Skicklig arkitekt med fel uppgift

Nobel Centers gyllene vinnare har fått frågetecken på sig. Platsens lämplighet, befintlig arkitektur och närheten till Nationalmuseum är en del av dem. Kerstin Westerlund Bjurström höjer flera där märkesarkitektur ifrågasätts, värden som blockeras samt den rädsla Stockholms politiker har att inte synas ute i världen.

Ingen tvekan om att tävlingsjuryn valt det bästa förslaget till nybyggnad för Nobel Center på Blasieholmen. Kanske har också den brittiska arkitekten David Chipperfield, som vann tävlingen, till och med löst uppgiften på bästa möjliga sätt utifrån de förutsättningar som givits. Ändå kommer fördelarna med förslaget aldrig att kunna väga upp nackdelarna om det realiseras. Stockholms speciella karaktärsdrag skulle komma att bli mindre tydliga. Viktiga vyer förvanskas. Historiska minnesmärken och verksamhet som bidrar till upplevelsen av en i särklass spännande historia utplånas. De praktiska förutsättningarna för att bedriva småskalig närsjöfart försämras.  Befintliga märkesbyggnader förlorar i betydelse. Möjligheten att fullfölja nu pågående utveckling av Nationalmuseum hindras.

En skicklig arkitekt skapar arkitektur av världsklass, gör det bästa möjliga av uppgiften och ändå är resultatet redan från början dömt att bli så fel. Det är verkligen att missbruka och misshushålla med talang.

Det går inte att komma ifrån att det är en alldeles för stor volym som man vill få in på platsen. Det vinnande förslaget har en relativt kort fasad mot Nybroviken. Härigenom blir den nya byggnadens negativa påverkan på den idag så magnifika vyn från vikens inre del ut mot det öppna skärgårdslandskapet mindre än i många andra förslag. I gengäld reser sig en jättelik bredsida  mot Skeppsholmen, Galärparken, Strandvägens bortredel och mot inkommande sjötrafik.  Hur mycket gyllene skimmer och eleganta arkitektoniska lösningar som man än lyckas åstadkomma så är jag rädd att det inte kommer att kunna ta bort känslan av malplacerat jättekomplex. Arkitekten har hederligt visat detta i bild. Den finns dock, i vanlig ordning måste jag säga, inte med bland de mediepresentationer som allmänheten fått ta del av.

Det finns verkligen skäl att undra över om en sådan byggnad på den plats som nu valts kommer att ge Nobelstiftelsen och dess finansärer den image som de eftersträvar. Är det oavsett problemen med vald lokalisering rätt att placera en spjutspetsverksamhet som Nobelstiftelsens i Stockholms historiska kärna bland minnesmärken som mest symboliserar en svunnen tid?  Varför inte en lokalisering i sammanhang med andra vetenskapliga institutioner som t ex inom universitets- och vetenskapsområdena strax norr om stenstaden eller möjligtvis i närheten av Tekniska museet på Djurgården. Varför inte ännu hellre att som pionjär i ett nytt paradläge strax utanför innerstaden bidra till Stockholm utveckling?

Ingen av de andra förslagen har i något enda avseende löst frågan bättre.  Celsings förslag är fint som byggnad i sig, men skulle i sin omgivning för mycket associeras till den bebyggelse som kom till efter 50- 60- talets rivningsvåg Wingårds har gjort ett försök att frigöra sig från både kvartersstruktur och jämförelse med Nationalmuseibyggnaden, vilket kunde varit en lösning med en betydligt mindre byggnadsvolym. Men igen glas är inte genomskinligt dagtid och byggnaden skulle nog mer upplevas som en plåtburk om än vackert skulpterad.

Att tullhuset och magasinen behöver rivas är i sig oacceptabelt. Det tål att upprepas att Stockholm behöver de få minnesmärken från verksamhet av mer alldaglig karaktär som finns kvar. De berättar en väl så viktig historia som de mer monumentala byggnaderna.  Den passagerarsjöfart till omgivande skärgård som nu är ett så viktigt inslag i stadsbilden behöver servicelokaler i närområdet för att så ekonomiskt som möjligt bedriva sin verksamhet. Sådan lite udda verksamhet gör stadsmiljön intressant och berikar tillsammans med den historia som dessa små byggnader berättar stadslivet på ett oersättligt sätt.

Svenska staten satsar just nu på en omfattande renovering av Nationalmuseum med sikte på att återställa byggnaden i dess ursprungliga prakt. I det ingår att öppna upp dess nu förbyggda fönsterytor mot omgivningen åt alla håll och att med konst, arkitektur och stadsrum i samspel utveckla det till den kulturella samlingspunkt som det en gång var tänkt som. Att då begränsa såväl dess dominans på platsen och den viktiga vyn mot Nybroviken som möjligheten för Nationalmuseum att här skapa en skulpturpark som komplement till den alltför ofta överbelastade Kungsträdgården kan inte ses som annat än fel. Lika fel och oerhört kortsiktigt är det att beröva Nationalmuseum dess naturliga expansionsmöjlighet.

Jag kan förstå att Nobelstiftelsen vill ha ett prominent läge till vilket besökarna hittar. Men Blasieholmen mitt i ett alltför vanligt trafikkaos kan inte vara ett drömläge.  Att som nu är på väg att ske tränga in ytterligare en publikdragande verksamhet inom en radie på 500 m från Karl XII s torg verkar inte klokt. Tänk om 1800-talets och förra sekelskiftets institutionsbyggare på motsvarande sätt skulle pressat in Nationalmuseum, Dramaten, Operan, bankpalatsen osv i Gamal stan?

Att byggande i Stockholm alltför ofta blir misslyckat har flera orsaker. Beslutsfattarna i staden verkar helt omedvetna om att man måste våga satsa helhjärtat på att bygga ny ”riktig” stadsmiljö som har förutsättningar att bli lika attraktiv som det som idag ses som innerstad för att Stockholm som helhet såväl ska kunna behålla sin attraktivitet och befintliga värden som utvecklas på ett bra sätt. I brist på internationellt perspektiv underskattar värdet av stadsmiljöns speciella karaktär. Genom att som nu sker pressa in nybyggande i och ovanpå stenstaden bygger man bit för bit bort dess speciella kvalitet och särprägel. Samtidigt gör man sig av med möjlighet att på ekologiskt och ekonomiskt rimligt sätt tillgodose framtida oförutsedda behov. Fina platser som förr eller senare kommer att behövas för gemensam nytta bebygger man med bostäder. Någon djupare diskussion om möjliga alternativ och om målet med en lokalisering utifrån ett bredare stadsbyggnadsperspektiv innan arbetet drivits för långt verkar inte föras.

Politiker och tjänstemän väljer alltför ofta att sätta sig över varnade ord från allmänhet, specialister och organisationer. Det verkar enklare att negligera eller förlöjliga det som framförs. Helt säkert är ett skäl till de många misslyckandena också ett för stort avstånd mellan arkitektkårens ideal och kompetens och de krav som en engagerad allmänhet med känsla för stadens speciella karaktär ställer.

Nu har stadens ledning nu återigen engagerat sig i en storstilad arkitekttävling på en för staden känslig plats som jag har svårt att tro kommer att kunna accepteras i den planprocess som nu följer. Varför denna blandning av hybris, mindervärdskomplex, ängslighet, okunskap och arrogans som gör att det alltför ofta blir så här i Stockholm? De flesta inblandade är allmänt hyggligt kompetenta människor som vill väl.

Kerstin Westerlund Bjurström

Arkitekt SAR/MSA

Facebook: Bevara Tullhuset från 1876 och hamnmagasinen på Blasieholmen här

The Guardian: David Chipperfield’s heritage pub brawl ends in a victory for no one

SVT-ABC nyheterna (ca 3 min in i programmet) här

Läs Nobelstiftelsen förstör sitt varumärke här  

Läs fler artiklar om Blasieholmen här

Läs Allt om Stockholm: Edvard Blom ryter till om Nobel Center här

Arch Daily: Chipperfield´s Stockholm Nobel Centre Faces Harsh Opposition

Kommentarsregler: 

Vi ser gärna att du kommenterar, men för att hålla kommentarspåret öppet så kommer enbart kommentarer med riktigt  för- och efternamn visas. För att detta skall kunna garanteras vill vi att du skriver under din text med ett registrerat och sökbart telefonnummer. Telefonnumret  publiceras inte. Väl mött!