avseende Stockholms så många enastående monumentalbyggnader och den vardagsbebyggelse som nästan genomgående fram till åtminstone 1950-talet var av mycket hög kvalitet skulle framhävts som en grundförutsättning och mål. Om det är modernt, att som enligt förslaget med den kunskap om vad som konstituerar en mänsklig miljö som vi har idag, tillåta ett city som växer med en egen skala mitt i den historiska staden kan man verkligen ifrågasätta.

Jag avser här inte att beskriva enskilda talares budskap på Future of Place konferensen, utan vill bara förmedla intryck som jag fick. Konferensen i sin helhet kommer att redovisas inom kort . Självklart intressant var det att ta del av forskningsresultat om det ekonomiska värdet av psykologiskt, emotionellt och praktiskt fungerande stadsrum och om tillvaratagande av det platsspecifika. En majoritet av redovisade exempel på vitalisering av stadsmiljö gällde att motverka skadorna av för höga och storskaliga hus eller att åstadkomma en blandning av boende, arbete, service och även av standardnivåer, möjlighet till egna initiativ, för platsen rimlig täthet, kollektivtrafik och integrering av trafikleder till vanliga gator i stadsväven. Och vad betyder inte glädjen av en gnutta sol i gatunivån på våra breddgrader eller för den delen skugga i länder där solen är för het. Vi fick redogörelser om förändring av amerikanska shoppingcentra till komplett stad med intressanta uppgifter om positiva effekter av detta avseende attraktivitet, ekonomi, koldioxidutsläpp mm. Stadsutveckling i hamnar liknande den som fortfarande pågår i Stockholm och många svenska städer verkade däremot vara helt ute. Intressant var det att ta del av forskningsresultat som indikerar en utveckling att människor allt mer tenderar att välja platsens kvalitet, där möjligheten att nå det man söker till fots, är avgörande framför möjligheten till attraktivt arbete. Det borde rimligtvis innebära att om man åstadkommer mer av blandad stad med behaglig och spännande miljö skulle det leda till minskat behov av långa arbetsresor.

Man varnade för en perfektionism som hindrar kreativitet och dessutom gör att folk inte har råd att bo. Cappuciniurbanism användes som ett slående uttryck för det som vi ser i många nya stadsdelar i Stockholm som är exempel på detta. Det är vad vi får när vi glömmer att behovet av blandad stad också gäller blandad standard på lokalerna och när blandningen begränsas till kontor och butiker i bottenvångarna eller när alla lite mer störande verksamheter förpassas någon annanstans. Visst ligger det mycket i att kaos och energi i många fall är att föredra framför för långtgående uppstädning och förfining.

Kerstin Westerlund Bjurström

Arkitekt SAR/MSA

Kommentarsregler: 

För att hålla kommentarspåret öppet så kommer enbart kommentarer med riktigt  för- och efternamn visas. För att detta skall kunna garanteras vill vi att du skriver ett registrerat och sökbart telefonnummer i din text. Telefonnumret  publiceras inte.