Kanske skulle stadens beslutsfattare vara mer varsamma med befintliga värden hos Stockholms bebyggelse om de visste mer om att kvalificerad forskning vid universitetsfakulteter i ekonomi runt om i världen visar att själva förekomsten av historiskt värdefull miljö har ett betydande ekonomiskt, socialt och ekologiskt värde skriver Kerstin Westerlund Bjurström.
I skuggan av planerna för de stora ännu inte startade byggprojekt som upprör mest i Stockholms innerstad, pågår planering för mängder av mindre på och tillbyggnader. En del av dem kan kanske i ett större perspektiv anses vara oförargliga och vi kan glädjas med dem som oftast till astronomiskt pris lyckats få in sin fot på en eftertraktad plats. Men de flesta kommer ohjälpligt att ta bort ljus från bostäder och lokaler och att åstadkomma trånga mörka kyffiga gatu- och gårdsrum. Tillsammans med andra liknande tillägg förvanskar de den stadsbild och det taklandskap utgör en så stor del av Stockholms unika karaktär och som har ett så stort värde för så många.
Någon större skillnad när det gäller att avhjälpa bostadsbristen eller för att dämpa prisrallyt på bostadsrätter i innerstan gör de inte. Bara på Norrmalm är minst ett tiotal planer på gång och liknande gäller på Östemalm, Söder och Kungsholmen.
I förgrunden till vänster Ferdinand Bobergs f d Vattenverk.
Planerad bostadsbyggnad.
Ett aktuellt exempel är planeringen för ett elva våningars bostadshus med 40 smålägenheter i kanten av Sabbatsbergsområdet, nära Klara sjö där Tegnergatan övergår i Barnhusbron. Något positivt tillskott i Stadsbilden har jag svårt att tro att det kommer att bli. Inte kommer den att förta den negativa verkan av den för stadsbilden redan störande höga vårdbyggnaden som ligger bakom utan snarare kommer den att förstärka det negativa intrycket. Dessutom skyms utsikt och sol från flera av dess balkonger och det blir oerhört trångt och mörkt i gårdsplanet.
Som vanligt, tillåter jag mig att säga, säljs huset in med lockande formuleringar med minimal verklighetsförankring. Vad sägs om denna – ”Huset har fått sin form med lutande tak från de klassiska kvarteren på Tegnergatan som är markerade med karaktäristiska hörntorn”? Jag antar att det bland andra är byggnaderna uppe vid Tegnerlunden som avses. Klart är att det är ett framsteg att huset får ett lutande tak. Det är ändå en gåta för mig hur man överhuvudtaget kan jämföra de äldre husen med sina varierade vackra puts- eller i enstaka fall tegelfasader och mjukt formade takformer med den tunga byggnadsklump som skildras på redovisad perspektivskiss. Jag antar att det är sådan utformning som i dagens trend betraktas som ”hög designfaktor”, som också finns med i beskrivningen.
Bakom SJ s stationshusbygge går det faktiskt att ana Klara kyrka..
Men hur kommer man att uppleva Jakobs kyrka mot en fond av nya Gallerians fasad av glas och metall?
Man skulle trott att det stora missgrepp som utformningen av Waterfront Hotell utgör både vad gäller upplevelsen av Stockholms Stadshus och siluett skulle manat till eftertanke. Tvärt om fortgår nivelleringen av Stockholm till en alltmer ordinär mindre storstad. Nu har SJ s nya stationsbyggnad kommit så långt att man måste vara väldigt uppmärksam för att ana Klara Kyrka där bakom vare sig man befinner sig på Klarabergsviadukten på väg till bussterminalen eller nere på Vasagatan.
När den redan beslutade höjningen av Gallerian är genomförd kommer man såväl från vattnet, från Fjällgatan och längs hela Blasieholmskajen att se denna resa sig bakom Jakobs kyrka. I stället för att som nu teckna sig mot himmelen blir det till stor del mot en fond av glas och metall om man över huvud taget kommer att kunna uppfatta dess kontur.
Foto från St Eriksbron mot nordost.
Vid Atlasmuren ska den låga byggnaden som ligger framför bostadshusen byggas på med minst ett par våningar. Det blir mörkare och tristare bakom. Än värre bryts en stilig och harmonisk, för Stockholms stränder så karakteristisk byggnadsfront. Bonnierhusets anslutning till denna bebyggelse kommer i stället för att som hittills på ett genomtänkt sätt trappa sig ner mot de gamla bostadshusen att på ett oskönt sätt avslutas med en stoppkloss till byggnadsvolym som dessutom helt skymmer deras fasader.
Atlasmuren.
Kanske finns det ett vagt medvetande bland stadens beslutsfattare om att något viktigt går förlorat. Kanske har man hört talas om att kulturhistoriskt intressanta stadsmiljöer och att en speciell stadskaraktär starkt bidrar till intresset hos storföretag att etablera sig på en plats, gynnar turistindustrin och ger ett socialt kitt. Men det verkar inte hindra dem från att bit för bit vidta åtgärder som motverkar detta. Kanske skulle de vara mer varsamma med befintliga värden hos bebyggelsen om de visste mer om att det vid många ekonomiska universitetsfakulteter och handelshögskolor runt om i världen pågår kvalificerad forskning som visar att själva förekomsten av historiskt värdefull miljö har ett betydande ekonomiskt, socialt och ekologiskt värde.
Vid ”Department of Economics vid Macquarie University” i Sidney har t ex professor David Trotsby, i ett stort antal forskningsrapporter påvisat att det kulturhistoriska värdet och värdet av städers speciella karaktär bör ses som ett kulturellt kapital som ger betydande samhällstjänster, vilka är av såväl ekonomisk, social som kommersiell natur. Ett annat exempel är ”Free University” i Amsterdam. Där har Peter Nijkamp, som är professor i regional och urban ekonomi påvisat bl a stora positiva effekter på fastigetsvärden hos nybebyggelse av närhet till historiska byggnader och miljöer. Han har bland mycket annat också påvisat vikten att ur ekonomisk och social synpunkt sprida besöksmål och andra offentliga byggnader. Vid samma institution studerar Karima Kourtit entreprenörskap, integration, och hållbarhet i relation till historiska miljöer. Det är inga lokala kulturentusiaster som arbetar med detta utan internationellt välkända ekonomer. Exemplen kan göras många även om detta är vetenskap som ligger i sin linda. Så oändligt mycket mer borde göras.
Högt och platt. Waterfront bjöd inte på pluspoäng.
Helt oberoende av kulturhistoriska värden måste frågan ställas om det är klok strategi för Stockholm stad att som nu pågår ta varje obebyggd markyta eller platt tak som någon exploatör fäster ögonen på i anspråk särskilt för nya bostäder i innerstan. I en redan tät stadsmiljö som i Stockholms innerstad finns inga plussvärden med fortsatt förtätning. Allt mer forskning visar att den, som Stockholm redan är starkt centraliserade staden med avgränsad tät innerstad och glesbebyggda förorter, sannolikt kommit till sin slutpunkt inte minst av hållbarhets och sociala skäl.
Egentligen är det bara att läsa regionplanen RUFS 2010 som ger övertygande argument för detta. Det är ingen vild gissning att det nyligen påbörjade arbetet med en ny generation RUFS kommer att peka på behovet av ny på alla ledder sammanhängande stadsbyggd i Stockholmsregionen. Ändå fortsätter planeringen som om det inte skulle vara möjligt att med nytänkande skapa attraktiv stadsmiljö i ytterstaden och som om att allt som är viktigt måste ligga i stadens absoluta centrum. Man frågar sig vad det ger för signaler till alla som bor utanför innerstan.
Med Nobel Center skulle man inte längre se Skeppsholmskyrkan från Dramatens trappa
Skulle spårområdet komma att byggas över kommer det inte längre att gå att se till Gamla stan från vare sig kungsbron eller Barnhusbron. Vart tar då känslan av uppbrutet skärgårdslanskap vägen?
Den vid sidan av Slussen största hotet just nu är om Nobelstiftelsen tillsammans med staden verkligen skulle lyckas genomdriva en placering på Blasieholmen. Att stadens politiker inte förstår ens argumentet att det måste finnas gluggar kvar för om inte annat en växande skärgårdsturism att utvecklas eller det okloka i att samla alla monumentalbyggnader inom ett så begränsat område känns oerhört frustrerande. Men lågvattenmärket är ändå bristen på känsla för Stockholms särdrag och bristen på insikt om det okloka i att med en jättelik nybyggnad bryta upp det så teaterlikt strikta vattenrummet runt Nybroviken och att med en helt ny skala ta loven av de många äldre så magnifika monumentalbyggnaderna.
En stad som inte bygger vidare på och förstärker sina grundläggande karaktärsdrag och tar vara på sin historia blir förutom på sikt en fattig stad också en väldigt tråkig stad för oss vanliga medborgare som inte har tillgång till de trendiga interiörerna högt upp i skyn.
Kerstin Westerlund Bjurström
Arkitekt SAR/MSA
Läs mera av Kerstin här
Kommentarsregler:
Vi ser gärna att du kommenterar, men för att hålla kommentarspåret öppet så kommer enbart kommentarer med riktigt för- och efternamn visas. För att detta skall kunna garanteras vill vi att du skriver under din text med ett registrerat och sökbart telefonnummer. Telefonnumret publiceras inte. Väl mött!
