Under efterkrigstiden styrdes svensk stadsplanering av en järnhård modernistisk ideologi som förhindrade byggandet av attraktiva städer. Det var en ideologi som hämtade kraft ur stordriften. Nästan allt som byggdes var funktionsseparerad förort som förvisso kunde erbjuda goda bostäder, men sällan spännande platser.
Någon gång efter sekelskiftet, i takt med att den sista ideologibärande generationen stadsbyggare började lämna arbetslivet, kom äntligen motreaktionen i stor skala. Plötsligt började det talas om att bygga stad igen; funktionsblandad, levande stad, istället för tysta bostadsområden. Och nu tio år senare har vi ett totalt genombrott. Det går knappast att hitta något organiserat motstånd mot tanken på att återgå till blandstaden.
Vy från Bredängs tunnelbanestation. Ett exempel på hur tydlig finmaskigheten blir i sin frånvaro.
I stadsfrågor är det alltså 1989 och muren har fallit. Det råder vild entusiasm på alla sidor om den tidigare gränslinjen. Hur framtiden ska se ut är ännu oklart, det finns inte längre några tydliga makt- och kunskapsstrukturer, och just denna oklarhet frigör en fantastisk energi. Opportunister i alla läger ser en möjlighet att ta sig fram genom att göra sin egen personliga tolkning av den goda framtiden. Vi har de gröna visionärerna som drömmer om staden utformad som ett växthus, vi har de glada civilingenjörerna som drömmer om hus som levererar energi och så har vi centerns svar på Don Quijote, Per Ankersjö, som drömmer om skyskrapestaden.
Denna utveckling är ur sociologisk synvinkel förståelig men icke desto mindre problematisk. Stadsplanering, om vi nu bortser från planering av förortsstrukturer, är en komplicerad historia. Den goda staden går inte att frambringa med glada tillrop om tätare, högre eller grönare stad. Dessa begrepp leder inte per automatik till de resultat de politiska debattörerna hoppas på. De är för abstrakta.
New York kallades New Amsterdam vilket är tydligt när man ser de smala husen sida vid sida. Dessa hus bildar i sig små sociala enheter där verksamheter pågår på de nedre planen och boende på de övre. Gatubilden får även en behaglig mosaik av olika uttryck. Foto: Peter Elmlund
Hur ska vi tolka ”täthet”? Är det gatubredden, kvarterens längd eller husens höjd? Är det antalet byggda kvadratmeter i huset eller antalet byggda kvadratmeter i stadsdelen eller rent av i hela staden? Manhattan är tätt men jämför vi hela kommunen New York med kommunen Stockholm så är Stockholm tätare.
”Funktionsblandning” är ett annat populärt ord. Problemet är bara att graden av funktionsblandning varierar med avståndet. Sett från flygplanshöjd är all bebyggelse funktionsblandad. Begreppet är meningslöst om vi inte samtidigt specificerar hur finmaskig funktionsblandningen är. Hur många olika funktioner det finns inom 400 meter är förvisso ett intressant mått, men det är inte tillräckligt för att avgöra om det är en bra funktionsblandning. Vi måste mäta detta ifrån varje adress i stadsdelen innan vi vet om vi kan bedöma saken ur till exempel transportsynpunkt.
Ett av de mer bisarra inslagen i debatten är dessa ständiga referenser till Manhattan. Typiska resonemang från Per Ankersjö med vänner är att det måste hända något i Stockholm, att det behövs mer storstadsliv, mer liv på gatorna, mer blandstad. Se på Manhattan!
Men det är inte skyskraporna som är nyckeln till Manhattans levande gator, det är finmaskigheten. Faktum är att Manhattan är mer finmaskigt än Stockholm, som på gatunivå är en ganska grovt tillyxad stad. New York kallades ursprungligen New Amsterdam och detta namn säger något om denna stads struktur. Här finner vi många små kvarter med många fastigheter.
Olika hantverks- och grossistkvarter finns fortfarande och väl fungerande. I ett kvarter hittas lampor, i ett annat, som bilden visar, begagnad restaurangutrustning. I Stockholm fanns även detta i centrala staden, men försvann i Norrmalmsregleringen. Foto: Peter Elmlund
Ett typiskt kvarter i stora delar av Manhattan kan ha hus som inte mäter mer än sex meter efter gatan, ibland mindre, ibland mer. Finmaskigheten av bostadshus och kontorshus med lokaler i bottenplan har möjliggjort ett fantastiskt småföretagarliv. På Manhattan finns en mycket rik mylla av småföretag som lever i en fruktbar symbios med de stora företagen. De delar stadsrum.
Tätheten av lokaler har möjliggjort en organisk utveckling av tematiska distrikt. Ett par kvarter på Bowery Street innehåller nästan bara företag som sysslar med begagnad restaurangutrustning, därefter kommer ett lampdistrikt och därefter ett med juveler och därefter kommer China Town.
Möjlighet till mindre affärsverksamhet skapar kreativitet och konkurrens som här med fyra hårsalonger på rad i China Town, New York. Foto: Peter Elmlund
I China Town hittade jag senast ett kvarter med fyra hårsalonger vägg i vägg. Sådana kluster är oerhört viktiga för småföretag. Tillsammans attraherar de fler kunder än de skulle gjort ensamma.
I Stockholm finns inte denna sorts finmaskighet, om vi bortser från Gamla Stan.
Skyskrapor är parasiter. De bidrar inte själva till finmaskighet och de levererar heller inte mer människor på gatorna. Levande gator skapas av attraktivitet i stadsrummen, inte av befolkningsunderlaget i det enskilda kvarteret. Visst kan vi bygga skyskrapor om vi vill, om vi tycker det ser ballt ut. Men skyskraporna har inget att göra med stadslivets vara eller icke vara.
Peter Elmlund
Vi ser gärna att du kommenterar, men för att hålla kommentarspåret öppet så kommer enbart kommentarer med riktigt för- och efternamn visas. För att detta skall kunna garanteras vill vi att du skriver under din text med ett registrerat och sökbart telefonnummer. Telefonnumret publiceras inte. Väl mött!
