Förslaget från Regeringsgatan.
”Monstergallerian” bantas. Stadshuset gav besked om att förslaget om förnyelse av gallerian inte är ok för City. Uppresningen av fem våningar var för maxat. Är det dags för en helomvändning i en stad som verkar styras av investerarnas intressen?
Det liggande förslaget till en ny galleria på Hamngatan har fått negativ respons hos politikerna. Det skall skalas ned, bli lägre och slankare. Ingen kommer nog att sörja det hus som ersatte en hel gata för 40 år sedan. Norra Smedjegatan var en typisk gata från 1600-talet, tät och smal, som innehöll en rad intressanta byggnader likväl som helt vardagliga. Med tiden föll Norrmalm i status och man började planera för hur man skulle rycka upp det. På 1920-talet planerades Norra Smedjegatan att byggas över med glastak för att skapa en italienskinspirerad galleria, ett pittoreskt komplement till de stora affärshusen runt hörnet.
Norra Smedjegatan under rivning 1968. Foto: SSM
Med tiden och de stora pennstreckens era så kom slutligen Sune Malmqvist förslag om att ta ned all byggnadskroppar och ett helt nytt kvarter där man symboliskt lät Norra Smedjegatans riktning bli Gallerians huvudstråk. Historiska värden var inget man bekymrade sig över. Snarare var man nöjd med att sanera den slumpartade miljö som uppstått och ersatt den med Stockholms första riktigt stora köpcenter.
Det hus som byggdes saknade tyvärr alla kvalitéer som ett centralt beläget hus skall ha. En snål fasad närmast likt en färja i dassig metall och stirrande fönsterband, utan charm och spänst som NK, utan glamour som Sidenhuset och helt utan attityd som Åhléns. Ett gott exempel på hur det blir när ideal och absurd framtidstro delar kontor. Det var ett magplask helt enkelt och efter att kvarteret byggts klart avslutades cityplanerna relativt snart och i förtid. Få sörjde det. Enligt legenden blev Malmqvist så förskräckt när hela kvarteret var färdigbyggt att han började rita hus som smälte in istället för att sticka ut. Det kan också vara för att man helt enkelt insett att mastodontbyggen inte hörde hemma i historiska stadskärnor och att mottagarns smak ändrats.
Gallerian har länge varit ett dyster fläck på Hamngatan. Helt i stil med den sena modernismen som inspirerades av den tidiga kyrkans byggnader : fattigdom utanpå – rikedom på insidan, om man nu behöver en förklaring till varför det gick så illa.
Redan för 13 år sedan var det dags igen att bygga om ”Gallerian” för att möta moderna krav. Resultatet blev än mer som ett regelrätt köpcentrum till inloppet av en stad skall se ut. Vita blanka material och illblåa LED-lampor med kristall. Ingen större succé då man nu vill riva ned den till gatuplan. Det nya förslaget, som då skall bantas ned, har långt högre skönhetsvärlden med en sprödare glasfasad med en uppbruten fasadartikulering. Det kan, i normala mått, bli riktigt stiligt på platsen. I storlek med vad exploatören hade önskat hade den fina linjen mellan elegant och glasmonster snabbt passerats då den slukat både luftrum och balansen till intilliggande byggnader. Exempelvis hade NK förvandlats till en grindstuga.
Vi har lärt oss av tidigare misstag – som nuvarande Gallerian är ett gott exempel på. Att något seriöst förlag än i den neo-modernistiska stilen inte lagts är dock beklämmande. Staden borde ha efterlyst ett förslag som bröt normen.
Att Gallerian och med grannar är fula är det ingen tvekan om. Nästkommande version bör därför noga bearbetas för att läka samman och hålla i mer än 40 år.
Positivt är att man nu verkar ha vaknat ur törnrosaslummern i Stadshuset och börjar skissera en riktning stadsutvecklingen bör gå i alternativt vad man hitintills låtit ske. Cityfixeringen är helt enkelt inte hållbar. Och gallerior är det inte brist på (NK, PK, MOOD, Sturegallerian samt varuhusen Åhléns och Illum ett stenkast därifrån). De skapar i sig ingen intressant och alternativ marknad då hyrorna enbart lockar stora märken och små företag har svårt att överleva.
Att Gallerian rivs är symptomatiskt för modernistisk stadsplanering, något som inte är hållbart i längden och som man inte tillämpar längre – sägs det. 40 år är i alla mått en katastrofålder på att ta ned ett hus i. Bygga om hade varit det mest hållbara. Kom aldrig det förslaget eller kravet? Huset som skall uppföras på platsen bör ges bäst före datum 2216, inte 2066, därför bör en plan B för byggnaden läggas fram. Gallerior och liknande köpcentrum tenderar att ha svårt att överleva.
Hjalmar Mehr var drivande bakom Norrmalmsregleringen som i princip fick ett slut efter galleriankvarteret.
Nuvarande byggnad och det presenterade förslaget visar på att det i princip är omöjligt att gå tillbaka i skala när man väl en gång pressat upp markpriset i taket, vilket är ett kvitto på att markpriser är mer omhuldade än stadsvärden. Även om förslaget bantas kommer nästa ändå att föreslås större. Staden bör verkligen tänka igenom hur detta påverkar utvecklingen på sikt, speciellt när man som oftast pratar varmt om att skapa bostäder i berörda kvarter. Vem har råd att bo där? Och har man det – hur nice är det att bo i en miljö som sällan är lugn?
Skönhetsrådets uttalande vid presentationen omtalas i DN:
– Det här är principiellt viktigt, går det igenom blir det inte den sista monstervolymen i City och Stockholms stad riskerar att tappa kontrollen över stadsbilden, sade Skönhetsrådets sekreterare Henrik Nerlund när förslaget presenterades.
Ett tolv våningar högt hus, fem högre än idag, blev för mycket för Stadshuset som nu säger nej. Vad kommer de att säga ja till? Förlaget sett från Hamngatan/Regeringsgatan.Illustration: Lundgaard & Tranberg/AMF Fastigheter
Det man sist gjorde, minus Hötorgsskraporna, var att hålla i stenstadens mått, åtminstone till kvarterens höjder. På så vis skulle det moderna city smälta samman med ex. Lindhagensplanen, vilket kan ses som en klen tröst, men ändå någon måtta i konkursen som skedde.
Det var projektet att bygga på Brunkeberg som fick Martin Rörby att ryta till. Stockholm Skylien tyckte att två minus blir inte ett plus. Bild: White Arkitekter
Den rovdrift Martin Rörby talade om i samma kvarter har nu drabbat City med närområden. För att mildra konsekvenserna av 60-talets naiva framtidsvision väljer man att bygga på, ”lätta upp” med lådformationer på taken. Stadsbilden får snarare en känsla av en garderob med skolådor än smäcker arkitektur. Vi ser blaskiga resultat som det nyuppförda kontorshuset på Mäster Samuelsgatan och politiskt ja till rivningen av Astoria, Nobelhuset och det stundande beskedet om man får riva ur Sperlingens backe – Sturegallerian. Med Norra Smedjegatan i minne och den travesti på stadsplanering som följde bör man besinna sig, tänka efter och planera hur man skall göra närorterna intressanta och populära istället för än en galleria med identitetsproblem.
Matti Shevchenko Sandin
Kommentarsregler:
För att hålla kommentarspåret öppet så kommer enbart kommentarer med riktigt för- och efternamn visas. För att detta skall kunna garanteras vill vi att du skriver ett registrerat och sökbart telefonnummer i din text. Telefonnumret publiceras inte.
