Många av våra mest omtyckta områden byggdes för arbetare och människor med låg social status, exempelvis trädgårdsstäder. Idag betraktar vi dem som attraktiva och vackra för deras starka identitet och de bebos av höginkomsthushåll, trots sin enkelhet och långa avstånd till stadens centrum.

Attraktiva miljöer ger ekonomiska och sociala värden 

Historiskt har processer som urbanisering fungerat som en potent katalysator för social spekulation och sociala åtgärder. Aktivisterna som arbetade för ett bättre och hälsosammare samhälle för behövande gjorde ett framgångsrikt arbete. Trädgårdsstadsförespråkarna i början av förra seklet drevs av en politisk, ekologisk och social ideologi. De ville att invånarna skulle uppfatta sig själva som medlemmar av ett sammanhållet samhälle med gemensamma moraliska och sociala värden genom att skapa en stark identitet i den byggda miljön. Deras ambition var även att kombinera städer med jordbruksområden i en ekologisk enhet.

Ett annat mål var att skapa självständiga städer, fria från klassegregation. Dessa frågor är fortfarande aktuella och vi har mycket att lära av dessa byggda miljöer. Goda exempel på stadsmiljöer byggs ofta i tider av kris och för arbetarklassens människor eller människor i lägre medelklassen. De har bevisat sig vara hållbara på grund av sin moderna funktion sin ålder till trots. Att bedöma efter deras höga prisnivåer idag är de mycket attraktiva miljöer. Detta bevisar att det är både ekonomiska och varaktiga sociala värden vi skapar när vi planerar attraktiva miljöer.

Attraktion mot segregation

Attraktiva miljöer har långsiktig stabilitet avseende sociala och ekonomiska värden. Om vi inte planerar attraktiva områden så kommer människor som har råd att välja något annat. Resultatet är att området får en negativ ekonomisk och social spiral och vi kommer att få socialt segregerade områden. Och resultatet av detta är att vi inte får de egenskaper vi behöver i vår byggda miljö för att skapa hållbara städer. Den ökande sociala och etniska segregationen är ett stort hot mot våra tätorter. Historien lär oss dock att undvika att patent-lösningar. Vi måste skapa levande miljöer för olika smaklinjer och se till att olika delägarskap byggs sida vid sida i en rik väv med olika stadsstrukturer.

Idag bygger vi förortsmiljöer med få humanistiska inslag eftersom vi har många arkitektoniska tabun inom modern design. Till exempel anser vi fortfarande Le Corbusiers 80 år gamla vision om en ny tid är ett modernt sätt att planera städer. Med löften om sol, luft och ljus växte en lång rad förorter upp för att lösa bristen på bostäder i utkanten av de stora städerna.

Denna genre av enahanda arkitektur och repetitiv stadsplanering visade sig snart vara otrivsam och mycket snart uppstod segregerade områden med nästan bara utsatta minoriteter. Den konstnärliga och sociala visionen i Corbusiers idéer har visat sig leda till trista och anonyma förorter med social och ekonomisk kollaps. Dessa områdens brist på humanistisk insikt är orsaken till deras totala sociala och ekonomiska misslyckande och vi måste studera dem bara för deras misstag. Vi måste våga släppa den modernistiska tron – den är inte modern längre.

Erika Wörman

Kommentarsregler:

Vi ser gärna att du kommenterar, men för att hålla kommentarspåret öppet så kommer enbart kommentarer med riktigt för- och efternamn visas. För att detta skall kunna garanteras vill vi att du skriver under din text med ett registrerat och sökbart telefonnummer. Telefonnumret publiceras inte. Väl mött!