Vad händer nästa gång?

Den nya rivningsvågen är här. Äldre bebyggelse bleknar inför miljarderna man kan tjäna och flera miljöer förändras i rask takt. Nu är det galleriornas tur då man skall riva Gallerian på Hamngatan och, enligt förhoppning från ägaren, i princip hela Sturegallerian. Är det 1980-talet igen?

De som vill exploatera Sperlingens backe, Sturegalleriankvarteret, genom att i princip riva ur det och bygga en sammanhållen och större byggnad har nu svarat på kritiken. Bland annat påpekar man att stora delar är relativt unga, men genererar problem. Tilläggen från 80-90-talen är ombyggnaden till galleria samt återuppbyggnaden av det 1985 nedbrunna Sturebadet. Allt går att läsa i länken. Det riktiga problemet är att man väljer att riva över huvud taget. Innan nuvarande ägaren föreslog en totalsanering var det företaget Diligentia som drev Sturegallerian och slog ihop Stureplan 6 med Sturegallerian. Likt fallet med Sturegallerian skulle man återskapa fasaden så långt det gick – hette det. Det gjorde man inte. Den redan misshandlade byggnaden blev denna gång dessutom urgröpt. Nu varande ägare vill gå längre. Vad händer nästa gång? Ryker fasaderna med?

Efter 60-talets formidabla baksmälla, kom folkliga opinion och kravaller mot idiotiska rivningar. Nu räckte det inte med att skylla på mänsklig misär, lort och fagra löften om en klasslös framtid. Man tog till regelrätta lögner inslagna i ingenjörsspråk, kvarteret Mullvaden var ett tydligt exempel på detta. Idag skyller vi på sprickbilningar beroende på sättningar vilket gör en rivning och nybyggnad mer ekonomisk(!) än en restaurering. Detta är fallet i Astorias flygel. Även här har rivningsglada föreslagit ett bevarande av fasaden. Man skyller även på miljökrav, tunnelbaneuppgångar och – ärligt – mer profit.

Var kommer denna idé ifrån då? Helt klart kan man inte säga, men återuppbyggnaden av Europa efter kriget hade en grundtanke, och det var inte primärt att man ansåg att de bombade städerna var vackra. Det var för att man över huvud taget skulle få folk att återvända till platsen och börja skapa en sorts framtid. Metoden sträckte sig även till att dämpa trauman befolkningen varit med om. Ett sätt att läka nationella sår. Warszawa är ett gott exempel och man gör fortfarande rekonstruktioner i Europa, men idag med en annan inriktning då de ofta modernistiskt anlagda platserna helt enkelt inte fungerar speciellt väl eller ens är populära. I Sverige rev vi för att vara moderna. Och det gör vi än idag.

I Sverige på 1980-talet hade man insett att förorten var ute. Innerstaden och 1800-talets arkitektur var populärt. Men vi ville fortfarande riva. Något annat sätt kunde man inte tänka då man stirrat sig blind på nyckeltal från 1930-talet. Sagt och gjort så började urrivningar och sammanslagningar av hus men nu med en sparad fasad. Lite som om ingenting hade hänt. Ett skal utan direkt historia och ledtrådar bakåt i tiden. Man hittar dem här och var i Sverige, idag oftast ganska nedgångna. Vad händer i nästa steg när dessa ”inutibyggnader” verkat ut? Jo, antagligen river vi som man föreslår i Sturegallerians fall. Måhända tål inte det tunna kvarvarande lagret, fasaden, detta och behöver tas ned för att sedan eventuellt replikeras.Vad är då egentligen kvar? Gallerior har ju en tendens att bli impopulära så risken finns.

Att endast spara en fasad är absolut sista utvägen, inte första möjligheten.Staden måste lära sig att kräva mer av fastighetsägare innan man rivit ur än mera av det som utgör vår gemensamma historia.  Och det börjar bli riktigt bråttom – ännu en gång.

Matti Shevchenko Sandin

Fler artiklar om Sturegallerianprojektet här

---