Saknar framtiden sammanhang?

Är det utveckling att riva Tullhuset på Blasieholmen för Nobel Center? På de flesta förslagen som trillade in till Nobel center var det kulturhistoriskt intressanta Tullhuset från 1876 spårlöst borta – och med det en markör för platsens historia. Helt in onödan tycker de flesta och folkliga upprop mot detta har skapats. Är vi fast i ”Fuck the context” fortfarande?

Det finns små byggnader i staden som en del idag anser vara onödiga. De har fallit ur sin roll, de står i vägen och kan tas bort. Det låter som en normal tankeföljd och progressiv stadsutveckling. De senaste årens politik har varit- finns det en byggbar yta i innerstaden så ska den fyllas. Även det kan vara en normal tankegång. Tyvärr saknas oftast eftertanken i denna ”progressiva” tankebana. Man rycker lite på axlarna och tycker det är synd att en vacker byggnad rivs, men, men.. Detta enkla sätt att ta bort det mentala motståndet är ofta använt i Stockholm idag. Man klipper av lite samband, man torkar en tår men pekar på ”framtiden”, huset är ju ändå inte större del av ditt vardagsliv – och såg du det ens innan?

Byggnaden i fråga råkar vara en av de mest intressanta i Stockholm – Tullhuset på Blasieholmen. Det är inte den äldsta, den vackraste eller ens den mest speciella – men den berättar om hur Stockholm blev en framgångssaga och hur stadens funktioner en gång var regisserad. Platsen var en viktig knytpunkt för passagerar- och lasttrafiken i från Danmark, Norge och södra Sverige. 1876 uppfördes byggnaden och hölls i bruk fram till 1942. Idag har Waxholmsbolaget sina lokaler där. Den ingår i en ensemble av tre kvarvarande tullhus – alla fortfarande i bruk med olika verksamheter som tangerar  deras forna roll. Är det inte viktigt att kunna peka ut sådana platser på annat sätt än Wikipedia?

Naturligtvis skulle byggnaden kunna samexistera med ett Nobelcenter på platsen. Eller ligga någon annanstans. Så varför är de lagda förslagen såpass ignoranta mot historia? Ska historia vara dammigt igen? Vad är tufft nu?

I Svt:s programserie Husdrömmar figurerar en av våra mest välkända och skickliga arkitekter Gert Wingårdh. I programmet stöter han dock på patrull från kollegiet för sina idéer. En gammal boplats med ett äldre hus skall bebyggas. Wingårdh säger att det vore finare om det nya huset hade fått bli större, stå själv och Kaxigt – den yngre arkitekten menar tvärtom och säger sedan att Gert är fostrad i en annan tid med sina referensramar. Hon påpekar tidigare i programmet att respekt för platsen och historien är viktigt. Miljöfrågan likaså då det är onödigt att ta bort något som kan vårdas och har bra kvalité. För att länka ihop byggnaderna ritar hon in en stilkompromiss – länken mellan dem är viktigt.

Den yngre arkitektens tankegång känns helt fräsch och samtida – man kan förena de båda platserna och ta hänsyn till historien. ”Fuck the context” är inte längre gångbart utan hör hemma i det vilsna 1990-talet. Arkitektoniska experiment kan nog användas på annan plats än de som har samband som karaktär.  Det är mer än värt att spara Tullhuset, tänka om i hetsen för ”samtida arkitektur” och verkligen dags för politiker att sätta sig in i stadens historia för att kunna leda dess utveckling. ”Fuck the context” är enkelt och smidigt-  att gå med sammanhanget kanske är för svårt för våra arkitekter idag eller så trampas ”konstnärlig frihet” på tårna. Om det är så borde de valt en annan branch.

Matti Shevchenko Sandin

Länk till ett upprop för att spara Tullhuset här

Fler artiklar i ämnet här

Kommentarsregler: 

Vi ser gärna att du kommenterar, men för att hålla kommentarspåret öppet så kommer enbart kommentarer med riktigt  för- och efternamn visas. För att detta skall kunna garanteras vill vi att du skriver under din text med ett registrerat och sökbart telefonnummer. Telefonnumret  publiceras inte. Väl mött!