Nobel Center och bristen på stadsrum

Vad gör en plats trevlig och hållbar över tid? Peter Elmlund utvecklar betydelsen av public space och placemaking illustrerad med ett brännhett exempel, den bevarade hamnmiljön på Blasieholmen som hotas av planerna på Nobel Center.

Public space och placemaking är två av de trendigaste orden just nu i den internationella diskussionen om stadsbyggnad. När till och med en så långsam, byråkratisk och svårstyrd organisation som FN börjar engagera sig i detta förstår man att detta inte handlar om början på en trend, utan om en fråga som har diskuterats länge och nu fått stort genomslag.

Den allmänna meningen tycks vara att vi lägger för mycket fokus på fantasifulla objekt i våra städer och för lite fokus på stadsrummen där ju stadslivet faktiskt utspelar sig.

Frågan om offentliga rum, som vi säger på svenska, förenar så vitt skilda situationer som:

• Det extremt snabba stadsbyggandet i Asien, där man upprepar de misstag vi gjorde på 60-talet (för mycket motorvägar och höghus, för lite gator och stadsrum)

• Utbredningen av täta kåkstäder, där det råder akut brist på offentliga rum

• Bristen på attraktiva platser och överskottet av oattraktiva platser i västvärlden.

I takt med att staden som fenomen kommit i centrum för den ekonomiska utvecklingen i kunskapssamhället, blivit förebild för hållbar utveckling och samtidigt möjliggör en urban livsstil som fler och fler efterfrågar, har attraktiva stadsrum blivit en bristvara.

Vi finner dem ofta i våra gamla stadsdelar helt enkelt därför att äldre tiders stadsbyggande var inriktat just på att bygga stadsrum. Gatan sågs till exempel inte enbart som en transportkorridor utan också som en plats för socialt liv. Modernismen var från början mycket mer fokuserad på objektet och hade som uttalat mål att upplösa blandstadsgatan och ersätta den med specialiserad väg.

Bristen på attraktiva stadsrum är synnerligen svårartad i Stockholm, där Storstockholms 2,2 miljoner människor ska samsas om det som staden innanför tullarna har att erbjuda. Självklart söker sig fastighetsmarknaden dit. Vi ser samma trend i hela västvärlden. I till exempel USA görs majoriteten av nya investeringar inom hotell, bostad, kontor och butiker i promenadbara distrikt.

Stockholms historiska stadsdelar är nu utsatta för ett brutalt exploateringstryck. Den snabba gentrifieringen, både inom bostadssektorn och inom den kommersiella sektorn, som nu pågår kommer att förvandla innerstaden till en själlös boutiquestad om inget görs för att styra utvecklingen. Stockholm innerstad måste börja växa på bredden och fler levande stadsdelar behövs på andra platser i Storstockholm.

Vi måste således slå vakt om de attraktiva stadsrum vi har och se till att utveckla de som slumrar. Blasieholmen, i hjärtat av Stockholm har en otrolig potential som plats betraktad. En attraktiv stad behöver många slags stadsrum, alla platser kan inte vara kommersiellt programmerade, då försvinner stadens komplexitet och därmed urholkas dess civilisatoriska värden

För så där 8-9 år sedan tog ett fastighetsbolag kontakt med kommunen och bad att få köpa hamnmagasinen i syfte att göra platsen mer attraktiv för besökare. Idén gick ut på att göra det ena till ett designmuseum inspirerat av Terance Conrans project i Docklands, London och det andra till restaurang. Man föreslog också en utvidgning av parken.

Stockholms Stad var mycket positiv till det hela, men den ansvarige tjänstemannen slutade innan diskussionerna kunde slutföras. Men tänk så nära det var ändå.

Var och en som ser bifogade bilder kan räkna ut vilka oskattbara värden som staden skulle kunna tillföras med otroligt lite pengar.

Varför i all sin dar ska vi omvandla denna plats till en programmerad, superkommersiell miljö, för det är vad den blir även om huset ägs av Nobelstiftelsen.

Sedan kan man fråga sig om det är så klokt att utforma ett nobelhus i en supertrendig design som kommer att vara omodern redan innan husets byggts. Lådor av likande slag finns redan  på många håll i världen. Men även om man skulle lyckas att skapa ett hus som står ut på ett sätt så att det blir ett varumärke i sig, ungefär som Frank Gehrys museum i Bilbao, måste man fråga sig om det är rätt varumärkesstrategi. Som besökare på Guggenheim Museum har jag flera gånger konstaterat att innehållet kommer i skymundan. Det är huset i sig som drar till sig uppmärksamheten.

Varumärket Nobel representerar forskning av högsta klass, tradition och historia. Kanske en mer tidlös utformning, där innehållet står i centrum, skulle vara en bättre idé och med en sådan strategi kanske andra centralt belägna tomter kunna komma ifråga.

 

Peter Elmlund

För högupplösta bilder mejla Matti på [email protected]

---

Mer om Blasieholmen på Skyline  här

Sveriges radio P1: Skönhetsrådet säger nej till Nobel Center här

Svt: Stadsmuseet säger bestämt nej till Nobel Center här

---

Kommentarsregler:

Vi ser gärna att du kommenterar, men för att hålla kommentarspåret öppet så kommer enbart kommentarer med riktigt för- och efternamn visas. För att detta skall kunna garanteras vill vi att du skriver under din text med ett registrerat och sökbart telefonnummer. Telefonnumret publiceras inte. Väl mött!