Är innerstaden det enda alternativet för framtida boende? Ibland låter det så. Stockholm har alltid växt över sina satta stadsgränser. Varför inte nu? Är det värt att sätta stora värden på spel? Kerstin Westerlund Bjurström filosoferar över ämnet.
”Det vore ju synd om Stockholms unika skärgårdskaraktär och siluett förstörs, men vi måste ju bygga fler bostäder” hör jag då och då i samtal människor emellan. Och det är inte konstigt eftersom det är den bild som våra folkvalda politiker ger allmänheten. Verkligheten är att innerstaden med närområde inte räcker långt hur mycket man än tränger in där. Inte kan det då vara värt att som nu pågår att, till onödigt höga kostnader dessutom, fuska bort den siluett och stadskaraktär som så många värderar så högt med nya mastodonthus och påbyggnader. Enligt kvalificerad forskning är stadskaraktären också ett kapital som kommer att få allt större betydelse för Stockholms attraktivitet och ekonomi.
Och inte är det innerstan som behöver förtätas. Jag kan inte se annat än att det är i ytterstans förorter som det behövs mer av det värde som det innebär att gående nå det man vill ha och de man vill träffa. Det är dessutom nödvändigt för att bryta segregationen och minska bilberoendet. Och det går att göra med bevarade gröna värden.
”Men det är ju i innerstan som folk vill bo” hör jag. Att som nu sker i stället exploatera de för områdena innanför så viktiga stränderna är också att såga av den gren som man sitter på. Modernare stadsbyggnadsteorier bygger tvärtom på att fler likvärdiga stadskärnor är att föredra framför städer med ett starkt dominerande centrum. Stora flöden av människor och gods tillgodoses helt enkelt bättre i ett nätverk förutsatt att knutpunkterna är förbundna med varandra. Flerkärniga städer som London och Tokyo har varit framgångsrika genom århundraden. För Stockholm med sitt skärgårdslandskap borde det vara en självklarhet.
Och är det så självklart att en allt tätare innerstad fortsätter att vara attraktiv? Förslummade stadskärnor har vi sett förr. Och hur många av oss har ens besökt någon av de många lägenheter eller kontor i mörka skymda lägen som höghusentusiasterna vurmar för.
Och hur kan någon tro att vi kan minska trängselproblemen för bil- och kollektivtrafik in mot city om vi samtidigt fortsätter att genom förtätning skapa nya målpunkter i innerstan. Underjorden i centrala Stockholm är redan mer genombruten än en schweizerost och vattnen och rymden vill de flesta ha kvar.
Men visst, attraktivitet på andra ställen skapas inte av sig självt. Det behövs en långt mer medveten och kreativ satsning än den som vi ser i Stockholms ytterstad. Det gäller såväl bostäder som lokaler för företagande. Det behövs täthet, egen stadskaraktär, bekväma samband, profilverksamheter och trendsättare. Det är nu med dagens starka utveckling och oexploaterad mark som vi har möjligheten.
Kerstin Westerlund , Arkitekt SAR/MSA
Fakta
Stockholm är redan idag en av de mest enkärniga städerna i Europa, kanske i världen med bara 13 % av sysselsättningen i ytterstan medan i storlek jämförbara europeiska städer som Marseille, Lyon, Lille, Bordeaux, Nantes och Grenoble har 20-30 % och amerikanska storstäder normalt har omkring 50%.
Kommentarsregler:
För att hålla kommentarspåret öppet så kommer enbart kommentarer med riktigt för- och efternamn visas. För att detta skall kunna garanteras vill vi att du skriver ett registrerat och sökbart telefonnummer i din text. Telefonnumret publiceras inte.
Kerstin Westerlund är inne på en viktig punkt. Storstockholm växer med ett Södermalm var tredje år. Staden växer med en helt ny kvartersstad var 7:e-8:e år.
Samtidigt är kvartersstaden tätare än många jämförbara kvartersstäder såsom Köpenhamn, Berlin, Hamburg, Helsingfors, Oslo osv. Marken i kvartersstaden är med några undantag redan fullbyggd (dock inte färdigbyggd en stad blir aldrig färdigbyggd).
Det säger sig självt att när staden växer med 110.000 invånare var tredje år måste man låta kvartersstaden växa utåt och den måste få nya noder längre ut. Det är nämligen dessa noder där stråk korsar varandra som kan skapa den attraktivitet som skribenten efterfrågar.
När staden växer så snabbt som den gör är det fördelaktigt om tillväxten i huvudsak sker i form av ny kvartersstad med förebild i den stad som redan finns i innerstaden. Om 110.000 ska få plats i kvartersstad räcker det med 4km2. Om de ska bo i förorter krävs istället 15-100km2 beroende på typologi. Om vi bygger förorter kommer tätortens yta att fördubblas på tio år. Detta innebär längre avstånd och mer bilberoende. Bygger man däremot ut kvartersstaden kommer de korta avstånden att bibehållas samtidigt som underlag för ny kapacitetsstark kollektivtrafik skapas.
Jämförelsen med de andra städerna i texten ovan kanske man ska ta med en nya salt. I Stockholm finns det en ganska markant gräns mellan inner- och ytterstad. Vanliga europeiska storstäder är istället uppbyggda längs ett rutnät där stenstaden successivt övergår i mindre täta, uppbrutna typologier och slutligen villaområden. Dock allt inom samma gatustruktur. I Stockholm slutar tyvärr det sammanhängande gatunätet vid tullarna. Vad procentsatserna anger blir därmed svårt att göra några jämförelser på.
Att amerikanska storstadsregioner har 50% av sysselsättningen utanför innerstaden är inte så konstigt. De är ofta uppbyggda kring bilism och traditionella, täta innerstäder är inte kompatibla med massbilism. Istället har så kallade edge-cities uppstått där motorvägarna korsar varandra längre ut (alltså lite som Kungens kurva). Att innerstäderna i USA pga bilismen tömts på boende och arbetstillfällen är ett fenomen som kallas dounut-effect. Vi får verkligen hoppas att det inte går så långt i Stockholm.
Kerstin Westerlund har så rätt, och fler skuggiga, smala Stockholmsgator är som bekant inte bra för vår hälsa.
Underjorden är ett problem som inte uppmärksammas tillräckligt. Någon borde forska i den. Ett litet exempel: Under lilla Johan Helmich Roman parken trängs nu både gamla stambanan, T-banan och citybanan med en mängd rör och ledningar. På stambanan, inte så långt under ytan, går ibland godståg med explosiva ämnen! För mera intressant information beställ Länsstyrelsens riskanalys för ett ev. storbygge i parken. En ögonöppnare kan jag lova.
Birthe Lundvik
Nu tycker nog de flesta att de skuggiga smala gatorna i Gamla Stan inte är något större problem.
Vad gäller järnvägen. Tycker du att man borde ha dragit citybanan förbi Kungsholmen?
Ett förslag vore ju att bygga en förbifart över Ekerö, fast på spår, där alla godståg med farligt gods kunde gå.
Gamla stan har andra faktorer som gör det trivsamt. F ö bor väldigt få där.