Foto: Fredrik Fors
Stockholms Skylines remissvar till Arkitektur Stockholm är långt och tydligt. Det diffust utformade förslaget från staden möjliggör det mesta, utan konsekvensbeskrivning för den stad som så länge uppskattats för sin skönhet och unika karaktär. Nedan bemöter vi detta:
Att Stockholm får en arkitekturpolicy som innefattar hela stadens gestaltning från enskild byggnad till helhet, från innerstad till yttersta stadsgränsen är inte en dag för tidigt med tanke på stadens snabba tillväxt och på Stockholms ambition som världsstad. Vi kan konstatera att Stockholms redan nu starkt monocentriska struktur kontinuerligt förstärks, siluetten förflackas av stora hus och påbyggnader, topografin och grönskan fragmenteras. Dagens utmaningar är att:
- Stockholms redan starkt monocentriska karaktär förstärks
- Siluetten förflackas av stora hus och påbyggnader
- Topografin och grönskan fragmenteras
- Vattenrummen byggs för och segregationen i förorten befästs alltmer
- Vi fortfarande har svårt att skapa levande stadsmiljöer utanför tullarna
Målet med policyn är att genom arkitektonisk kvalitet i stadens byggnader, offentliga rum och landskap fördjupa Stockholms upplevelsevärden och attraktivitet och samtidigt skapa grogrund för inovation och hållbar utveckling. Vidare skriver man i förslagets introduktion att målet är en vacker och välfungerande stad med ett inkluderande stadsliv som är utvecklat för alla och attraherar besökare, kreativa näringar och främjar ekonomisk tillväxt. Stockholm ska bli världsledande på stadsliv, hållbar utveckling och integration. I förslagets introduktion konstateras också att Stockholms attraktivitet ligger i ett nära samspel mellan kultur, utbildning och innovationsnäringar, goda stadslivskvaliteter och unika landskaps- och skönhetsvärden. Människan ska stå i fokus. Inget av detta är svårt att hålla med om.
Men vad vill man egentligen och vad kan man förvänta sig för resultat? Värdeord används, på ett tendensiöst sätt, utan att deras betydelse förklaras. Målen såväl som kraven på arkitektur och stadsmiljö måste preciseras och konkretiseras.
För att policyn ska bli meningsfull krävs att övriga kommuner som tillsammans med Stockholms kommun formar Storstockholm involveras i arbetet.
En sammanfattande övergripande beskrivning och analys av Stockholms speciella värden under en rubrik är också nödvändig. Vi frågar oss hur det överhuvudtaget är möjligt att fatta beslut om detta dokument utan att det innehåller en sådan.
Under rubriken Varför behövs Arkitektur Stockholm redovisas målet att skapa ett tillåtande klimat för kvalitativ och nyskapande arkitektur. Det är helt sant att kvaliteten till och med på byggnader i attraktiva centrala lägen har blivit alltför låg, nyskapande eller inte. Men det beror väl snarare på låg prioritet och oförmåga hos byggherrar och arkitekter och inte på att den inte tillåtits?
Och vem har ifrågasatt värdet av nyskapande arkitektur i sig? Bakom den valda formuleringen anar vi ett försåtligt misstänkliggörande av de ideella krafter som ifrågasatt flera av den senaste tidens nytillskott i centrala Stockholm. Det är ett i Stockholmspolitiken tyvärr inte obekant populistiskt grepp för att tysta en opinion. Mer relevant vore ett mål som handlar om att skapa insikt om värdet av högkvalitativ arkitektur och om hur den blir till.
Ord som modern, nyskapande, innovativ, varierande , spännade o s v upprepas påtagligt ofta i förslaget medan andra väl så viktiga värdeord inte finns med. Man undrar om det är det spektakulära, storskaligt modernistiska som beslutsfattare ska se framför sig när de läser detta och om det egentligen finns någon riktig vilja och kunskap om värdet av att vårda och utveckla de grundläggande värden som finns. Det är nog få som läser texten som inser att i begrepp som nyskapande och problemlösning ligger att finna sätt att understryka och stärka värdet av det befintliga och det platsspecifika i stället för att förminska det som så många av dagens nybyggen faktskt gör.
Vi saknar ett tydligt uttalande om skydd av upplevelsevärdet av stadens så många arkitektoniska mästerverk och av all den i ett europeiskt perspektiv så högklassiga vardagsbebyggelse som Stockholm är så rik på. Hederligt vore det om man i dokumentet preciserade att behovet av högre kvalitet gäller den samtida arkitekturen. Ingen kan påstå annat än att Stockholms arkitektoniska arv i övrigt är av den allra högsta klass och att Stockholm har ett jämförelsevis rikt bestånd av spektakulära byggnader.
I kapitlet Arkitekturen som verktyg beskrivs krav som bör ställas på byggandet. Under rubriken Människan i fokus framhålls arkitektur som medger flexibel användning av byggnaderna, verksamheter i byggnadernas bottenvåningar som bidrar positivt till stadslivet, hållbara byggnadsmaterial och konstnärliga värden och att stadsutvecklingen ska utgå från Stockholms identitet och kulturhistoria. Man ställer kravet att innovativ arkitektur ska tillföra nya tolkningar utifrån nutida ideal och behov och att typologier och formspråk inte ska upprepas. Men inte ett ord om att det krävs kunskap om hur stadslandskapets fysiska utformning både i detalj som helhet påverkar människan mentalt och känslomässigt. Det finns forskning om människors preferenser, om vad som skapar trygg miljö, gemenskap, brott, kreativitet osv.
Med tanke på att, som förslaget framhåller, arkitekturen speglar tidens strömningar finns det skäl att reflektera över dagens trend av kall teknologisk uppsyn hos flertalet nya byggnader som får man anta inte bidrar vare sig till socialt välbefinnande, trygghet och gemenskap eller till kreativitet för flertalet. Med tydliga skrivningar avseende arkitekturens och stadsplaneringens betydelse för socialt liv och kreativitet skulle Arkitektur Stockholm kunna bidra till mer livsbejakande arkitektoniskt skapande. I så kan vi om inte förändra världen så åtminstone förbättra och försköna människors vardag.´Att bidra t ex till att människor mår bra vore väl väl så viktig problemlösning som att hantera buller.
Ett krav bör vara tydlig identitet också för nya stadsdelar ock tyngdpunkter. När staden växer blir det möjligt att bevara och förstärka det som är gemensamt för inner- och ytterstad i topografin, skärgårdslandskapet, hur bebyggelsen möter vattnet vid kaj, med grönt, med kraftfulla berg o s v. Skärgårdslandskapet fortsätter ju även där det stigit ur vattnet och bör betonas där också. Ett krav bör därför vara att ta vara på och utveckla viktiga karaktärsdrag för hela staden så att alla kan känna sig delaktiga i det som uppfattas som Stockholms karaktärsdrag. Andra sådana är möstret med parker och signifikanta byggnader för gemensamma anläggningar för kultur och samhällsservice m.m, som kontinuerligt bör placeras på spektakulära platser i de yttre stadsdelarna. Vi frågar oss varför, som skrivs i förslaget, typologier och formspråk inte bör upprepa sig. Målet måste vara att uppnå attraktiv stad på för det ändamålet bästa sätt.
Varför man i kapitlets inledning nöjer sig med att uttrycka att alla nya byggprojekt kan bidra till till att höja den kvalitativa upplevelsen av Stockholm och förbättra den gemensamma stadsmiljön. Mer rimligt vore ska bidra med tanke på den långsiktiga påverkan som ett byggprojekt för med sig.
I kapitlet Hållbarhet beskrivs att önskvärd förtätning ska genomföras genom stadsutvecklings projekten och i de i översiktsplanen utpekade tyngdpunkterna samt genom komplettering av befintliga strukturer. Ett rimligt krav att ställa är att all förtätning ska syfta till att höja attraktiviteten i den stadsmilö där den sker. Tilläggas bör också krav på att den nödvändiga förtätningen ska utgå från respektive stadsdels unika karaktär och kvalitet, att behovet av park och grönska ska tillgodoses, att prestigeverksamheter ska lockas till stans nya tyngdpunkter och centra, märkesbyggnader komma till och att idag avskilda service-, företags- och handelsområden måste integreras.
Under rubriken Hållbarhetsperpektiv saknar vi ett bredare angreppssätt. Såväl social som kulturell och ekonomisk hållbarhet ingår i miljöbegreppet och påverkas av arkitektur och stadsplanering. Hushållning med det kulturella kapital som såväl enskilda hus och bebyggelsemiljöer som de värden som Stockholms stadsbild som helhet besitter måste vara grundläggande liksom hushållning med pengar och material. Behov av krav på lösningar som främjar social hållbarhet har nämnts tidigare. Är det ekonomiskt hållbart eller ens ekologiskt och socialt hållbart att som sker idag pressa in ny byggnadsvolym i Stockholms centrala delar genom dyra och komplicerade lösningar som att bygga på tak och vindar, ovanpå spårområden eller på områden i behov av penningslukande och ekologiskt tveksam sanering. I stället för att med ny arkitektur skapa attraktivitet på nya platser för mindre än halva priset? Två bostäder på taket ger fem på marken.
Krav på flexibilitet inte bara i de enskilda byggnaderna utan också i stadsplanerna måste räknas dit. Kan vi verkligen kalla den planerade Norra Djurgårdsstaden eller Liljeholmen för hållbara när det innebär att ta de sista sjönära verksamhetsområdena i anspråk för om än så klimatsmart bebyggelse och därmed för alltid förhindra verksamhet i centrala Stockholm som kräver lokalisering vid vatten som t ex tillräcklig yta för energieffektiva sjötransporter direkt till konsumenter och verksamhet i städernas mest tätbebyggda delar?
Insiktsfullt konstateras under kapitlet Variation att det är variation i den lilla skalan och innehållsmässig variation med blandade verksamheteri och inte variation i den övergripande skalan som ger en upplevelserik miljö i sig. Texten under rubriken Arkitektur, trygghet och mångfald kunde blivit mer förståelig om den placerats i kapitlet ”Människan i fokus”. Beträffande de så viktiga radiella gång- och cykelstråken bör tvärtemot översiktsplanens intention, med kunskap om arkitekturens och stadsplaneringens möjligheter, krav ställas på bostadshus utmed dessa med utformning som gör att stråken genom de gröna kilarna känns trygga och attraktiva också nattetid. Det finns forskning som visar hur sådant kan göras utan att inkräkta på värdet som ekologiska korridorer.
Enligt kapitlet Stadens siluett kan förändrad höjdskala tillämpas i stadens höjdpunkter och utvecklingsområden. Ett oavvisligt krav måste vara att tillkommande byggnader inte minskar upplevelsen av det karaktereistiska hos stadens siluett. Även byggnader på avstånd kan orsaka stor skada. Ett krav vid bl a prövning av ny höjdskala i hela staden, innerstad såväl som ytterstad, är att genomföra en analys av platsens identitet och önskvärd utveckling utifrån denna.
Under rubriken Medvetna tillägg i äldre miljö beskrivs att när det gäller de äldsta delarna av Stockholm med utblick över centrala inlopp och i malmarnas stenstadskvarter ät siluetten känslig. Där ska bara projekt som uppvisar särskilt hög arkitektonisk kvalitet och relevans kunna prövas med fokus på bättre helhetsverkan och omgivande stadsmiljö. Här är det viktigt att lägga till med högsta prioritet för att upplevelsen av siluett och skärgårdslansskap inte minskas. Det kan finnas en motsättning mellan bättre helhetsverkan och den för Stockholm karakteristiska siluetten och skärgårdskaraktären. En diskussion om hur man ska trolla bort missgreppen med Waterfront och kv Orgelpipan kommer säkert att föranleda en sådan diskussion.
Vi vill också, väl medvetna om att förslaget bygger på ÖP 2010 ”Promenadstaden”, starkt ifrågasätta att strategin ”stärk den centrala staden” som den tillämpas är bra för Stockholms långsiktiga tillväxt. Det står i motsats till de tre andra strategierna ”satsa på attraktiva tyngdpunkter, koppla samman stadens delar och främja levande stadsmiljö i hela staden”. Dessa tre strategier är oändligt mycket viktigare och kräver all kraft för att hela Stockholm ska bli attraktiv, miljövänlig och socialt fungerande. Ett sådant förhållningssätt kan man till skillnad från satsningar på en mer monocentrisk struktur utan flexibilitet för framtida förändring kalla modern och i linje med de mest progressiva som sker i världen.
Vi anser att Promenadstadens vision av ett förtätat och stärkt city som beskrivs under rubriken ”Hållbarhet”, med betydligt högre höjder och större skala än omgivande bebyggelse omöjligt kan vara förenligt med tillvaratagande av Stockholms identitet och kulturvärden. Här kan man verkligen tala om de små stegens tyranni. Erfarenheten av argumentationen inför redan genomförda och beslutade projekt förskräcker.
Någon avgränsning av vad man kallar city framgår inte av förslaget. Skulle man fullfölja den bebyggelse som diskuterats vid centralstationen går mycket av Stockholms karaktäristiska stadsbild förlorad. I beskrivningen av vikten av att allt framgent kunna uppleva Stockholms centrala delar som delar en arkipelag och i beskrivningen av vattenrummens betydelse måste det bättre betonas att också Klara sjö är en nog så viktig del av denna arkipelag och dess dalgång avgörande för upplevelsen av Stockholms siluett. Än finns det utblickar mot Gamla stan utmed Klara sjös dalgång. Skulle den mastodontiska bebyggelse utmed dess stränder som föreslagits som Västra City bli verklighet så skadas inte bara vyn mot stadshuset och siluetten i stort utan själva upplevelsen av att vi befinner oss i en stad på öar skulle gå förlorad. Att så bygga på tvärs mot Stockholms naturliga förutsättningar är i längden dömt att misslyckas. Om vi inte förmår se framåt och ändra fokus blir det hela ett hopkok. I den mån som det finns för dåligt utnyttjade ytor i innerstan bör dessa ses som möjligheter för framtiden.
Bevarandet av stenstadens traditionellt småskaliga taklandskap är likaså avgörande för det unika värdet hos Stockholms siluett. Stora delar har redan förgrovats av på och nybyggnader. Vi ifrågasätter starkt att befintligt taklandskap förses med fler ”moderna” påbyggnader. Vid på och ombyggnad måste krav på respekt för den påbyggda fastighetens kulturvärde ställas.
Vad signalerar det egentligen att man så gärna vill utforma vanliga bostadshus eller vanliga kontorsbyggnader som skyskrapor?
Det som beskrivs i kapitlet Offentliga rum kan inte nog understrykas; att det finns offentliga rum av varierande slag som träffpunkter, att handels och servicefunktioner integreras i stadsrummet och centrumanläggningar kompletteras med bostäder och arbetsplatser, att det finns tydliga gränser mellan vad som är privat och offentligt och att entréer lokaliseras mot gatan så att det blir så mycket liv och rörelse som möjligt där. Lika viktigt är det dock att det finns träffpunkter för olika aktiviteter. I dagens iver att bygga på redan exploaterad mark och att höja inte minst arkitektonisk standard körs många uppskattade och livaktiga verksamheter bort från industri och hamnområden. Det kan vara ren hobby, kulturell verksamhet eller lågavkastande hantverk som inte har råd med högre hyror. Symtomatiskt indikeras i promenadstaden t ex att de många små båtklubbarnas vinterförvaringar ska samlas i stora depåer. Det tar bort livaktiga inslag i stadsbilden och ökar biltrafiken. Det är lätt att gissa vad som händer med gemenskapen i dessa båtklubbar. Krav på bevarande av möjlighet till hobby, konst och kulturverksamhet och hantverk året runt också i utomhusmiljön bör fogas in i texten om ett rikt och levande stadsliv. För att åstadkomma detta räcker inte blandning av olika funktioner och flexibel användning. Till riktlinjen bör därför tillfogas blandning av lokaler med olika standard och hyresnivå.
I kapitlet Gröna rum kunde man förvänta sig kravet att innerstadens parker inte får förlora mer av sin grönska på grund av succesivt tillkommande aktivitetsytor? Det är väl inte orimligt att innerstadsbornas anspråk på sådana inte kan tillgodoses annat än till en bråkdel av vad förortsborna får.
Vi förvånas över att inte beskrivningen i kapitlet Blå rum av Stockholms så karakteristiska och beundrade relation till vattnet är tydligare. Stockholms vattenrum med växlingen mellan bebyggelsefronter direkt invid innerstadens kajer och dess inramning av partier med grönska, kraftfulla delvis skogklädda bergspartier och.glesare bebyggelse är unik. Dess karaktär bör skyddas. Vi förvånas över att inte naturen här ges samma betydelse för hela Stockholm som de gröna kilarna. Vad är mer attraktivt som rekreation än t ex särskilt söder/västervänd natur eller park mot vattnet.
Också utblickarna mot och över vattnet från det inre av innerstadens stadsdelar är en fundamental del av Stockholms identitet och borde beskrivas bättre i förslaget. Att verkligen ta hand om befintlig panorama utsikt mot Riddarfjärden, Gamla stan och Saltsjön som Slussen erbjuder borde vara en självklarhet. Att ha som huvudambition att bygga ihop så att det inte blåser och så att staden blir tätare just här kan inte annat än misslyckas. Att nu avstå från att gräva ner tunnelbanan i ett läge när stora reparationer förestår, risken för översvämning kan avvärjas för lång tid framöver och det framförallt fortfarande är möjligt kommer att dömas hårt av eftervärlden. En allmän riktlinje borde kunna vara att från de få öppna platser i innerstan som fortfarande finns kvar förstärka kontakten med vattnet.
Kapitlet Processen bör kompletteras med att ny bebyggelse inte bara ska prövas utifrån utvärderingskriterier specifikt för denna utan den ska prövas utifrån en generell riktlinje att det unika värdet i siluetten inte får skadas samt med krav dels på områdesprogram för ett betydligt större område och dels på jämförande studier före/efter av siktlinjer från alla punkter varifrån det blir synligt. Problemen för framtida attraktivitet hos de snabbväxande städerna ses som ett universellt problem. I Unescos nyligen antagna rekommendation ”Historic Urban Landscape” poängteras inte minst de sociala och ekonomiska riskerna på sikt med den värdenivellering som pågår och också med bristerna i dagens samråds och utvärderingsprocesser.
Likaså vill vi lägga till krav på analys av konsekvenserna av alternativa principlösningar i tidiga skeden av processen. Detta för att möjliggöra för den oinvigde att t ex bilda sig en uppfattning om hur bebyggelse med olika täthet påverkar utbredningen av en stadsdel eller hel stad såväl som turtätheten i kollektivtrafiken som upplevelsen av det ofentliga rummet exkollektivtrafik eller service.
Stockholms kommun har alla möjligheter i världen att vara kraftfulla och tydliga i sina riktlinjer. De förvaltar ett arv som är av internationellt högsta klass och som många av oss anser blir alltmer urvattnat av klumpiga tillägg utan Stockholmska kvalitéer. Det är hög tid att släppa 1900-talet och på allvar blicka framåt.
Skyline
Peter Elmlund, Matti Shevchenko Sandin , Henrik Waldenström, Kerstin Westerlund Bjurström, Erika Wörman
Kommentarsregler:
För att hålla kommentarspåret öppet så kommer enbart kommentarer med riktigt för- och efternamn visas. För att detta skall kunna garanteras vill vi att du skriver ett registrerat och sökbart telefonnummer i din text. Telefonnumret publiceras inte.
