Peter Elmlund fördjupar sig i frågan om täthet inom stadsbyggnad. Begreppet täthet är lätt att missförstå om man inte studerar de bakomliggande faktorerna noggrant. Vi repriserar denna artikel eftersom den ständigt är aktuell.
DN:s skyskrapefantast Anders Sundström har nu följt upp sin artikel om brist på höghus i Södra Värtahamnen. Denna gång är det Skönhetsrådets kritik av den föreslagna kvartersbebyggelsen om 6-8 våningar som uppmärksammas. Tydligen ingår en höghuskampanj i rikstidningen DN:s nya stockholmsstrategi. Men för all del, att skönhetsrådet av stilistiska skäl förespråkar höga, utmanande byggnader, kan jag smälta. Smaken är som bekant delad.
Det jag reagerar mot är alla pseudoargument för höghus som florerar i debatten, inte minst från den oblygt röstfiskande Per Ankersjö som lovar att höghusen ska ge oss många nya bostäder i City.
Jag påpekade i ett tidigare inlägg att det inte råder några tydliga samband mellan höga hus och täthet i en stadsdel. Av kommentarerna att döma är detta för stadsforskare välkända förhållande svårt att ta till sig. Det är förståeligt eftersom de flesta nog intuitivt skulle hävda att det är självklart att höga hus ger högre täthet (mätt i antalet människor eller bebyggd yta) än låga hus.
Helt galet är det inte att tänka så. Om vi bara mäter den bit mark som huset står på så stämmer det till punkt och pricka. Men det är inte så man mäter sammanhängande täthet. Varje huskropp måste försörjas med gator, öppna platser, service och annat och därtill dagsljus ner till bottenvåningarna samt till eventuella gårdar.
Vi måste därför också räkna med mellanrummen. Olika stadsbyggnadstyper utnyttjar dessa mellanrum på olika sätt, som vi kan se på denna principskiss där samma täthet realiseras på tre olika sätt:
När vi fogar kvarter till varandra uppstår nya rumsliga fenomen. Bygger vi med låga hus, som i Gamla Stan, kan vi uppnå hög täthet genom att anlägga smala gator. Bygger vi högre måste vi bredda gatorna, inte bara på grund av behovet av ljus utan också på grund av att höga hus drar till sig mycket rörelser av människor, varor och bilar.
Ett annat fenomen vi måste ta med i beräkningen är den mörka kärnan som uppstår i höga hus, alltså maskineri för hissar, luftkonditionering, etc. Den växer i takt med hushöjden och äter därför upp en del av tätheten.
Låt oss börja med ett lokalt exempel. Nedanstående bilder av Hammarby Sjöstad och Arken Arkitekters skiss för Loudden visar två helt olika stadsbyggandstyper med samma täthet (enligt Arken).
Sådana här jämförande studier har gjorts på många håll i världen och slutsatsen är att man kan nå likadan sammanhängande täthet med i stort sett vilken stadsbyggnadstyp som helst. Det finns små områden i såväl Hong Kong (Mong Kok), Paris (delar av 11:e distriktet), Macau och Cairo som har mer än 100 000 invånare per kvadratkilometer. I Hong Kong skapas tätheten med skyskrapor, i Paris med 8-9 våningar och i Macau och Cairo med låga hus som står tätt. Detta kan man lätt se själv med hjälp av Google Earth.
Denna lilla jämförelse säger dock ingenting om hur trångt människorna bor. Ska vi säga något meningsfullt om täthet i stadsbyggnadssammanhang måste vi titta på fler parametrar, som t ex antalet byggda kvadratmeter, antalet parkeringsplatser, antalet arbetsplatser, genomflödet och antalet besökare (ja, besökare måste också ha plats i stadens mellanrum ).
En mycket kvalificerad studie kring frågan om täthet och hushöjd har gjorts av stadsbyggnadskontoret i Melbourne (som är ett mycket ansett kontor). Rapporten finns att ladda nedhär.
Kontoret har studerat hushöjder och tätheter i representativa utsnitt om 1 hektar i tio stora städer runt om i världen och resultatet blev följande:
Distriktet Eixample Barcelona levererar således högre täthet i antalet boende, antalet lägenheter och antalet arbetsplatser än vad området Mid Levels gör i Hong Kong. Än mer förvånande kan vara att den låga och täta stadsdelen Borneo Sporenburg kommer så högt med sina stadsradhus.
Två viktiga slutsatser i rapporten är att hushöjd inte alltid leder till ökad täthet och att mycket höga hus minskar kvaliteten i stadsrummen. Det senare kan man konstatera i följande jämförelse mellan en gata i Barcelona och en gata i Mid Levels, Hong Kong:
Eftersom ökad täthet inte är ett hållbart argument för skyskrapor i Stockholms innerstad så får väl anhängarna av sådana precisera vad de är ute efter. De enda rimliga skälen jag kan finna är de som återfinns inom det som Lars Marcus kallar för det representativa fältet, alltså byggnader som symboler eller som kulturella uttryck. För min egen del är jag mer intresserad av levande stadsrum än av symboler. Till detta ämne kommer jag att återkomma.
Peter Elmlund
Länk till artikeln i DN 27/3 här
Kommentarsregler:
Vi ser gärna att du kommenterar, men för att hålla kommentarspåret öppet så kommer enbart kommentarer med riktigt för- och efternamn visas. För att detta skall kunna garanteras vill vi att du skriver under din text med ett registrerat och sökbart telefonnummer. Telefonnumret publiceras inte. Väl mött!
1 kommentar