Valåret har börjat och fallande siffror skall repareras med en quick fix som att resa Sverigest högsta hus. Jon Åsberg har filosoferat runt ämnet i en artikel tidigare publicerad i Affärsvärlden:
En stad som vill sticka ut i bruset bör bygga vidare på och understryka de särpräglande egenskaper den har. Inte larma och göra sig till.
Changsha heter en stad någonstans nära Kinas mittpunkt. Den är mest känd för … nja, inte mycket egentligen. Mao Zedong sägs ha inlett sin politiska bana där och därför finns det ett Mao-museum. Staden har ett stort universitet och så var Changsha skådeplats för flera slag mellan kineser och japaner på 1940-talet. I övrigt är det, som antytts, inte mycket som skiljer Changsha från många andra av Kinas uppåt 200 miljonstäder.
Changsha. Foto: Calton
Denna relativa anonymitet tycks stadens styrande uppfatta som ett problem. De har därför beslutat att ”sätta Changsha på kartan”. Och inte vilken karta som helst. Nej, världskartan ska det vara. Hur gör man det? Svaret är så gammalt att det står i Bibeln: Ett riktigt, riktigt högt hus. Världens högsta, Sky City ska enligt planerna bli 838 meter högt, tio meter mer än den nuvarande titelinnehavaren Burj Khalifa i Dubai.
Huset som skall sätta Changsha på kartan.
Visst kan vi le överseende åt denna asiatiska fallostävling. Men då måste vi först skratta åt oss själva. För samma trams pågår här hemma, om än på sandlådenivå i ett internationellt perspektiv.
Härom veckan kom beskedet att Göteborg ska bräcka Malmös stolthet Turning Torso, Nordens högsta byggnad på 190 meter. Karlavagnstornet – i folkmun kallat ”Glenns pinne” – lägger kronan på 201 meters höjd. Syftet med spektaklet är, självklart, att ”sätta Göteborg på kartan”. Men göteborgarna hade knappt hunnit börja fira sin nya, rättmätiga plats i solen förrän de illistiga översittarna från Stockholm avbröt kalaset. Tellus Tower vid Telefonplan ska bli 225 meter högt. En dvärg i jämförelse med Sky City i Changsha, men väl tio procent högre än ”Glenns pinne”.
Karlavagnstornet eller ”Glenns Pinne”. Grafik: Sefa Byggnads
Man skulle förstås kunna avfärda kommunalrådens rastlösa kamp om uppmärksamhet som antingen underhållande eller patetisk. Men det vore ett misstag. Den är nämligen skadlig av två skäl. För det första: det egentliga syftet är att få in politikernas och byggmästarnas namn i historieböckerna. Och till detta ändamål använder de ogenerat skattebetalarnas medel på ett sätt som inte nödvändigtvis är till det allmänna bästa. För det andra, och på sikt ännu skadligare: de tillåts tillfoga ofta irreparabla skador på den känsliga stadsmiljö som de har planmonopol över.
Har något flygvapen i världen – inklusive Luftwaffe, RAF och US Air Force – förött världens städer mer effektivt än Le Corbusier och hans efterföljare? Lika undersköna som de bästa modernistiska villorna är, lika stor skada har den modernistiska stadsplaneringen gjort. Det räcker att vandra längs Malmskillnadsgatan i Stockholm, försöka ströva i Dubai (det går inte, staden är byggd för bilar) eller slå sig ner på torget i nästan vilken mindre eller medelstor svensk stad som helst för att man ska förstå vidden av den megalomana galenskap som modernismen förgiftar sina anhängare med.
Malmskillnadsgatans modernistiska ”charm”.
Likt en sekt har de byggt en argumentationskedja som är lika logisk och självklar för de invigda som den är svår att angripa för tvivlarna. Ungefär så här ser den ut:
Modernism är utveckling. Utveckling är bra. Utveckling är förändring och förändring är alltså också bra. Byggande innebär förändring och därmed utveckling. Vi vill växa och utvecklas, och för att vi ska kunna växa måste vi bygga. Och när vi bygger så gör vi det modernt. Ty modernism är utveckling. De som är emot det vi vill bygga är emot utveckling. De är nejsägare och sådana förtjänar ingen respekt.
Denna tankebana får sin brutala praktiska konsekvens i ständigt nya övergrepp på städer runt om i världen. Det mest kända svenska exemplet är förmodligen förintelsen av Norrmalm i Stockholm på 1960-talet, men det pågår på många håll fortfarande. Den dystra, svarta monoliten Waterfront som numera tornar upp sig hotfullt över Stockholms stadshus är ett nytillkommet exempel. Och så ska Slussen ödeläggas.
Tellus Tower, Stockholms svar på Karlavagnstornet.
Är det möjligt efter snart 70 års vanvett att bryta mönstret att växla in på en positiv utveckling? Tveksamt. En from förhoppning är att den svenska offentlighetens behov av utländsk bekräftelse kommer till undsättning. Internationellt växer nämligen insikten om det eländiga tillståndet i svensk stadsplanering och arkitektur. Den kommunala snoppmätning som nu äger rum i Sverige med Karlavagnstornet och Tellus Tower kommer bara att fördjupa den välförtjänta ringaktningen.
Jon Åsberg
Länk till artikel i Affärsvärlden här
Kommentarsregler:
För att hålla kommentarspåret öppet så kommer enbart kommentarer med riktigt för- och efternamn visas. För att detta skall kunna garanteras vill vi att du skriver ett registrerat och sökbart telefonnummer i din text. Telefonnumret publiceras inte.
