Argumenten för lokalisering av Nobel Center på Blasieholmen håller inte

Det är med stor arrogans som Stockholm stad tillsammans med Nobelstiftelsen drivit frågan om ett Nobel Center på Blasieholmen. Den stora arkitekttävlingen som resulterat i ett vinnande förslag och en detaljplan har genomförts utan att Stockholmarna dessförinnan fått möjlighet att ge synpunkter på lokaliseringen. Med tanke på byggnadens storlek i ett av Stockholms känsligaste lägen, på de svåra trafikkonsekvenser som den ger upphov till och på platsens historia borde detta varit en självklarhet.

Det finns stor anledning att syna Stockholms stads argument för att omintetgöra en intakt och alldeles unik sjöfartshistorisk miljö – att ge sig in och gräva i arkeologiska lämningar från platsens flera hundra år som svenska kronans marinbas – att låta ett för platsen överstort metalliskt nybygge få dominera över den i material och höjdskala så väl sammanhållna bebyggelsefronten mot vattnet – att i kraft av höjd och kantighet förminska upplevelsen av monumentalbyggnader av långt större arkitektonisk kvalitet.

Återkommande argument från Stockholms stad för en etablering av Nobel Center på Blasieholmen är att stockholmarna ska få en allmän plats nära vattnet med fler befolkade gångstråk ut mot Skeppsholmen än idag och att nuvarande park och sjöfartsmiljö är ogästvänlig och nedgången. Ett lika mycket använt argument är att Stockholms innerstad och särskilt Blasieholmen behöver stärkas med fler attraktioner.

Det är svårt att förstå varför lösningen på detta skulle vara en metallkub som slår knockout på omgivningen. Det är lika svårt att förstå varför man inte i ett så centralt och enastående läge skulle kunna utveckla museiparken, kajerna, tullhuset och hamnmagasinen till en välbesökt oas för stockholmarna med en upprustad skulpturpark, restauranger och uteserveringar sida vid sida med skärgårdsturismens och sjöfartsverksamhetens ökande behov av plats. Sjöfartsmiljön ger ju precis det där udda som behövs för att lyckas.

Innerstaden är tvärtemot vad som sägs på väg att överhettas. I Stockholm med dess extrema koncentration på en begränsad yta är det viktigare än någonsin att sevärdheter och andra besöksmål sprids till nyare stadsdelar. Den som är något så när bevandrad i internationell forskning om stadsutveckling vet detta.

Hamnmiljön och alldeles särskilt magasinen, unika också i ett europeiskt perspektiv, tillhör en typ av vardagsbebyggelse som i stort sett är utraderad. Den bidrar till att förstärka Nationalmuséets majestät. Platsen har med berättelsen om Stockholm som marin huvudstad från 1500-talet och därtill en unik oavbruten marin verksamhet sedan dess stor potential som turistmagnet. Att värna om särprägeln hos Stockholms jämnhöga front mot vattnet i kontrast med det bitvis dramatiska landskapet är inte konservatism eller nostalgi. Det är att värna om såväl Stockholms attraktivitet som varumärke, vilket borde vara en självklarhet.

Svenska staten lägger nu storleksordningen 7-800 miljoner kronor på att rusta upp Nationalmuseum som är den enskilda monumentalbyggnad som kommer att påverkas allra mest om Nobel Center skulle komma till utförande på Blasieholmen. Avsikten är att denna, 1800-talets symbol för rikets konst- och kultursträvanden för folket, åter ska bli det allkonstverk och den storslagna gest mot det övriga Europa som det var tänkt.

Att strax intill tillåta ett bygge som begränsar utblickarna från de nyöppnade fönstren, som kommer att få muséet att se mindre och obetydligare ut som landmärke och som dessutom förtar möjligheten att på sikt skapa mer utrymme för museiverksamheten, är direkt huvudlöst.

Stockholms stads motivering för en lokalisering av ännu ett besöksmål på Blasieholmen håller inte. Det är inte mer av samma som behövs i Stockholms innerstad utan just mer av sådana genuina upplevelser som sjöfartsmiljön erbjuder. Att göra verklighet av förslaget till Nobel Center där vore också att göra tron på vad arkitekturen kan åstadkomma en otjänst.

Förslaget håller helt enkelt inte måttet. Vad den fabriksliknande byggnaden får heta i folkmun kan vi bara ana. Det enda rimliga är att projektet läggs ner. Det bör i stället få återuppstå i sammanhang med nyare institutioner för vetenskap och forskning på en plats där det samtidigt skulle bidra till Stockholms utveckling. Det vore mer i linje med den framsynthet som vi förknippar med Alfred Nobels namn.

 

Kerstin Westerlund Bjurström   

Tidigare ordförande för Svenska Arkitekters Riksförbund SAR

Caroline Silfverstolpe                  

Grundare av Nätverket bevara Blasieholmen – flytta Nobelbygget

---

Kommentarsregler: 

Vi ser gärna att du kommenterar, men för att hålla kommentarspåret öppet så kommer enbart kommentarer med riktigt  för- och efternamn visas. För att detta skall kunna garanteras vill vi att du skriver under din text med ett registrerat och sökbart telefonnummer. Telefonnumret  publiceras inte. Väl mött!