Nobelcenter – i andan av en enögd stadsbyggnadspolitik

Det går undan i Stockholm. Beslut tas och hus rivs, nya planeras. Görs dessa beslut över stockholmarnas huvuden och vad gör de med ett av våra starkaste varumärken – vår kulturmiljö? Caroline Silfverstolpe i nätverket ”Bevara Blasieholmen” har engagerat sig i frågan:

Så gjorde (m) till slut troligtvis världens dyraste pudel och det omdiskuterade Zettervallska klocktornet vid Norra Station som så brutalt revs ned ska återuppföras. Att teglet redan sålts ut på Blocket och nu måste köpas åter av staden och sedan återuppföras för dyra pengar, med ett resultat som sannolikt blir en blek kopia av originalet, är inte svårt att uppröras över.

Att några av tegelbitarna till slut kommer att hitta hem får anses desto mer välkommet. Förhoppningsvis har vi lärt oss något av denna historia. Att platser, byggnader och historia har ett större värde i människors liv än vad det byggindustriella komplexet kanske förmår, men inte riktigt vill, inse. Byggnader och platser berättar en historia. Äldre arkitektur skapar trivsel. I en kraftigt accelererad expansion och förtätning av staden blir dessa kulturhistoriska markörer viktigare än någonsin.

”En stad rik på kulturhistoriska värden” står det på Stockholms stads hemsida. Promenadstaden talar om förvaltandet av Stockholms kulturhistoriska värden som en ”central del i planeringen för stadens utveckling”. På en annan plats understryks ”de kulturhistoriska värdena som utgångspunkt när staden växer”. På pappret allt rätt. Trots detta gör staden precis tvärtom – gamla byggnader i innerstaden raseras med en hiskelig fart. Medan europeiska städer ännu kämpar med att återställa stadsbilden efter världskrigens härjningar, ser Stockholm till att göra det omvända. Det sägs att vi ska ”sätta staden på kartan” – som om den inte redan fanns där.

Stadsbyggnadsborgarrådet Regina Kevius har en egen filosofi: ”Bygg staden med större hänsyn till framtiden än till det förflutna”. När vi istället borde bygga idag, med hänsyn till både framtiden och till det förflutna. Varför skapa ett motsatsförhållande som inte finns? När kraften läggs på att förnya den gamla stenstaden påverkas inte bara de kvaliteter som gör att vi vill vistas i den – vi snuvar också närorten på framtida potential att skapa nya välkomnande och karaktärsskapande stadskärnor. Det handlar om en enögd statsbyggnadspolitik med en haltande logik för stadens utveckling.

Kultur- och historielösheten tycks dessvärre genomsyra även de mest nobla av institutioner. När Nobelstiftelsen nyligen presenterade arkitektförslagen för ett Nobel Center att uppföras på en av Stockholms mest iögonfallande platser, Blasieholmen bakom Nationalmuseum, låg en känsla av förtvivlan nära till hands, ja den bokstavligen omslöt en. Stora futuristiska lådor och udda upplysta formationer avtecknades som likt rymdskepp angjort staden från ovan. Hade de verkligen kommit rätt? Förväntades verkligen frackklädda dignitärer från hela världen komma ned för kommandobryggan?

En gallring följd av det vinnande förslaget av Chippenfield som presenterats gjorde inte saken bättre. Fortfarande planeras för en gigantisk koloss – ett de facto kongresscenter på den medeltida kajkanten – som liksom skövlar allt i sin väg. På den ”obebyggda tomten” står idag ett vackert tullhus från 1876 ritat av Axel Fredrik Nyström (arkitekt vid Drottningholms slott) och stadens enda kvarvarande hamnmagasin från förra sekelskiftet som än idag används flitigt av sjöfarten. Vad gör väl det?

Det är att slå knockout på omgivningen och samtidigt amputera den. Att sätta kaninöron på ett Nationalmuseum som rimligtvis borde få fortsätta vara ensamt paradnummer på platsen och ges möjlighet till framtida expansion. Det är att återigen glömma bort att man verkar i ett sammanhang, i både tid och rum.

Nobels varumärke står för utveckling, innovation, långsiktighet och förvaltande – samma värden som torde prägla stadsutvecklingen enligt stadens hemsida. Eller för den delen projektfinansiärernas värdefulla arbete (Knut och Alice Wallenbergs stiftelse och familjen Erling-Perssons stiftelse). Men än en gång känns allt detta hopplöst bortblåst. I svår konkurrens med någon av stadens nybyggda sportarenor är det svårt att föreställa sig ett mer ofestligt och andefattigt locus för de högtidliga Nobelfestligheterna än det som just nu planeras. Det är dags att öppna båda ögonen och tänka om.

Caroline Silfverstolpe

Nätverket ‘Bevara Blasieholmen’

Facebook: Bevara Tullhuset från 1876 och hamnmagasinen på Blasieholmen här

SVT-ABC nyheterna (ca 3 min in i programmet) här

Läs Nobelstiftelsen förstör sitt varumärke här  

Läs fler artiklar om Blasieholmen här

Läs DN: Ola Andersson: En ny rivningsvåg rullar in över Stockholm här

Läs DN: Dan Wolgers – Handlingskraft är som dynamit i politikens händer här

Läs Allt om Stockholm: Edvard Blom ryter till om Nobel Center här

Kommentarsregler: 

Vi ser gärna att du kommenterar, men för att hålla kommentarspåret öppet så kommer enbart kommentarer med riktigt  för- och efternamn visas. För att detta skall kunna garanteras vill vi att du skriver under din text med ett registrerat och sökbart telefonnummer. Telefonnumret  publiceras inte. Väl mött!