Kristineberg från tunnelbanan. Den långa byggnaden till höger i bilden är kv. Jersusalem som föreslogs med tillbyggnad på taket. Byggnaden är också en av de finaste exempel på tidig funkis.
”Kerstin reflekterar” är en ny serie med artiklar från Kerstin Westerlund Bjurström som delar med sig om sina tankar om Stockholms utveckling. Kerstin är arkitekt och flitig medarbetare på Skyline, har suttit som ordförande i Svenska Arkitekters Riksförbund SAR, Samfundet S:t Erik och ICOMOS Sweden. Denna gång handlar det om Kristineberg.
Nästan varje gång som jag åker tunnelbana hem till innerstan från Bromma och närmar mig Kristineberg, idag dess gräns mot väster, beundrar jag hur konstfullt bebyggelsen tornar upp sig på klippudden till vänster d.v.s. norr om Tranebergsbron. Exploateringen är hög och närmar sig nog kvartersstadens, trots att den på förortsvis består av är friliggande hus. De flesta av dessa är enkla bostadshus med sadeltak och sju till åtta våningar, byggda under sent 1920-tal och fram tiotalet år. De är precis så höga så att de maximalt förstärker intrycket av den höga massivt kraftfulla klippan som de står på. Hade de varit högre skulle det storslagna i landskapet, en så viktig del i Stockholms identitet, tvärt om förminskats.
I Kristineberg finns en vacker palett av det sena 1920-talet och ”hybrider” mellan stilskolorna till ren funkis. Hela området fick sin plan klar 1929 och stor hänsyn togs till platsens identitet med karga klippor, ekar och buskage. Foto: Holger Ellgaard
Hela motivet förstärks av att särskilt det ena av de ”riktiga” funkishusen på platsen. Varje gång som jag passerar slås jag av dess så speciella uppsyn, av både värdighet, lekfullhet och själklar anpassning till sin omgivning, trots dess synbart extrema enkelhet. Det förvånar inte att det av specialister betraktas som ett framstående exempel på tidig modernistisk vardagsarkitektur också i ett europeiskt perspektiv.
Påbyggnadsförlaget av kv. Jerusalem 1-5.
Häromdagen nådde mig det positiva beskedet att först Länsstyrelsen och nu också Mark- och Miljödomstolen avslagit en begäran om att bygga fjorton lägenheter i två våningar på taket på Kvarteret Jerusalem Levertinsgatan 1-5, som är byggnadens officiella namn. Det är förstås för tidigt att ropa hej. Ägaren en bostadsrättsförening kan genom den tilltänkta exploatören överklaga dessa beslut. Ett viktigt steg har ändå tagits mot att kulturvärde och den expertis som är satt att värdera detta och att tolka lagstiftningen respekteras och tas på allvar.
Det är rimligt att anta att idag även en högre rättsinstans kommer att göra detta även om erfarenheten talar ett annat språk. Lite till mans undrar man ju hur det gått till när Waterfront hotellfrågan hanterades, frågan om den nya stationsbyggnadens fula klump i stadsbilden intill Klara kyrka, frågan om Nobel Center och om mängder av mer eller mindre uppmärksammade tvivelaktiga byggprojekt likaså.
Stockholm Waterfront urskiljer sig på ett negativt sätt i Stockholms taklinje.
Huset är grönmärkt av Stockholms stadsmuseum, d.v.s. särskilt värdefullt ur historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt. Trots avrådan från experterna på stadsbyggnadskontoret godkände politikerna i byggnadsnämnden förslaget. Stadsbyggnadsnämnden hänvisade till ”bostadsbristen” och till att ”åtgärden leder till en både vacker och trevlig bostadsmiljö”. Jag kan inte kalla detta för annat än insiktslöst och slappt.
Att ställa tillskottet av fjorton lägenheter, en droppe i relation till behovet, mot en förlust av ett unikt kulturarv och en påtagligt försämrad stadsbild, i ett centralt och väl synligt läge dessutom, är falsarium. Bostadsbristen används som argument för det mesta, utom för att verkligen ta tag i dess orsaker, vilket gör att det blir helt irrelevanta faktorer som gör om en miljö skonas eller inte. ”Vacker och trevlig bostadsmiljö” borde, inte ens om det skulle bli trevligare än på andra mer effektiva byggplatser, vara ett giltigt argument i sammanhanget.
Glashuset på Wollmar Yxkullsgatan – är det varsam anpassning?
I förordet till ”Arkitektur Stockholm” stadens strategi för att uppnå god arkitektur fastslås att Stockholms identitet byggs av en högt värderad kulturmiljö med unika skönhetsvärden. I dess första kapitel ”Staden” läser man ”All stadsutveckling ska formas med utgångspunkt i Stockholms identitet och kulturhistoria”. Man frågar sig om detta är skrivet bara för syns skull – som något att tysta motopinion med när man i själva verket tänker göra tvärt om. Högkvalitativ kulturmiljö är lätt att rasera. Det är tidsödande, dyrt och mödosamt att bygga upp helt nytt med motsvarande kvalitet. Man åstadkommer det inte med en eller annan eller ens ganska så många för tillfället moderiktiga så kallat spektakulära byggnader vare sig de är höga eller låga, påbyggda eller fristående.
När påbyggnaderna på hustaken i Stockholm kom var inte effekten ”wow”.
Det sorgligaste av allt är våra politikers brist på insikt om vad stadsbild och stadsmiljö med hög arkitektonis kvalitet, uppfattbar historia och stark egen identitet, den så kallade kulturmiljön, betyder för innovationsklimat och långsiktig hållbarhet -socialt, ekonomiskt, ekologiskt, estetiskt och kulturellt. Vid otaliga handelshögskolor runt om i världen bedrivs forskning som visar betydelsen av kultur för att uppnå detta.
Är verkligen Stockholm Waterfront ett tidsenligt tillägg?
Varför tar man då inte vara på det genuina, vackra som man har och bygger mer av innerstad i stället för att banalisera och på sikt förslumma den befintliga genom att gå baklänges när man vill visa att Stockholm ligger i framkant, är modernt och hållbart? Det är helt enkelt inte vare sig Dubai eller ens Shanghai, som ger framtida framgång och välmående, även om flertalet Stockholmspolitiker idag uppenbarligen medvetet eller omedvetet tror det och strävar mot något liknande.
Kerstin Westerlund Bjurström
Arkitekt SAR / MSA
Råd till politiker här
Fotnot: Levertinsgatan 1-5 ritades av arkitekten Björn Hedvall (1889-1982). Hedvall utbildade sig på KTH och Kungl. Konstakademien och började sin bana som 20-tals klassicist. Med tiden kom han att utveckla funktionalistisk stil i Sverige och ritade flera byggnader som idag betraktas som mästerverk.
Kommentarsregler:
Vi ser gärna att du kommenterar, men för att hålla kommentarspåret öppet så kommer enbart kommentarer med riktigt för- och efternamn visas. För att detta skall kunna garanteras vill vi att du skriver under din text med ett registrerat och sökbart telefonnummer. Telefonnumret publiceras inte. Väl mött!
Högre hus ger mörkare gatumiljöer. Tristare stad.
Vi behöver ljus!
Hej och tack för kunniga och kloka tankar. Håller helt med om att mycket klåfingrighet slipper igenom i bostadslöshetens namn.
Mött många turister som berömt Stockholm för sin låga skyline och som hoppas och önskar att det ska så förbli för att bevara Stockholms skönhet. Ska Stockholm framhållas som en modern stad så ska vi ju inte ta efter den slags arkitektur som redan börjar bli föråldrad ute i världen( tänker särskilt mycket på höga hus med glasfasader.)Ser fram emot att läsa mer och ta aktiv del av fortsatta insiktsfullheter i denna form vad gäller den stad jag är uppvuxen i och länge varit stolt över för dess arkitektur . En flytande innerstadsskönhet på vatten.En stad som en gång för inte så länge sedan med visst fog kallades för Nordens Venedig, men som utav någon outgrundlig anledning ersattes av det inkorrekta Capital of Scandinavia.
Kristina H Ljunggren