Innerstan förtätas – betongförorten glöms bort

Stockholms innerstad verkar vara världens glesaste stad enligt byggproffsen. Det regnar förslag och rivningar börjar bli en allt för vanlig syn. Är det verkligen här vi skall och bör förtäta? Vi glömmer bort betongförorterna som släpar på problem som aldrig verkar ta slut. Där verkar ingen satsa på guldhus eller skyskrapor. 

Från soliga beskrivningar om kraft och kreativitet i betongförorterna till våld och utanförskap på några månader. Så kan man beskriva det som hände när media och polis släppte sitt välmenta filter om de problem som faktiskt finns. Problem ingen skulle acceptera i Vasastan, Kärrtorp eller Midsommarkransen. Det är smärtsam läsning. Alla visste om det, men i rädsla om att inte få framstå som den främsta i mänskligheten teg vi still och glömde bort de som bor blott tjugotalet minuter bort och växer upp i en värld långt borta från bostadsrättsannonser, fika i Vita bergen och trygga gator. När nyheterna om våld mot polis och ambulanser blandas med de mer vardagliga historierna om utanförskap och vad det leder till är de omöjligt att värja sig.

Tyvärr har jag har ingen klar lösning, jag kan bara skriva om sådant vet som kan bidra. Sådant som kan skapa en drägligare tillvaro, stolthet och möjlighet att slippa stämplas som ”det där stället..”. För det går att skapa ett utopia utanför twitter, ledarsidor och tårfyllda politikertal. De har ändå fortfarande inte kommit fram till något särdeles vettigt; ”dumma-du”-diskussioner, graffittiväggar, någon konsthall som skall ”sticka ut” samt gulliga sommarbilder när de åker ut och gör sig folkliga. De blundar för det uppenbara: platsen.

Att sega betongorter från miljonprogrammets glada nyckeltalsdagar är ibland det sista folk i allmänhet önskar sig torde vara bekant. Det är de som inte har råd med annat som bor där, och så har det varit länge. Man kan försvara miljonprogrammets allra gråaste korridorer hur mycket som helst och vända och vrida på historier för att trösta sig. De har varken skönhet eller status ändå. De byggdes för att ge människor ett bättre liv. Statistik och ingenjörsvetenskap trollade fram dem på några år, ibland dagar. Sedan struntade man i dem. Innerstäderna har blivit målet med bostadsresan, möjligen villa eller herrgård är nästa station. Tyvärr verkar det tåget inte starta i betongförorterna. Det krävs näbbar och klor för att ta sig till start. För i Sverige skulle vi väl inte behöva det? Eller?

Jag frågade några vänner som växt upp i dessa områden om de hade haft det bra. Jo, de hade haft soliga minnen de med, de såg bara lite annorlunda ut än mina. Jag frågade då: Ska ni inte flytta tillbaka med era familjer, det är ju billigt och nära? Svaret var: Aldrig i livet, det är för fult och osäkert där.” Ordet fult kom först. Osäkert kan nämligen vara temporärt, något som lättare kan ändras. Gösta Alfvéns bok ”Ohälsosam arkitektur – en annan sida av funktionalismen” tar upp ämnet. Han är läkare och docent med stress hos barn som forskningsområde. Lyssna på honom i P1 om hans syn på saken. Det ges anledningar som förstärker det som sker och varför det inte går framåt.

På sistone har det fullkomligt haglat in förslag om förtätning av den redan täta innerstaden. Först skall den föräras jättegallerior, kontor och någon lägenhet på höjden. Sedan förslaget om att klämma in drygt 1000, kanske 1500 lägenheter mitt i Ringvägen. Nobelcenter skall blänka över hela stan och rädda oss från att bli bortglömda ur den i den moderna arkitekturdebatten. HSB har sin hybrisidé om att bygga ett 34 våningshus i Rålis och Lilla Essingen skall återigen slå rekord igen i stadens tätaste område. Till detta är Hagastaden i full gång, utbyggnaden av Söder och Liljeholmen. Så nära som det bara går.

Men problemförorterna hör man sällan skall förtätas, inga tjusiga guldhus med storslagna museer eller 1000 lägenheter mitt i gatan eller på någon överdimensionerad parkering från förr. Där verkar kreativiteten tagit slut. Kanske sätta upp ännu en laglig graffitivägg då. Och en hiphop-scen, kanske… Inga ordentliga projekt om att skapa bra och skön stadsmiljö, bara tröstpris i form av liknade hus som redan finns.

Om politikerna bara en dag lade röstfisket åt sidan. Struntade i sympatiska och hurtfriska tweets och själva, utan entourage, reste ut för att se vad som bjuds. Då borde de komma på andra tankar än glatt applådera privata kapital, byggbolagsrevyer och annat som enbart är ute efter den senaste trenden och snabba cash. Att inse att det är något man glömt när det inte är gatufest eller Svt gullar till det, utan rör sig år från de flesta anser vara en normal rättighet; trygghet och schysst miljö. Kanske kommer de då på annat än att kämpa för Tellus Tower, rivningar av Astoria och kontorslådor på tak? I grund och botten är det en samvetsfråga och en fråga om mod att gå emot strömmen. Har stadshusledningen det idag?

Det går att lösa upp samhällsknutar genom stadsbyggnad. Bara man ger det ett ärligt försök. Betongförorterna lämpar sig utmärkt för förtätning och ombyggnad. För det är inte rättvist att bevara kontrasterna som det är idag. Inte för någon.

Får vi se Wallenberg och Persson föreslå Nobelcentret i Rinkeby? Kommer Oscar Properties coola och traditionella lägenheter med New York-feeling föreslås i Tensta? HSB, de som brukar vara så stolta över att de byggde Sverige – kommer de att flytta sin triumfskrapa till Husby? Eller är det inte lönsamt att se möjligheter där de främst behövs? Jag hoppas att de inser att det är lönsamt, både humant och ekonomiskt. Vem vill inte vara med och bygga framtidens stad? Det de gör just nu är att öka klyftorna och bygga en ny berlinmur runt innerstan.

”Det ena behöver inte utesluta det andra” heter det – men nu gör de det.

Matti Shevchenko Sandin

 

Stockholms farligaste förorter här

---

Kommentarsregler:

För att hålla kommentarspåret öppet så kommer enbart kommentarer med riktigt för- och efternamn visas. För att detta skall kunna garanteras vill vi att du skriver ett registrerat och sökbart telefonnummer i din text. Telefonnumret publiceras inte.