Arbetet med den statliga utredningen ”Gestaltad livsmiljö” är nu inne i sitt slutskede. Kerstin Westerlund har tagit del av utredningen och bidragit med synpunkter på den för nätverket Skylines räkning. I två på varandra följande artiklar redogör hon för detta. Den första delen nedan handlar om utredningens uppdrag och inriktning, om nuläget, om hur lagar och regler samt möjligheten till reelt medinflytande påverkar gestaltningen av vår livsmiljö. I en senare kommer behov av kompetens och forskning, hållbarhetsbegreppet, språkets roll, beslutsfattares attityder och konsekvenserna av bristfällig gestaltning att behandlas.
Att bostadsbyggandet sedan länge varit i kris är att uttrycka sig milt. Det är bostadsbrist i huvudsak eftersom det byggs för lite. Det som byggs blir för dyrt för att det ska löna sig att bygga hyresrätter. Bostadsrätter byggs i allt för hög grad bara i riktigt exklusiva lägen för folk som kan betala fantasipriser. Gestaltningen av såväl bostäder som övrig bebyggelse håller oftast inte måttet. Det är tveksamt om det som byggs kommer att fungera tillfredsställande i ett längre tidsperspektiv vare sig ekonomiskt, socialt eller ur miljösynpunkt. Den fysiska gestaltningen är inte allt men har avgörande betydelse för hur olika stadsdelar fungerar. Det är utomordentligt glädjande att en statlig utredning med mycket bredare ansats än tidigare nu arbetar med hur detta ska kunna förbättras.
På basis av en 2013 genomförd förstudie utsåg förra regeringen i maj 2014 Christer Larsson, stadsbyggnadsdirektör i Malmö, till särskild utredare med uppdraget att föreslå förändringar av den statliga politiken för arkitektur, form och design. Målsättningen med uppdraget är ”att uppmärksamma och stärka arkitekturens, formens och designens värden och betydelse för individen, livsmiljön och en hållbar samhällsutveckling”. Det uttrycks mycket tydligt att arkitektur, form och design handlar om livskvalitet mer än om något annat.
I jämförelse med föregångaren ”Framtidsformer” det handlingsprogram för arkitektur, form och design som beslutades 1998 och på vilken dagens arkitektur, form och designpolitiska mål bygger har som jag ser det ett rejält kliv tagits. Som redan namnet ”Gestaltad livsmiljö” antyder är huvudkriteriet för eftersträvad kvalitet positiv påverkan på människorna till skillnad mot föregångaren vars fokus som jag uppfattade det låg mer mot god form i sig utifrån ett expertperspektiv.
Det kändes som ett ljus i mörkret att på inbjudan av Arkitektur-och Designcentrum höra Christer Larsson m fl berätta vart man kommit på det seminarium som hölls i Stockholm för att ge möjligheter till synpunkter. Kanske finns det hopp om att den nya stadsmiljö som skapas kommer att ge medborgarna eftersträvad livskvalitet och funktion för generationer framåt. Kanske finns det hopp om att den våg av monstruösa nybyggen, okänsliga påbyggnader, rivning av äldre solida byggnader såväl som det udda och spännande och den allmänt nonchalanta inställningen till befintliga värden kommer att upphöra.
Nyckeln till framgång med att åstadkomma bättre gestaltning av våra byggnader och våra stadsmiljöer måste vara att stärka insikten om att arkitektur, form och design påverkar allt vi gör och att vi därför måste lära oss mer om hur dess gestaltning påverkar våra liv och ekonomi. Stadsbyggnadsdiskussionen präglas idag av klyschor som har mycket lite med livsmiljö att göra. Vem har inte hört politiker säga att ”vi måste våga mer” när problemet tvärt om är brist på kompetens när vi vågar, vilket sker oupphörligt. ”Vi måste vara moderna” är en annan sådan klyscha. Man frågar sig om inte långsiktigt hållbart bevarande av gedigen miljö är mer modernt än dagens monstruösa, kalla, kantiga byggnader.
Ett lågvattenmärke för tron på betydelsen av gestaltning anser jag vara att det inte ens till folk som kan betala för att bo riktigt bra anses det gå att bygga så attraktivt att det blir lönsamt om det inte är bostadsrätter med sjöutsikt eller i innerstan. Samhällspriset känner vi till – en mer funktions- och samhällsgruppsuppdelad bilberoende stad. En stor del av denna bebyggelse förstör också för oss alla gemensamma kultur- och natur- och trivselvärden särskilt i städernas centrala delar och i dess strandområden. På grund av ofta komplicerade byggplatser och höga tomtpriser är det ett mycket ineffektivt sätt att använda pengar även om det marknadsekonomiskt fungerar och är lönsamt. Två lägenheter på ett tak i innerstaden kostar t ex ungefär detsamma som fem på marken i förorten.
Inte ens arkitekterna verkar på allvar ta tag i dessa frågor. Det kändes rättframt och bra när Christet Larsson pekade på arkitekterna som nyckelspelare som trots detta alltför ofta kryper bakom övriga aktörer och därför inte fullt ut tar sitt ansvar. Han pekade på kompetensluckor och på den fortfarande bland arkitekter så omhuldade modernismen som ett hinder för en fruktbar utveckling.
Fungerande konkurrens och processer som är inriktade mot slutkonsumenterna är avgörande för att det ska bli billigare att bygga och för att det som byggs ska motsvara olika medborgargruppers önskemål och behov. Det skriande behovet av fler bostäder ger dock inte precis incitament till utveckling av arkitekt-, bygg och fastighetsbranscherna. Konkurrenslagstiftningen måste därför skärpas och syfta mot att gestaltningen ger i de boendes ögon vackra miljöer, socialt kitt och tillit, god ekonomi och minskad resursåtgång. Stat och kommun har till stor del genom lagar regler och arbetssätt medverkat till dagens oligopolliknade byggmarknad. Detta måste analyseras och ändras. En av orsakerna är att beslut om etableringar ofta fattas på högsta politikernivå efter uppvaktning från hugade byggare ”över huvudet på” experterna på stadsbyggnads- och exploateringskontor. Mindre skala på markanvisningarna är exempel på åtgärd som skulle göra det enklare för små aktörer att ta sig in på marknaden.
Lagar och regler som driver utvecklingen mot extremt storskaliga miljöer och som hindrar möjligheten att bygga det som av många upplevs som riktig stad måste förändras oavsett om det gäller t ex buller eller grönyta så att det går att bygga mer tätt lågt än glest mastodontiskt. Det är inte acceptabelt att som nu ofta är fallet att den byggda miljön i segregerade stadsdelar inte hänger ihop med omgivande stad. Nödvändiga förändringar av hyreslagstiftningens som gynnar god förmåga att bygga attraktivt måste genomföras.
Möjligheterna till medbestämmande måste tvärt emot de regeländringar som nyligen skett förbättras särskilt i tidiga skeden. Att slutkonsumenterna har en reell möjlighet att påverka är en grundförutsättning både för att staden ska fungera socialt och funktionellt och för att konkurrensen ska fungera optimalt. Samrådet måste på ett helt annat sätt än idag genomföras på ett meningsfullt sätt meningsfullt. Det minsta man kan begära är att en områdesplan tas fram och att syftet med detaljplan inte urholkas. Samrådet om områdesplan bör baseras på att minst två principiellt olika alternativ med olika bebyggelsekaraktär och på beskrivning av dessas konsekvenser för livskvalitet som trivsel, samhörighet, engagemang i den egna miljön, trygghet och olika aspekter på funktion, hållbarhet och ekonomi. Analysen bör inte avgränsas till enbart det egna närområdet utan också skildra vad som händer med helheten om olika angreppssätt väljs. Experiment med olika uppdragsformer med olika möjligheter till medinflytande för olika nivåer av deltagande i processen bör också analyseras.
Fortsättning följer i kommande artikel
Kerstin Westerlund Bjurström
Arkitekt SAR/MSA
Råd till politiker här
Kommentarsregler:
Vi ser gärna att du kommenterar, men för att hålla kommentarspåret öppet så kommer enbart kommentarer med riktigt för- och efternamn visas. För att detta skall kunna garanteras vill vi att du skriver under din text med ett registrerat och sökbart telefonnummer. Telefonnumret publiceras inte. Väl mött!