Det är med stor arrogans som Stockholm stad tillsammans med Nobelstiftelsen drivit frågan om ett Nobel Center på Blasieholmen. Den stora arkitekttävlingen som nu resulterat i ett vinnande förslag och en detaljplan har genomförts utan att Stockholmarna dessförinnan fått möjlighet att ge synpunkter på lokaliseringen. Med tanke på byggnadens storlek i ett av Stockholms känsligaste lägen, på de svåra trafikkonsekvenser som den ger upphov till och på platsens historia borde detta varit en självklarhet.
Det finns stor anledning att syna Stockholms stads argument för att omintetgöra en intakt och alldeles unik sjöfartshistorisk miljö – att ge sig in och gräva i arkeologiska lämningar från platsens flera hundra år som svenska kronans marinbas – att låta ett för platsen överstort metalliskt nybygge få dominera över den i material och höjdskala så väl sammanhållna bebyggelsefronten mot vattnet – att i kraft av höjd och kantighet förminska upplevelsen av monumentalbyggnader av långt större arkitektonisk kvalitet.
Idag präglas platsen av öppenhet och repeterande skalor och arkitektoniska uttryck.
Återkommande argument från Stockholms stad för en etablering av Nobel Center på Blasieholmen är att stockholmarna ska få en allmän plats nära vattnet med fler befolkade gångstråk ut mot Skeppsholmen än idag och att nuvarande park och sjöfartsmiljö är ogästvänlig och nedgången. Ett lika mycket använt argument är att Stockholms innerstad och särskilt Blasieholmen behöver stärkas med fler attraktioner.
Nobelcentret är ett för platsen överstort metalliskt nybygge som skulle dominera över den i material och höjdskala så väl sammanhållna bebyggelsefronten mot vattnet.
Det är svårt att förstå varför lösningen på detta skulle vara en metallkub som slår knockout på omgivningen. Det är lika svårt att förstå varför man inte i ett så centralt och enastående läge skulle kunna utveckla museiparken, kajerna, tullhuset och hamnmagasinen till en välbesökt oas för stockholmarna med en upprustad skulpturpark, restauranger och uteserveringar sida vid sida med skärgårdsturismens och sjöfartsverksamhetens ökande behov av plats. Sjöfartsmiljön ger ju precis det där udda som behövs för att lyckas.
Innerstaden är tvärtemot vad som sägs på väg att överhettas. I Stockholm med dess extrema koncentration på en begränsad yta är det viktigare än någonsin att sevärdheter och andra besöksmål sprids till nyare stadsdelar. Den som är något så när bevandrad i internationell forskning om stadsutveckling vet detta.
Hamnmiljön och alldeles särskilt magasinen, unika också i ett europeiskt perspektiv, tillhör en typ av vardagsbebyggelse som i stort sett är utraderad. Den bidrar till att förstärka Nationalmuséets majestät. Platsen har med berättelsen om Stockholm som marin huvudstad från 1500-talet och därtill en unik oavbruten marin verksamhet sedan dess stor potential som turistmagnet. Att värna om särprägeln hos Stockholms jämnhöga front mot vattnet i kontrast med det bitvis dramatiska landskapet är inte konservatism eller nostalgi. Det är att värna om såväl Stockholms attraktivitet som varumärke, vilket borde vara en självklarhet.
Svenska staten lägger nu storleksordningen 7-800 miljoner kronor på att rusta upp Nationalmuseum som är den enskilda monumentalbyggnad som kommer att påverkas allra mest om Nobel Center skulle komma till utförande på Blasieholmen. Avsikten är att denna, 1800-talets symbol för rikets konst- och kultursträvanden för folket, åter ska bli det allkonstverk och den storslagna gest mot det övriga Europa som det var tänkt.
Att strax intill tillåta ett bygge som begränsar utblickarna från de nyöppnade fönstren, som kommer att få muséet att se mindre och obetydligare ut som landmärke och som dessutom förtar möjligheten att på sikt skapa mer utrymme för museiverksamheten, är direkt huvudlöst.
En folklig omgestaltning funktionaliserar inte bara platsen, det bevarar den.
Stockholms stads motivering för en lokalisering av ännu ett besöksmål på Blasieholmen håller inte. Det är inte mer av samma som behövs i Stockholms innerstad utan just mer av sådana genuina upplevelser som sjöfartsmiljön erbjuder. Att göra verklighet av förslaget till Nobel Center där vore också att göra tron på vad arkitekturen kan åstadkomma en otjänst.
Förslaget håller helt enkelt inte måttet. Vad den fabriksliknande byggnaden får heta i folkmun kan vi bara ana. Det enda rimliga är att projektet läggs ner. Det bör i stället få återuppstå i sammanhang med nyare institutioner för vetenskap och forskning på en plats där det samtidigt skulle bidra till Stockholms utveckling. Det vore mer i linje med den framsynthet som vi förknippar med Alfred Nobels namn.
Kerstin Westerlund Bjurström
Tidigare ordförande för Svenska Arkitekters Riksförbund SAR
Caroline Silfverstolpe
Grundare av Nätverket bevara Blasieholmen – flytta Nobelbygget
Kommentarsregler:
Vi ser gärna att du kommenterar, men för att hålla kommentarspåret öppet så kommer enbart kommentarer med riktigt för- och efternamn visas. För att detta skall kunna garanteras vill vi att du skriver under din text med ett registrerat och sökbart telefonnummer. Telefonnumret publiceras inte. Väl mött!
Äntligen hör jag en arkitekt (dessutom f d ordförande).
En lysande argumentation!
Sorgligt är det minsta man kan säga om denna monster-låda. Har man inte lärt sej något från 60 och 70-talet. Att vi har dessa teknokrater/ingenjörer som tror att dom är konstnärer och som jag anser större delen av våra arkitekter idag är kan tyvärr bara utmynna i sådana här ”missfoster”. Det finns naturligtvis undantag, men dom är få. När man hör en av stockholmspolitikerna säga att han tycker det är en vacker byggnad så undrar jag om det är en ”Kejsarens nya kläder”-mentalitet han är offer för eftersom det är en ”BERÖMD” arkitekt. Arkitekter har dessutom en förmåga att hävda att dom har rätt att visa ”sin tid”. Jag har utmanat några och då undrat om: Att visa ”sin tid” är det lika med att våldta ett område som visar ”sin tid”, men då svarar dom inte. I ”bästa” fall kan dom häva ur sej: ”Du förstår inte” (världens bästa försvar). Visa gärna ”sin tid”, men inte här. Se bara det tragiska exemplet på Stureplan t ex med ”Telia”-huset. På gamla bilder kan man se hur det tidigare huset såg ut och hur det harmonierade med resten av byggnaderna där. Ett annat tragiskt exempel är Arkitekthögskolan, som dessutom fått rivningsstipendium ett år. Eller som Kjell Alinge uttryckte det i ett av sina nattprogram för en del år sedan: ”Det är det absolut fulaste huset i hela sta`n.”Tyvärr finns det gott om tragiska exempel. Storhetsvansinne/självhävdelse är vad det är. Det enda jag kan säga är: Skärp er !!!
Den här lådan, som mest likar ett kärnkraftverk, är en chock som jag inte trodde kunde hända i Stockholm trots alla fula byggnader som uppförs på löpande band. Det här visar slutgiltigt att Stadsbyggnadsnämnden förlorat all uppfattning med vad som är vackert Eller så vågar det inte bry sig längre, orkar inte bry sig längre utan låter arkitekterna ta över helt. Det är unga arkitektoniskt obildade personer som styr.
Ta bort lådan och uppför den på annan plats eller uppför något med många utsmyckande detaljer. Håller med om att allt felaktigt ska placeras i Stockholms absoluta city vilket överhettar området och utarmar andra stadsdelar.