Tullhuset rivs. Kanske flyttas det enligt stadsbyggnadsborgarrådet Mogert, om pengarna finns.
Har vi tagit våra sköra stadsvärden för givet? Plötsligt går en rivningsvåg över Stockholm ingen trodde var möjlig. Ett byte av ledning i Stadshuset gav ingen förändring, tvärtom, är snarare ordet. Där det inte rivs föreslås ombyggnader som betyder okänsliga påbyggnader. Kerstin Westerlund Bjurström stod på Slussen vid dess 80-års dag och reflekterade över vad som sker:
Vad som än driver politikerna till dagens inriktning när det gäller hanteringen särskilt av bebyggelsen i Stockholms innerstad så inte är det hållbarhet. När jag kom hem och satte på TV:n efter det högtidliga firandet av Slussens 80-årsdag den 15:e oktober fick jag till råga på allt höra att stadsbyggnadsnämnden röstat för att Nobelcenter på Blasieholmen ska bli verklighet.
Mängder av påbyggnader förvanskar redan stadsbilden och skapar skuggiga gaturum. Kongressbyggnaden Waterfront och SJ’ s nya stationsbyggnad vid centralstationen står redan där och stör upplevelsen av Stadshuset och stockholmssiluetten för att nämna några.
Först var det Waterfront som bredde ut sin blockliknande uppenbarelse bredvid Stadshuset. Nu har även Orgelpipan tagit god plats i stadssilluetten. Var det till det bättre?
Att riva befintlig byggnadsstruktur är vanligtvis både extremt energikrävande, innebär slöseri med ändliga naturresurser och särskilt när det gäller äldre bebyggelse att kvalitet och hantverkskunnande som vi inte kan komma i närheten av idag förslösas. Rivning i dagens omfattning kommer om vi menar allvar med hållbarhet snart att tillhöra forntiden.
Astorias vackert tecknade fasad. Idag kommer vi inte i närheten av detta hantverkskunnande i vardagsarkitekturen.
Hållbarhet är per definition att ta vara på de resurser som finns och utnyttja dem på ett sätt som socialt, kulturellt, ekonomiskt, ekologiskt och funktionellt ger bästa utdelning i ett långsiktigt perspektiv. Den stadsbild med starkt egen karaktär, som nu håller på att förflackas är inte bara till glädje för innevånare och besökare utan har ett oskattbart ekonomiskt och socialt värde rätt utnyttjat.
Orgelpipan, tillägget till T-centralen. Känsligt, modernt eller bara nytt och klumpigt?
Varför vill inte politikerna inte ens förstå att det behövs friytor för att ta vara på den fantastiska resurs som vattnen i innerstaden är och vad en äkta historisk sjöfartsmiljö som den på Blasieholmen betyder? Ett växande Stockholm med starka tecken på överhettning i centrala delar kräver mer av friytor där och inte mindre.
Borde inte Nationalmuseums ståtliga snart upprustade museibyggnad omgärdas av en museipark värd namnet? Blasieholmen kunde om den slapp Nobelcenter bli ett sådant andningshål med restauranger, turist- och serviceverksamhet för skärgårdsbåtarna i tullhuset och i magasinen. Det mesta av Stockholms kommuns argumentation för är högst tvivelaktigt. Att området är trist och underutvecklat idag borde t. ex. snarare vara en tillgång än ett hinder.
Nobel Center borde rimligtvis höra hemma i vetenskapsstaden nära universitets och andra forskningsinstitutioner runt gränsen till Solna och med bättre möjligheter för bil och bussangöring än mitt i trängsen vid Blasieholmen. En placering som samtidigt uppfyller kravet på attraktivt läge vore på den s. k. bensinstationstomten söder om Stallmästargården den håller nu på att fuskas bort.
De på platsen föreslagna idrottsanläggningarna må väl vara fastän de borde ha lokaliserats inom Hagastadens bostadsbebyggelse. Men att igen blockera sådan attraktiv mark med bostäder som aldrig kan flyttas är ett missgrepp. Det Stockholm behöver är mer tät stad och inte blockering för framtiden av de små friytor som ännu finns kvar.
Vattentorget från gamla stan – här presenterad i lövträ. Källa: Foster + Partners och Berg Arkitektkontor
Att stå där vid Slussen i kvällningen bland tusentals människor, många med facklor, och veta att våra folkvalda politiker planerar att riva den för att ersätta den med en kyligt designad skapelse utan någon känsla vare sig för platsens skäl eller för omgivande landskapskaraktär.
Inte blir det hela mer långsiktigt hållbart av att den fungerar dåligt för såväl gångtrafikanter, cyklister, bilar och bussar, att bussterminalens läge inte är löst, att kajen blir för låg med hänsyn till befarade havsvattennivåer, att säkerheten i biltunneln inte räcker, att provisorietiden blir onödigt lång och oerhört komplicerad för oss alla och att kostnaderna blir högre än i stort sätt varje annat möjligt alternativ var frusterande och skakande. Hur politiskt hållbart är det att som finansborgarrådet Karin Wanngård gjorde i TV direkt efter beslutet att om detta säga att ”med Nya slussen får Stockholmarna en stad som håller samman”?
Är det Nya Slussen eller den omgivande staden som vuxit fram i ca 800 år som är intressant?
Christoffer O’Regans beskrivning av informationen för allmänheten om projektet ”med presentationer på vilka solen samtidigt skiner från alla håll” upplevde jag som en oerhört träffande metafor för en politisk kultur där politiker struntar i vallöften, uttalar sig på ett sätt som gör att det känns omöjligt att tro att de tycker som de säger och ersätter respektfull dialog med motståndare som allvarligt satt sig in i frågorna med anlitande av konsulter för att manipulera verkligheten. Vart ska det leda? Det är lätt att misstänka att detta inte bara gäller stadsbyggnadsfrågorna.
Kerstin Westerlund Bjurström
Arkitekt SAR/MSA
”Kerstin reflekterar” är en serie artiklar av Kerstin Westerlund Bjurström som delar med sig om sina tankar om Stockholms utveckling. Kerstin är arkitekt och flitig medarbetare på Skyline, har suttit som ordförande i Svenska Arkitekters Riksförbund SAR, Samfundet S:t Erik och ICOMOS Sweden.
Kommentarsregler:
Vi ser gärna att du kommenterar, men för att hålla kommentarspåret öppet så kommer enbart kommentarer med riktigt för- och efternamn visas. För att detta skall kunna garanteras vill vi att du skriver under din text med ett registrerat och sökbart telefonnummer. Telefonnumret publiceras inte. Väl mött!
